Månad: juni 2009

Vafan det här var ju morgonen när den skrivande vardagen skulle återuppstå men nu sitter jag här och måste gå om tio minuter och har fortfarande frukostrester kvar i munnen och måste borsta tänderna och klä på mig och packa väskan och vafan som sagt.

Hemma. Åh ljuva hemma. Efter vad som känns som ett halvår på vift i schlager-, öst- samt västerled – brer nu vardagen ut sig framför mig med allt vad det innebär. Jag har haft mycket ofantligt roligt under det halvår som gått, men nu ser jag framåt med stor glädje och lättnad.

Jag tänker inleda vardagen med att promenera runt Karlbergs sjö med en sproilans Audiblebok i lurarna, har ännu inte bestämt mig för vilken det blir.

Men först ska jag hänga tvätt.

——

Och just det ja. Frågan som vi ställde oss i slutet av december i DJtv – kommer Peter Englund att fortsätta blogga när han blir ständig sekreterare? – har nu visat sig få svaret nej. Väldigt tråkigt då Englund i mina ögon haft Sveriges i särklass bästa författarblogg – inte minst för det myllrande kommentarsliv hans blogg haft – men inte så oväntat.

Det börjar bli dags att sätta punkt. Tio dagar i San Francisco kan sammanfattas i … internet. För sällan har vi väl haft så många gemensamma och mysiga surfstunder som här på den amerikanska västkusten – jag, Johanna och Fredrik. Mycket av det vi gjort har också varit nätrelaterat på ett eller annat sätt: De många besöken på Lori’s Diner som alltid avslutades med surfning på deras gratis nätverk, roadtripen upp i Marin County vars höjdpunkt blev Walmartbesöket där Fredrik köpte en netbook, studiebesöket på Googles högkvarter där jag blev frälst och såväl Johanna som Fredrik fann inspiration till finfina blogginlägg, de många besöken på Apple Store som kröntes med ett inköp av en Mac Mini som ska agera mediacentral där hemma, mitt fluktande utanför Moscone Center där Apples utvecklarkonferens WWDC drar igång på måndag, mina många … nej, vi slutar där innan jag framstår som en total nörd.

Allt har så klart inte varit datorrelaterat. Trots all tid framför skärmen har jag under de här tio dagarna gått över 10 000 steg per dag, det pågår ju en stegtävling där hemma gubevars, och bara för att jag har semester kan jag ju inte negligera plikterna gentemot laget Walk for Gold. Jag har dessutom badat två gånger, visserligen bara i pool, men ändå. Dessutom har vi besökt ett stort antal boklådor, besök som förhoppningsvis kommer att resultera i något konkret inom en greppbar framtid. Ja, förutom att vi diskuterade ämnet i veckans DJtv då. Vi hann även med ett 3D-premiärbesök, vi såg den alldeles bedårande ”Up”.

Dags att avrunda och packa ihop sig. Hej så länge.

Jag gick in på Amoeba Music mest för att slå ihjäl lite tid, området Haight Ashbury där hippierörelsen föddes och fortfarande frodas med förvånande omfattning visade sig innehålla en uppsjö av färgglada klädbutiker och efter ett tag tröttnade jag, mitt återkommande ja, den var fin började väl dessutom låta en smula repetitivt i Johannas öron. Så Amoeba Music it was.

Efter några minuter i den gigantiska butiken – de kallar sig själva för the world’s largest independent record store – lade sig en oväntad känsla över mig. Saknad. Jag gick omkring där inne och drabbades av ungefär samma känsla som faller över mig när jag åker till Uppsala och vandrar längs studentgatorna jag lämnade bakom för ett decennium sedan. En nostalgisk saknad av den där sorten man inte nödvändigtvis vill utradera genom att ta sig tillbaka till den tid som gått förlorat, utan istället mest vill borra ned sig i och skvalpa runt i ett tag. Skiva efter skiva, bandnamn efter bandnamn, Londonresa efter Londonresa – allt kom tillbaka i de ändlösa raderna av skivor. Snart stod jag där och bläddrade i det förflutna som hade internet eller ipoden aldrig funnits.

När jag steg ut en halvtimme senare var det med fem album i påsen. Jag tror det var första gången på ett halvt decennium som jag köpte fysiska musikprodukter. Tre Pet Shop Boys, två Saint Etienne – rariteter och vanliga hål i samlingen som behövde fyllas upp, hål som alltid varit min ambition att täppa till, men som aldrig blivit av eftersom jag aldrig går in i en musikbutik. Troligen skulle väl inte skivorna i fråga ha funnits där heller. ”Introspective”-kassetten som jag köpte för tre dollar skulle definitivt inte ha gjort det. Har jag ens någon kassettbandspelare längre? Kanske, men även om minnet sviker mig är det heller inte särskilt viktigt, inte heller cd-skivorna inhandlade jag för att lyssna på, de kommer att importeras till datorn och sedan ställas i hyllan. När det gäller de två grupperna har det fysiska ägandet en samlarfunktion för mig.

Jag kan prisa internet och den digitala framtiden dag ut och dag in. Jag kommer att fortsätta göra det. Men visst finns det en känsla när man kliver in i en välsorterad och passionerad skivbutik som inget iTunes eller Spotify i världen kan slå.

Det var skönt att få uppleva det en stund igen.