Vilse bland minnets stigar (3)

Såg första delen av sista ”I mördarens spår” i går kväll, och upptäckte hur ovan jag är att kolla på live-tv. Datorn stod på vardagsrumsbordet som vanligt, hade sett ett par nedladdade tv-avsnitt tidigare, och när det kom ett sms på telefonen hann jag sätta mig upp och slå på mellanslagstangenten först en gång och sedan en gång till eftersom det inte fungerade vid första försöket. Det tog ett par sekunder innan jag fattade varför inte programmet pausades på projektorduken.

Jag undrar när min vurm för England tog språnget över Atlanten och fokuserade på det amerikanska samhället istället. Jag var i London första gången 1995, två gånger till och med, dels en muckarresa i april och en andra gång veckan före jul, vi åkte hem på julafton om jag minns rätt, plågade min vän Jennies gula Toyota Corolla årgång -75 upp i 140 km/h på motorvägen norrut från Arlanda för att om möjligt hinna hem till Kungsgården innan Bengt Feldreich/Benjamin Syrsa sjungit klart. Vi misslyckades så klart för motorvägen slutade ju redan vid Uppsala och även om det var vår stad då så hastade vi förbi trafikljusen så gott vi kunde den dagen, fortsatte vår resa norrut men det är 50 och 70 nästan hela vägen fram till Mehedeby och vi var inte hemma i Gästrikland förrän vid femtiden.

Men det var ju inte det det här skulle handla om.

skivbutiklondon.jpgJag vet inte när min vurm för London startade, men den var högst påtaglig under 90-talet och kanske var det bara för att jag var en brittpopkille av rang. Men jag minns gatorna i Bayswater som vore det i går jag vandrade längs dem trots att jag inte varit i stadsdelen på ett decennium, jag och min vän Jonas bodde där nyåret 96-97 senast, vi firade nyårsafton på en pub där en av mina vänner skulle komma att jobba under rätt lång tid mer än ett halvt decennium senare, det är konstigt hur saker och ting slumpar sig men det hör inte heller hit. De olika resorna klumpar ihop sig och det är svårt att särskilja när olika händelser inträffade, men jag minns den homosexuelle indiske skoförsäljaren eller var han månne pakistanier, den österrikiska tjejen jag hånglade med i en hotelltrappa, att vi av någon outgrundlig anledning såg ”Babe” på en biograf, att jag nästan blev rånad i en telefonkiosk av en kille som påstod sig vara på flykt undan polisen men lät udda vara jämnt när jag gav honom en fempundssedel, Chelsea som vi träffade på Hippodrome – a girl so great that they named the city after her som hennes vänner sa, hur vi alltid sminkade oss när vi gick ut och alltid hade gammal mascara kvar i ansiktet dagen efter när vi släpade oss ner längs Oxford Street eftersom vi inte hade vett att tvätta bort den, hur vi åkte till Kentish Town och kikade eftersom Saint Etienne sjöng om det, hur vi åkte till King’s Cross för att Pet Shop Boys sjöng om det, hur vi gick till Piccadilly Circus eftersom Pernilla Wahlgren sjöng om det och den underliga kvinnan som satt på trappan vid vårt hotell som jag började prata med när jag var på väg tillbaka för att sova när solen hade gått upp och som visade sig vara en transsexuell prostituerad som trodde att jag ville köpa hennes tjänster. Det sista bör för den delen ha varit under den första resan eftersom det var vår och jag kommer ihåg att fåglarna kvittrade över den morgonvaknande staden.

Jag minns allt det här men händelserna flyter ihop och någonstans försvann min fascination. Jag var där ett par gånger till – sommaren 1998 med min dåvarande flickvän och i oktober 2001 likaså, dock inte samma flickvän. Senast jag var där var en fredagseftermiddag i december … 2002 eller 2003, jag kan ärligt talat inte minnas vilket av åren det var men jag skulle byta plan på Heathrow för att flyga till Madrid för att hälsa på min syster, det var två och en halv timmes väntan och väl i London tog jag tunnelbanan in till Kensington, drack en öl på en pub och åkte sedan tillbaka till flygplatsen och flög vidare. Jag minns att stället var after work-stimmigt och låg i en gatukorsning. Inget mer.

Jag vill egentligen inte säga något särskilt med det här. Bara konstatera att saker och ting förändras. London lockar mig inte längre, även om jag säkerligen kommer att åka dit igen. Det är på något sätt en stad som jag förknippar med Uppsala, den hör hemma i en annan tid och med en annan Daniel. Jag saknar honom ibland.

Och nej, det där med Pernilla Wahlgren var inte sant. Men jag är övertygad om att vi nynnade på låten när vi var där. Och jo, jag hade lite annorlunda frisyr i december 1995.

Påskrekreation, spartaner och fyraåringar

Lördagen förflöt i påskrekreationens tecken, brunch på Caffè Nero, promenadsnurr genom staden, en visning på Bonniers konsthall, inköp av ”Snabba cash” och ”Linda – som i Lindamordet” som påskekrim, tupplur (av komaformat), väldigt ickepåskig middag, ett avsnitt av ”Life on Mars” och därefter ”300” innan jag slocknade efter några sidors bokläsning strax efter midnatt.

Och ”300” alltså. Vilken … dum film. Okej, det är jättesnyggt och fantastiskt tekniskt imponerande men jag tycker ärligt talat vi börjar nå en nivå i datoranimationernas värld där man knappt höjer på ögonbrynen längre. Jaså, teknikutvecklingen fortsätter gå framåt och nu kan man göra ännu coolare grejer än förra året, det trodde jag aldrig. När sedan filmen är så jäkla genomkorkad och skrattretande genomförd på alla plan förutom de tekniska så känns det snarare som att grekerna borde vara de som är förbannade och inte iranierna. För även om de väldigt magruteutrustade spartanerna slaktar perser i tiotusentals på ett ”heroiskt” och atletiskt sätt som jag antar att tolvåringar går igång på så är det ju grekerna man skrattar åt. Det är som om en fyraåring sett ”Braveheart” och ”Gladiator” lite för många gånger och därefter fått för sig att skriva ett eget manus. Perserna ser ju åtminstone lite tuffa ut i sina rustningar emellanåt och slipper säga de mest pinsamma replikerna.

Nej, nuff time spillt på det pekoralet.

Jag har inte skrivit en skönlitterär rad under den här påsken ännu. I dag ska det dock bli ändring på det, jag ser framför mig ett trevligt fik och min dator i avslappnad symbios. Men först frukost och skattedeklarering. Oh joy.

Sjung, o gudinna, om stringhyllan. Eller inte.

Stringhyllan är uppsatt och böckerna är inställda enligt ett sinnrikt system och världen blir sig aldrig åter lik.

Fast nej, det blev ingen revolutionerande ny hyllordning som kommer att besjungas runt lägereldar världen över. För att inte komplicera min enkla påsktillvaro valde jag den simplaste vägen och skapade en pocketdeckarhylla. Urgallringen av dessa böcker från de vanliga bokhyllorna frigjorde dessutom tillräckligt mycket utrymme för att sortera in alla böcker som på sistone legat och skräpat överallt, och gav mig till och med ett halvt hyllplans sömmån. Jag är ett geni.

Dessutom ett hungrigt sådant. Frukostdags.

Hip hop horey!

Långfredagen visade sig inte vara så tillbommad som jag hade fruktat och fikan var ack så god och den efterföljande promenaden lång och solig. Vi vandrade längs Årstaviken, gick över den låga bron vid Skanstull och fortsatte bort mot Hammarby Sjöstad där jag kikade in på min väns arbetsplats och på köpet fick en MTV-tröja med den ungdomliga texten whose bitch are you? Så tog jag båten över till Söder och promenerade mig trött ända hem till Vasastan. Nu ligger jag i min säng och kollar mot väggytan och tänker att jo, jag borde verkligen ta tag i hyllprojektet men sängen är så mjuk och Daniel är så trött och det är långfredag och kanske är det dödsstraff på att använda borrmaskin då?

I dag är det för övrigt exakt två år sedan ”Dannyboy & kärleken” gavs ut. Hip hop horey för det!

Maria Gripe, jag och Systembolaget

När jag precis hade skickat hem min sista medarbetare vid kvart i fem och gjorde mig redo för att packa ihop kom en av TT:s deskreportrar fram till mig. Vi har fått ett tips, Maria Gripe ska ha dött – vet du möjligen vem som var hennes förläggare så att vi kan få det bekräftat?

Det var den tidiga hemgången det, var min första tanke.

Knappt 40 minuter senare hade vi lyckats nå redaktionschefen på Bonnier Carlsen som kunde bekräfta att jo, det var sant. TT-flashen gick ögonblickligen ut och väckte nyhets-Sverige ur sin begynnande påskslummer. Jag hade under tiden som passerat haft ett försprång och kunde således leverera en första runa på 2000 tecken redan ett par minuter senare. Därefter var det kommentarsdags, jag ringde en litteraturprofessor vid Stockholms universitet samt en expert på Maria Gripe och fick veta varför hon var betydelsefull. Jag visste ju redan att ”Tordyveln flyger i skymningen” och ”Agnes Cecilia” skrämde skiten ur mig när de gick som radioföljetonger på 80-talet, men det räckte liksom inte. Som tur var hade de bra saker att säga och den uppdaterade versionen kunde gå ut strax före klockan sju.

Det är självklart aldrig roligt när människor dör. Men det är ändå när det sker såna här saker som det är som mest spännande att jobba. Och just nu, strax före klockan halv åtta på skärtorsdagskvällen, är det ändå min text som toppar nästan samtliga svenska tidningssajter inklusive såväl DN som SvD (även om en del, som DN, fortfarande har den första versionen), vilket jag inte kan låta bli att känna mig lite stolt över. En del lär säkert byta ut mot egenskrivet material senare i kväll, det ligger journalistisk prestige i sånt, men just nu är det jag och ingen annan, så det så.

——

Så inser jag att Systembolaget obönhörligen har hunnit stänga. Det blir en torrlagd påsk. Oh well, det betyder ju i alla fall mer tid åt stringhylleprojektet.

11 747 and counting

Jag har förstått att det är väldigt inne att använda Ratsit för att kolla upp vad folk tjänar. Även jag har ju sett att så fort man i mediebruset hävdar något som har med ekonomi att göra så utbrister någon ha, jag vet minsann att du tjänar XXX spänn i månaden, så kom inte här och snacka skit! ungefär. Och enligt Märta Myrstener i gårdagens DN På stan (jepp, de nöjde sig inte med att låta helgen starta på torsdagen den här veckan, de tjongade ut den redan i onsdags så att man garanterat hunnit slänga den till fredagen) så är det här något som alla gör, att googla folk är helt ute.

Och eftersom jag gärna följer strömmen och är en av alla så ratsitade jag mig själv, vore ju för jävligt om de har fel info ifall någon kollar upp mig. Men jag kan sova tryggt, Ratsit är välinformerade och har tydligen kikat på min senaste slutskattsedel. Men det var ju inte det som var det roligaste. Den tuffaste var det som stod överst, att det var en onsdag för 11 747 dagar sedan som jag föddes. Det visste jag inte.

Jag är en skamlös påskhare

skamlos.jpgSå där ja, morgonhetsen är undanjobbad och artikeln om Sisela Lindbloms roman ”De skamlösa” tillputsad och utlagd. Intervjun kan läsas bland annat här, här och här. DN-artikeln samt Isobel Hadley-Kamptz Expressenledare som nämns däri kan hittas här och här.

Och nu, back to work. Trots att det är skärtorsdag dimper det ner rätt mycket åtminstone notisvärdigt material. Tiden är ur led.

——

Och vill man för äventyrs skull läsa min artikel utan en enda radbrytning, så kan man göra det här.

Orakad vördnad i jeans

Så är skärtorsdagen här och gårdagens klädval blev visst lite för mycket för vissa. Jag hade ju till dymmelonsdagens ära klätt mig i röd skjorta och silverslips, något jag också berättade för flera personer på jobbet och vilket mottogs med skratt och förståelse tills någon teologiskt bevandrad person kläckte ur sig så du firar att Jesus blev förrådd av Judas i dag? vilket la ett sorts lock över stämningen. Så i dag har jag valt t-shirt och jeans och inte rakat mig för att visa att jag förstår det allvarliga i den kristna situationen.

Så smsar min kollega Henrik och säger att han måste vabba i dag, kan jag möjligen komma in tidigare? Detta innebär frukostmeny #3 på McDonalds samt att jag bossar helt självsvådligt på kultur/nöjesdesken i dag, eftersom vår chef är påskledig. I’m king of the nöjesworld.

Gotta go.

Utpumpad

Det är fasiken ingen barnlek att få ner en intervjuutskrift på 10 000 tecken till en begriplig artikel på 4 000 ibland. Men nu hoppas jag att jag lyckats i alla fall. Resultatet går ut i morgon. Nu är det fasiken hög tid att gå hem.

Dymmelonsdag, string och gröna fingrar

Så är dymmelonsdagen här och som vi har väntat. Jag firar med skjorta och slips i dag.

Min påsk är löjligt obokad, många av mina vänner ska åka bort eller jobba hela påsken och jag älskar mitt vita schema, det har varit alldeles för mycket på sistone. Det enda jag vet att jag tänker göra är att sätta upp en stringhylla i min sovalkov, det ligger böcker och skräpar i drivor ovanpå de sprängfyllda bokylleraderna och jag vrider mig av oro för dem om nätterna. Bättre att ha dem nära inpå, frågan är hur jag ska lösa det bara, jag är ju lätt fascistoid och har alla böcker sorterade i alfabetisk ordning, skönlitterärt för sig och faktaböcker för sig. Hur göra nu? Ska de fyra-fem sista bokstäverna i alfabetet hamna i stringhyllan vilket innebär att jag förpassar min egen roman till sängkammaren, eller ska jag införa en ny ordning? Ska jag börja särskilja inbundet från pocket? Ska jag strunta i bokstavsordningen? Nej, jag tror inte jag kan sova om nätterna alls då. Friska tankar på bra bokhylledisciplin mottages tacksamt.

Jag börjar nog med att sätta upp hyllan, så får vi se sedan.

Sedan finns det så klart en miljard saker jag borde göra, men jag försöker att inte tänka på det. Jo, jag tänker skriva också, tänk om påsken kunde generera tio romansidor, det vore fantastiskt. En rimligare målsättning är dock kanske fem.

——

Så hör jag på ”P1 Morgon” att ett normalsvenskt hem har trettio krukväxter. Och jag som tycker att jag är jätteduktig som har elva. Jag ser ser hur den gröna färgen sakta bleknar bort på mina fingrar.

Thente och nattduksbordet

Ser att Det ljuva livet-Goesta tipsar om att Jonas Thente på DN börjat blogga. Det är lika bra att jag lägger in ett tips jag också, för det senaste dygnet har flera stycken googlat jonas thente +blogg och istället hamnat hos mig, vilket väl knappast var meningen. Så, schas med er över till Thente nu ifall ni vill det. För den delen är det inte bara Thente som bloggar, det är en hel kvartett som DN släpat ut på nätet.

nattduksbord1.jpg

Förra veckan svepte en nattduksbordsfotograferingsstorm över litteraturbloggvärlden, eller ja, åtminstone en form av vindpust. Jag ska väl inte vara sämre jag, men som den primitivist jag är tog jag helt enkelt och plåtade mitt nattduksbord i går kväll istället för att snyggt rada upp titlarna som Petra och Jessica gjorde (så blev heller inte min bild särskilt … well, tekniskt vacker, men jag orkar inte fixa till det nu). De två understa har legat där smått bisarrt länge och jag vet inte riktigt varför jag inte förpassat dem till bokhyllorna, eller jo för den delen, när det gäller Göran Rosenbergs USA-bok ligger den där den gör eftersom jag i över två års tid aldrig kommit mig för att läsa sista kapitlet. Jag lovar dock att det ska ske innan George W Bush avslutar sin andra presidentperiod.

——

För den delen – nattduksbord eller nattygsbord? Jag har alltid tyckt att det senare låter särdeles fjompigt. Och Googlefight håller med mig.