Månad: oktober 2006

Jag har sedan i går morse försökt komma på något smart att skriva här. Det går inte. Jag är helt dränerad. Tom. Ett skal. Ett avskalat apelsinskal som så smått börjat hårdna efter att ha legat fritt i luften för länge. Eller nej för den delen, ett mandarinskal, de är tunnare. För jag känner mig som ett rätt så tunt skal i dag.

Kanske borde man helt enkelt hålla snattran så länge man inte har något att säga. För att säga att man inte har något att säga är ju … tja, så där konstruktivt. Men nu gör jag det i alla fall eftersom jag dessutom är så särdeles uttråkad och det bästa sättet att få det att framgå är väl att delge er meningslösheterna.

Om jag ändå ska försöka skriva något vettigt så kan jag meddela att jag verkligen tänker så det knakar när det gäller den nya boken. Eller rättare sagt så velar jag om huruvida jag vill göra om en massa saker. Kanske är det bäst att vänta tills jag hör vad förlaget anser, men just nu känner jag bara för att riva upp, göra om, göra rätt. Fast i morgon kan mycket väl det som är rätt vara fel. För förutom att vara ett mandarinskal är jag i dag även Herr Velig von Big Time.

I dag har jag skrivit ut min Raymond & Maria-intervju som jag gjorde i går samt varit och träffat Samuel Fröler och Regina Lund inför att de ska göra West Side Story på Chinateatern. Den artikeln ska dock inte ut förrän i morgon.

Nä, nog meningslösheter för i dag. Over and out.

Strange. Min statistikräknare har slutat fungera. Den påstår att jag inte haft en besökare på min sajt sedan niotiden i går kväll. Detta trots att det kommit in kommentarer och jag rent bevisligen vet att folk varit inne och nosat. Och noll besökare när jag kliver upp en morgon och entusiastiskt loggar in för att kika … nej, det har inte hänt sedan jag installerade det. Och jag som blivit helt beroende av de där loggfilerna!

Kanske är det hämnden för att jag kallade spamspindlar för insekter i går. The net strikes back.

För övrigt verkar jag inte vara den enda som har teknikproblem i dag. I P1 Morgon drar jinglar i går lite när som helst och inslag hamnar i fel ordning. Det kanske är en sån morgon helt enkelt.

Uppdatering: Tydligen så är det inte spamspindlarna som är ute efter mig. Ett supportmejl senare har jag nu fått veta att jag inte är den ende som drabbats och Statcounters tekniker jobbar round the clock för att lösa problemet. Det känns tryggt, och jag kan med gott samvete hugga in på frukosten.

För en dryg månad sedan skrev jag en notis (efter att Metro först hittat det) om den nya webbokhandeln Lycknis, som valde att prissätta sina böcker genom att mer eller mindre dela det gängse nätbokhandelspriset med två. Jag skrev en grej om det på bloggen också, varefter en del andra bloggare hakade på.

Dock verkar det inte som att Lycknis hade förväntat sig den medieuppmärksamhet de fick, för de har, om webbrapporterna stämmer, haft rätt svårt att leverera den mängd böcker som beställts. Nu har Textmissbrukaren tröttnat och mejlat Plus. Och Sverker Olofsson har tydligen nappat. Darra månde Lycknis.

I minst tre nummer i rad av Nöjesguidens Stockholmsupplaga har det varit en fyrsidig (tror jag) annons för Vasastan. I minst tre nummer i rad har den här annonsens första uppslag innehållit en sorts handritad karta över Vasastan med krogar, barer, affärer och andra etablissemang av olika sorter inritade. I minst tre nummer i rad har den här kartan kallat två av stadsdelens större och mer kända gator – Norrtullsgatan och Frejgatan – för Norrlandsgatan och Frejagatan.

Jag vill inte verka alltför småaktig och provinsiell, men är inte det ganska pinsamt, särskilt när det sker (minst) tre nummer i rad?

Än är inte arbetsdagen till ända, men så här ser det ut hittills i alla fall:

En kort intervju med nya långfilmskonsulenten Lisa Ohlin, och en längre med de charmiga galenpannorna Anders och Måns. Tv-inslaget med de senare dyker väl upp hos någon av kvällisarna vad det lider, antar jag.

Och nu, kulturnotis om Arvo Pärt.

Uppdatering 20.07: Nu kan man se tv-inslaget (och artikeln) hos Svenska Dagbladet.

Är seg i dag. Efter stilla ölande på Tranan hamnade jag på Ugglan och därefter Marie Laveau, och kom hem alldeles för sent för mitt huvuds bästa. Därför ska dagen spenderas med tv-tittande på datorn och läsande av den smått strålande romanen Drömmaren och sorgen. Kanske orkar jag avrunda med bio vad det lider, funderar på att gå och se om Lady in the water är så dålig som alla hävdar (jag tror nämligen att jag kanske skulle tycka som Emma och Conan, alltså helt motvalls).

I vilket fall som helst – det känns som att det kan bli en rätt skön lördag.

PS. Hundäventyret avlöpte väl. Whimsy somnade som ni kan se sött vid min sida framåt seneftermiddagen och blev sedan upphämtad av husse vid sexsnåret. Överlag var det en väldigt trevlig dag vi hade ihop, men jag kommer inte att skaffa mig en hund så länge jag är en fri fågel boende i en inte alltför stor etta. Verkar för omständligt. DS.

Var och såg Borat på en förhandsvisning i går (den har premiär först i november såväl här som i USA). Jag var ambivalent innan, filmen har blivit så sjukt uppskriven på somliga håll att jag nästan visste att jag på pin kiv skulle sitta smått surmulen och vägra skratta i den fullproppade, megapeppade salongen på Grand.

Nu blev det inte riktigt så. Borat är stundtals hysteriskt rolig, och Sacha Baron Cohen kommer undan med det mesta som han öser över besökarna i fördomsväg. För filmen är förvånande grov, och humorn så elak, fördomsfull och ändå på något sätt hjärtlig på en och samma gång att man ibland knappt tror sina ögon.

Men Borat är också den typ av film som det bildas masspsykos runt, och jag har extremt svårt för sånt. Sedan i somras har det på västvärldens arbetsplatser vidarebefordrats miljontals mejl med länkar till alla dessa Borattrailers som nätet begåvats med, och folk har verkligen ansträngt sig i sin iver att skratta sig dubbelvikta så fort den påhittade och mustaschprydde kazakstaniern dykt upp på skärmen. Jag tänker inte kasta sten i glashus, jag har själv klickat, tittat och flabbat, men sakta har det här motståndet, den här aversionen jag trots allt kände när jag klev in i salongen i går kväll vuxit sig starkare och starkare.

Och kanske är det bara jag som är en smula cynisk, men jag kan inte låta bli att fundera över om alla de här människorna som började skratta så fort förtexterna började rulla och sedan inte slutade förrän ljuset tänts i salongen redan hade bestämt sig för i förväg om att det här var världshistoriens roligaste film någonsin, och nu satan ska vi skratta så som vi aldrig skrattat tidigare. För det bör sägas – min lätt negativa ton delades inte av många i salongen, åtminstone lät det inte så under visningen.

Storyn är att den lokale tv-stjärnan Borat och hans fete sidekick Azamat åker till USA för att lära sig amerikanska seder och traditioner, utsända av den kazakstanska staten. Under sin lärdomsvistelse, som ska resultera i en sorts dokumentär, lyckas han dock – genom att Baron Cohen blåser upp varje fördom som västerlänningar har om människor i de forna sovjetrepublikerna gånger tio – hamna i en hel del rejält absurda situationer.

Roligast blir det enligt min mening när Baron Cohen lyckas vända sin karaktärs fördomar mot amerikanarna själva. Som när han går in i en butik i den amerikanska södern för att köpa en puffra och på frågan om vilken pistol som är bäst att skjuta judar med får vapenhandlaren att svara då skulle jag nog välja en niomillimeters eller .45-kaliber. Eller när han fått uppdraget att sjunga USA:s nationalsång på en rodeo i Texas och lyckas hetsa publiken till att hurra när han säger att han hoppas att USA lyckas bomba sönder Irak så till den grad att landet förvandlas till en öken och ingen kan bo där på tusen år.

Men som alltid blir det för mycket. Skämten om Borats, och i förlängningen kazakstaniernas, otroliga fördomar mot homosexuella, judar, kvinnor och utvecklingsstörda blir till sist så många att man knappt orkar andas. Åtminstone inte jag. De flesta andra skrattade som sagt gott hela vägen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att Sacha Baron Cohen (som själv är jude) är ett marknadsföringstekniskt geni när det gäller lanseringen av sin figur. Ta bara agerandet förra året, när Borat skulle framträda på den europeiska MTV-galan, och de kazakstanska myndigheterna hotade stämma Baron Cohen om han fortsatte sprida falska fördomar om landet. Borat gick då ut och proklamerade att han inte hade något att göra med Sasha Baron Cohen, och att han helhjärtat stödde sin regerings mål att ”sue the jew” – vilket så klart omöjliggjorde en stämning.

Oh my goodness vilket yrväder. Är det så här det är att ha barn? Det verkar i sånt fall väldigt ansträngande. Whimsy har farit runt som en stormig aprilafton här inne hela förmiddagen. Och på väg hem från stationen fick jag stanna och tvinga upp käkarna på honom var femtionde meter och rota runt i munnen eftersom han envisades med att vilja svälja varenda gammalt tuggummi han såg. Som tur är verkar han dock inte så förtjust i fimpar. Men nu sover han sött bredvid mig i soffan. Good dog.