Månad: oktober 2006

Shit, en författare jag inte bara redan läst, utan dessutom hade med i förhandsartikeln jag skrev i går. Ibland överraskar Akademien genom att inte överraska. Coolt!

Jag är väldigt trött i dag, men kanske vaknar jag till lite om jag skriver några rader. Dags för del fyra i bokutmaningen:

En bok som aldrig borde ha skrivits:
Hm, kanske borde jag inte ha tagit just den här frågan när hjärnan står still. Hum hum, nja, jag har sett att rätt många tidigare skrivit Mein kampf här, men det vore väl att göra det lite för enkelt för sig. Dock måste jag säga att det förvånar mig att det tydligen går att köpa den hos både Adlibris och Bokus på svenska, jag hade ingen aning om att den fanns i en aktuell upplaga. Det känns ju … tja, så där.

Nej tyvärr, jag kan tyvärr inte komma på någon. Folk får väl skriva vilka böcker de vill, synd bara att förlag har det dåliga omdömet att ge ut vissa av dem. Kanske hade jag varit lite mer genomtänkt om jag skrivit det här efter klockan sju på morgonen.

Hade ett litet kick off-manusmöte i går kväll med Morgan, vi åt viltburgare på Rött på Rörstrandsgatan och drack öl. Vi gick igenom Dannyboy & kärleken från pärm till pärm, skummade igenom sidorna, pratade om saker som rent spontant kan bli problem, vilka grejer som absolut måste vara med no matter what och försökte få en rent allmän känsla för innehållet. Och oj, det är en del jobb som måste göras. Ganska många saker som man inte tänkt på kommer att bli rätt svåra att gestalta på film eftersom de inte är lösta genom dialog eller handling i boken, utan genom huvudpersonens tankar. Vissa saker mindes jag dessutom helt fel, insåg jag. Jag som trodde att jag kunde den där bokjäkeln utantill från början till slut.

Men äh, problem är till för att lösas och sanna mina ord – det ska de. Och rent generellt tycker jag fortfarande att historien passar alldeles ypperligt som film och jag ser fram emot att sätta igång. Men det kommer att bli en delvis annorlunda historia, den saken är klar.

Som tur är verkar vi också ha rätt lika syn på vilket resultat vi vill få fram. Det blir till exempel inget Hollywoodslut. Eller ja, vi filmar så klart pocketversionens bonusmaterialepilog, men enkom för att trycka in det som extramaterial på dvd-utgåvan.

För övrigt var det väldigt trevligt på Rött, om man bortser från att kyparen envisades med att kalla den av oss han för tillfället pratade med för min herre. Jag hatar sånt nästan lika mycket som att bli niad på McDonalds.

Det görs för många svenska filmer. Nu tänker jag börja arbetet med att se till att det görs ännu en.

För medan jag väntar på feedback från förlaget angående mitt nya två tredjedels-skrivna bokmanus, något som nog tar sisådär tre veckor till eftersom de inte kunnat planera in mig i schemat (jag … tja, förhalade ju inlämnandet lite), så tänker jag äntligen börja ta tag i filmmanuset till Dannyboy & kärleken (som det bland annat gick att läsa lite om här och här när planerna presenterades). Det är så klart inte bara mitt ansvar att sparka igång projektet på allvar, men om jag börjar dra i det, så faller nog andra delar på plats också, tänker jag mig.

Anyways – vad bör man fokusera på? För jag tänker aldrig aldrig aldrig vara med och bidra till att göra ytterligare en dålig svensk film som ingen vill gå och se. Ska Dannyboy ta sig upp på vita duken så ska det bli bra, riktigt bra till och med, och publiksiffran måste bli sexsiffrig och medelbetyget åtminstone 3,8 på en femgradig skala.

Bör svärtan i boken lyftas fram? Ska humoravsnitten bli tongivande? Borde slutet bli mer Hollywoodlikt? Måste allting vara precis som i romanen? Vilka delar ska i annat fall strykas? Bör historien skrivas om? Ska den utspela sig 2002? Vad är viktigast – handlingens nutid eller dåtid? Hur ska huvudkaraktärerna porträtteras – är de tragiska eller eftersträvansvärda eller båda två eller ingetdera? Så många frågor, ännu inga svar.

Självklart behöver en bra film så mycket mer än ett genomarbetat manus. Men det är ändå där – i grunden, fundamentet, marken under hennes fötter – som så många svenska filmer tokkraschar med korkade nödlösningar, logiska luckor och underskattande av publiken så till den milda grad att man ofta måste blunda när man ser på skiten. Jag vägrar bidra till en del av det.

Så, då var det bara upp till bevis också. Piece of cake.

PS. Personerna på bilden har åtminstone till 66,7 procent inget med det här inlägget att göra. Fotot illustrerar bara hur tokigt det kan bli när man inte tänker efter före. DS.

Bokutmaningsserien rullar oförtrutet vidare. Efter det här återstår två delar:

En bok som fått mig att gråta:
Sorry, men jag kan fasiken inte komma på en enda. Först så antog jag att det helt enkelt innebär att jag är en kall jävel – för jag kan i ärlighetens namn inte erinra mig någon film som rört mig till tårar heller – men det är inte sant. Jag är extremt känslosam av mig ibland, särskilt när det gäller film och tv där jag stundtals är löjligt svag för sentimentalitet. Men det yttrar sig inte i tårar, utan mest i form av klumpar inombords och gåshud i de fall där det sentimentala övergår i någon sorts (ofta amerikaniserad) manipulativ pampighet, om någon nu kan tänkas förstå vad jag menar. För jag är särdeles lättmanipulerad ibland, det erkänner jag gärna.

Kanske borde jag istället nämna en bok som berört mig väldigt starkt. Hum hum… tja… låt oss säga … ååh, det står helt still i skallen. Det finns ju så klart hur många som helst. Okej, men för att göra det enkelt så kollar jag i högen med senast lästa böcker och nämner vilken i den som berörde mig starkast. Hold on… Facit: Gabriella Håkanssons Operation B.

En bok jag önskar hade skrivits:
Och här gör jag det så klart väldigt enkelt för mig och tänker att man får lägga till orden klart vid det här laget och nämner min egen Vi har redan sagt hej då.