Ett gott skratt förhöjer kunskapen

stewart.jpgDet här är den typ av nyheter som man inte vet om man ska gråta eller skratta åt när man ser. En studie vid Indiana University visar att Jon Stewarts humorprogram The daily show (som visas på Canal Plus i Sverige) innehåller lika mycket substans som riktiga amerikanska nyhetsprogram.

Med andra ord borde det innebära att om man kollar på både Stewart och The Colbert report så blir man nästan löjligt överinformerad.

Ryggläge

Tänkte att jag skulle ta tag i del tre av bokutmaningen, men frågan om en bok som fått mig att gråta känns övermäktig i dag, jag har ont i huvudet, är löjligt seg och orkar inte besöka minnets mörka vrår efter sådana tankar. Fast frågan är om jag ens kan komma på någon om jag tänker efter, på rak arm minns jag ingen, jag är en väl en sällsynt råbarkad och känslokall sälle helt enkelt.

Istället ligger jag i sängen och försöker kolla ikapp lite tv och inväntar att min orienterarpappa ska komma hit efter att ha sprungit 25-mannakaveln utåt Huddinge någonstans. Regnet smattrar mot fönstret och jag är rätt glad att jag inte följde med ut i skogen.

Nä, mer tv.

Akademie- och ministerhardcore

Okej, om det varit myspys och lullull tidigare i veckan så var det raka rör och hårda puckar i dag. Åh, det är dagar när ministerlistor och nya akademiledamöter släpps med tio minuters mellanrum som man känner att man lever.

Vi inriktade oss, som den kultur/nöjesredaktion vi är, av förklarliga skäl på kulturminister Cecilia Stegö Chilò och Kristina Lugn/Jesper Svenbro. Mitt huvudsakliga jobb blev att ringa runt och fråga olika kulturtyper vad de ansåg om utnämningarna. Resultaten kan ses här och här.

Intressant (?) kuriosa 1: Nina Lekander på Expressen, som jag ringde om en kommentar, skrattade högt när jag förklarade mitt ärende. Hon satt nämligen själv och jagade Kristina Lugn för en intervju. Den svenska kulturvärlden är med andra ord (för) liten. Som extra kuriosa vill jag, högst ödmjukt, påpeka att vi fick tag i Lugn först.

Intressant (?) kuriosa 2: Efter vårt samtal insåg jag att Nina Lekander faktiskt var den som recenserade Dannyboy & kärleken för Expressen. Som sagt, den svenska kulturvärlden är (för) liten.

Bonuskuriosa: Ingen dag är ju fullkomlig utan en Pet Shop Boys-notis.

Bokutmaning (2)

Tja, det är väl lika bra att fortsätta med Helenas bokutmaning. I dag – fråga tre och fyra:

En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö:
Hum hum, tja, här beror det ju helt på hur man tänker. Att ta med en bok man gillar och redan har läst verkar rätt korkat, nyttan blir ju minimal. Så det får väl bli det tjockaste jag kan komma på som jag inte läst – Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt – om de åtta delarna går att få tag på i ett enda band, vill säga.

En bok som fick mig att skratta:
shirleyjackson.jpgPrecis som det gick att ana i den första bokutmaningsdelen så är jag rätt svag för den i Sverige näst intill totalt okända författaren Shirley Jackson. Hennes bok Liv bland vildarna är ta mig tusan det roligaste jag någonsin läst (när jag tänker efter har jag läst den två gånger också). Och med tanke på att hennes romaner Hemsökelsen och Vårt hem är vårt slott är bland de absolut läskigaste jag läst, så skulle jag vilja hävda att hon var unikt mångfacetterad. Alla de här böckerna går att hitta på svenska på bibliotek och i antikvariat, men hos Adlibris och Bokus ekar det rätt tomt. Och just ja – en helt annan hysteriskt rolig bok är ju Voltaires Candide.

Fortsättning följer.

Myspys overload

Ibland blir det nästan lite system overload av myspysighet på jobbet. I måndags var det myspysintervju med Du och jag-gänget (dock var min recension av filmen inte så myspysig, det blev bara två plus till sist), i tisdags var det myspysdags på Aftonbladet när de presenterade sin nya tv-kanal, i går intervjuade jag Idol-Agnes (artikel och tv ut först i morgon) vilket var extremt myspysigt i myspysmiljö på Centralbadet och i dag toppade jag hela myspysanrättningen med att intervjua Martin Stenmarck (artikel och webb-tv här). Jag känner mig så folkligt myspysig att det är läskigt.

På Ifpi kände man sig dock troligen inte så myspysig i dag, med tanke på att de slagit på stora trumman för sin nya topplista i sisådär en månad. Och så gick det som det gick. Ajaj.

Så, vad göra för att tvätta bort denna lätt klibbiga känsla? Tja, varför inte slänga sängkläderna i smutskorgen, bädda nytt och skrubba mig helröd i duschen helt enkelt. Låter som ett fantastiskt torsdagsnöje.

PS. Varför min kroppshållning mest påminner om en hunsad myrslok i början av Stenmarckinslaget övergår dock mitt förstånd. Jag ser vanligtvis inte ut så där, I promise. DS.

Bokutmaning (1)

För ungefär en miljard år sedan, eller åtminstone för drygt en och en halv månad sedan, blev jag bokutmanad av Helena von Hofsten. Som den dåliga dåliga dåliga människa jag är, har jag ju inte tagit tag i det där. Men nu ska det ske, åtminstone lite i taget. Så here we go, med

En bok som förändrat mitt liv:
secrethistory.jpg Här känns det ju som att det nästan skulle vara lögn och förbannad dikt att inte säga min egen debutroman. För den har ju påverkat mitt liv på flera högst påtagliga sätt. Men i övrigt då? Tja … hm. När jag läste Donna Tartts Den hemliga historien som artonåring gjorde den ett väldigt starkt och nästan fysiskt intryck på mig. Jag ville verkligen börja skriva när jag läste den, den knockade mig fullständigt. När jag läste om den för några år sedan tyckte jag fortfarande den var fantastisk, men jag var samtidigt medveten om att jag hade alla de här otroliga minnena från min första läsning i bakhuvudet, så jag vågar inte säga hur ofärgat mitt omdöme var den gången. Jag gav den i present till en vän förra året, och hon var lite besviken efteråt. Kanske bör man vara i sin värsta sturm und drang-period när man läser den.

En bok jag läser mer än en gång:
De böcker jag på rak arm kan komma på att jag har läst mer än en gång är … Lars Ahlins Tåbb med manifestet, Den hemliga historien som sagt, Stephen Kings Det, Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och Doktor Glas, Shirley Jacksons Hemsökelsen samt Virginia Woolfs Mot fyren. Jag vet att det egentligen är fler, men jag orkar inte kolla bokhyllorna just nu.

Okej, det var de två första av totalt tio frågorna. Fortsättning följer.

En alldeles egen dag

När jag gett ut sisådär tre-fyra romaner ska jag starta en Daniel Åberg-dag. Det verkar hur bra som helst att ha en egen dag.

För det är ju nämligen så, att den 4 oktober inte bara är födelsedag för Pet Shop Boys-medlemmen Chris Lowe samt en ex-flickvän till mig (stor grattiskram till er båda!), utan det är ju även kanelbullens dag. Och som den nickedocka under kommersens bojor som jag är, gav jag mig så klart ut i regnrusket på eftermiddagen i jakt efter bullar, eftersom jag är en otroligt snäll arbetskollega och självklart ville bjuda mina kamrater på bullfika.

Resultatet? Tja, förutom att jag blev rätt blöt i regnet (dock inte lika våt om fossingarna som min kollega Kalle som gick omkring barfota på jobbet hela eftermiddagen på grund av att han nästan dränktes av flodvågen) så tvingas jag erkänna att jag nästan gick bet. På bageriet fick jag ett överseende leende av kvinnan bakom disken när hon meddelade att de varit slut sedan förmiddagen. På fiket som blev mitt andraval hade de visserligen de bullar jag suktade efter, men oj vad ovillig han var att lämna ifrån sig sina sista sju dyrgripar.

Så en Daniel Åberg-dag alltså. Vilken kommers det ska bli! Köer hos bokhandlarna, signeringar, uppläsningar, specialutgåvor dagen till ära – åh mina ögon tåras redan av rörelse.

Finns det någon mening?

I år fyller Katapultpriset 15. Och då ska de anordna kalas och har därför bjudit in varenda människa som debuterat inom prosa och lyrik mellan åren 1999-2005 till ett kalas den 12 november på Kägelbanan. Jag fick en inbjudan på posten i går, och det låter väl som ett trevligt initiativ, jag var på senaste Katapultprisutdelningen har jag för mig, mina minnesbilder är: läsesalongen på Kulturhuset, två prisade lyriker som stod på en liten scen och läste väldigt länge, vi drack vin, Mirja Unge var där och stod lite vid sidan av och var väldigt vacker och jag gick och kikade om min bok stod i hyllorna eller var utlånad men jag minns inte om jag hittade den.

Nåväl. Poängen är att de vill att man ska ta med sig en mening till festen. Eller rättare sagt – de vill att man ska ta med sig ett exemplar av sin roman och välja ut en mening som ska användas i en stafettuppläsning.

Och det låter ju som en idé som är roligare i teorin än i praktiken. För jag kan ju se framför mig hur sju års författare med olika grader av pretentioner försöker slå knut på sig själva i jakten efter den där fantastiska meningen som ska överglänsa alla de andras och samtidigt säga något unikt om just deras fantastiska bok. Blir det njutbart att lyssna på? Hardly. Kan det bli skojigt? Mmnja, tillåt mig tvivla lite.

Men självklart vill ju inte jag vara sämre än någon annan, så jag kommer ju också att sitta och bläddra, kanske till och med läsa boken igen och fundera mig blå efter en bra mening. Den där som gör mig unik. Visar hur otroligt intressant jag är. Cool. Tuff. Väldigt speciell.

Men vilken är det då? Tips mottages tacksamt.

Ingen återvändo

Det är gjort. Klockan 08.48 sände jag iväg det till två tredjedelar färdiga manuset till förlaget. Hua.

Men säg det som går utan missöden – klockan 08.53 skickade jag ett nytt meddelande, med texten Äh, jag glömde ju att sätta ut titeln på manuset! Här kommer en ny version, släng den förra…

Jaha, vad ska man göra nu då? Bara gå runt och våndas?

Just ja, angående den där logiska luckan jag skrev om i går: Det blev en nödlösning så länge, ett egenhändigt klippt plåster som väl funkar tills vidare i alla fall.

Och nu, dags att gå till jobbet.

Logisk dikeskörning

Jag har ett problem. Jag har lyckats skriva en grej i min bok som enligt alla logikens regler torde vara omöjligt. En av romanens två kvinnliga huvudpersoner, Amanda, sitter och väntar på den manliga huvudpersonen Fredrik när han kommer hem till sin lägenhet en kväll. Fine, men problemet är bara att hon inte vet var han bor. Hon kan inte veta var han bor.

Fan.

Grejen är den att jag tror att jag hade en tanke om det här när jag skrev det. Ett sätt att komma runt det. En anledning till hur hon kunde sitta där. En orsak jag uppenbarligen inte angav när jag skrev. Och nu har jag inte den blekaste om vad det kan vara.

Och jag kan inte gärna trolla bort henne, hon måste sitta där, hon måste söka upp honom.

Förutom den här fadäsen, som måste lösas på något sätt och det pronto, är jag dock, peppar peppar, redo att trycka på sänd-knappen till min redaktör nu.

Och nu, dags att ska åka till Filmhuset och intervjua Fjorton suger-gänget om deras nya film Du & jag.