Månad: oktober 2006

SL och bibliotekslogiken

Såg en konstig grej i gratistidningen Punkt SE i går. De hade en artikel om att SL förlorar 200 miljoner kronor per år i uteblivna biljettintäkter när resenärer tjuvåker i Stockholm. Det är en välkänd siffra som jag sett tidigare. Det var dock resten av artikeln som fick mig att haja till.

För sedan stod att SL, sedan de infört hårdare kontroller, numera enligt företagets egna uppskattningar stoppar cirka 30000 tjuvåkare per månad. Dessa tjuvåkare får var och en betala 800 kronor i straffavgift för sitt tilltag.

Och det var då jag slutade tycka synd om SL för de förlorade biljettintäkterna. För 30000 tjuvåkare per månad, som alla får betala 800 pix när de åker fast, gånger 12 månader på ett år – det blir … 288 miljoner kronor!

Summa summarum: Om siffrorna i tidningen stämmer, så tjänar alltså SL nästan 90 miljoner om året på att vissa tjuvåker istället för att snällt betala.

Det känns lite som när man lämnar tillbaka försenade biblioteksböcker, får onda ögat av bibliotekarien och således skäms som en hund, trots att man innerst inne vet att biblioteken budgeterar för att få in en viss summa pengar i förseningsavgifter, och att om alla lämnade sina böcker i tid, så skulle biblioteken tvingas sparka folk för att spara pengar.

Fingerkliande huvudsurr

Jag har ju bestämt mig för att inte skriva på boken medan det jag redan har fått ur mig är inne på förlaget. Jag vill invänta deras kommentarer innan jag fortsätter, vill höra vad de har att säga, vill fokusera på att försöka komma igång med filmmanuset istället. Men det är faan vad det kliar i fingrarna och surrar i huvudet ibland.

suddig.jpgInte så att jag nödvändigtvis känner att jag vill fortsätta skriva precis där jag var. Sista meningen jag skickade in till förlaget utspelade sig på julafton och var en rätt trist passage i ett kapitel som mest tjänar som mellanspel innan helvetet ska braka löst igen på juldagskvällen och kändes ärligt talat som ett rätt trist nödvändigt ont inför vad som komma skulle. Jag har placerat mina tre huvudpersoner, som för tillfället hatar varandra rätt så väldigt väldigt mycket, inom alldeles för kort avstånd från varandra för att de inte ska krocka under den i sanning underliga kväll som juldagskvällen är i svenska småstäder, och jo, hem till byn har de åkt, om än av vitt skilda orsaker. Det ska bli roligt att skriva. Men där är jag inte ännu.

Nej, det är inte fortsätta skriva jag vill göra. Jag vill gå bakåt, skriva om, skriva nytt, skriva rätt. Problemet är ju bara att jag vet alltför väl att det som är rätt i dag inte var rätt för en vecka sedan. Eller jo, det var det nog, men inte för två veckor sedan. För jag har ju låtit inom loppet av några månader låtit en av huvudpersonerna gå från att vara en jag-person till en han-person till en du-person som därtill plötsligt hemsöks av en ande. Nu börjar jag fundera på om han inte borde vara en jag-person ändå. Eller jag vet inte. Och jag undrar om inte hela historien borde fokuseras om en smula, det skulle ju handla om hur slumpen påverkar våra liv och nu gör det ju inte det. Eller gör det det? Handlar det om det mest eller bara lite? Eller kanske borde jag

Åh jag vill veta vad de tycker på förlaget nu!

Augustreflektion

Jag tycker verkligen att dagen då Augustprisnomineringarna presenteras är inspirerande. För jag känner ju att jag själv väldigt gärna skulle vilja stå där, bli presenterad, vara omhuldad och ryggdunkad, om så bara för en eftermiddag.

Nu är jag knappast ensam om den saken, men det spelar ju ingen roll. Faktumet att många vill vara med där uppe minskar ju inte ens egen strävan att ta sig dit. Att bli utgiven från första början var ju ett nålsöga i sig, nu gäller det att sikta mot nästa – och tillsammans med romanfilmatisering och översättning till andra språk håller jag nog en Augustnominering som topp tre på min personliga författarambitionsönskelista. Jag tror jag någonstans i en intervju förra året sa att jag hoppades att min tredje roman, som enligt min strikt uppstyrda femårsplan ska komma 2010, skulle vara redo för en sådan uppgift. Det är fortfarande min ambition. Det får så klart gärna komma tidigare, men det gäller ju samtidigt att vara (lite) realist. Om det sedan går att förverkliga är ju en annan sak. Men jag vill, åh vad jag vill.

Sedan finns det så klart människor som tycker att Augustpriset är ett för folkligt litteraturpris, att det styrs för mycket av bokhandelns önskan att få en riktigt saftigt julsäljande titel. Och visst, det är ju knappast en slump att de tre vinnarna presenteras 20 dagar före julafton. Men årets nomineringslista är ju ändå, åtminstone i mina ögon, den folkligt smalaste på många år. Bredast, och skyhög favorit än så länge i alla fall, är ju Jonas Hassen Khemiri med Montecore, och det är en formmässigt rätt udda skapelse, knappast något som kommer att gå hem under alla de julgranar den lär placeras under om exakt två månader i dag.

Och även om det nu skulle vara ett rätt så folkligt litteraturpris – who cares? För mig är kvalitativt bred det finaste omdömet jag skulle kunna få.

Lars Norén och jag

Satan i gatan, nu i kväll har jag producerat något som jag nästan skulle vilja kalla för mitt första scoop (nåja, åtminstone inom kulturvärlden är det här ganska stort):

Lars Norén hoppar av danskt toppjobb

Dags att gå hem med gott samvete.

Äh, jag uppdaterar med en till länk. Det är ju trots allt roligt när man för en gångs skull får namnbyline även av drakarna.

Bakgrunden till rabaldret kan med fördel läsas i DN:s artikel från i morse här.

berlingskeny.jpg

Och nu är min text visst toppnyhet i Danmarks tyngsta morgontidning också.

Äh, nu lovar jag att sluta vältra mig i självgodhet. God kväll på er.

Augustnomineringarna – hela listan!

Så var det offentliggjort! Här är hela listan med Augustnomineringarna. Fantastiskt roligt att Sara och Gunnar blev nominerade i den skönlitterära respektive barn- och ungdomsklassen! Grattis grattis grattis! Men jag tror tyvärr att Jonas Hassen Khemiri vinner huvudklassen (inget ont om vare sig honom eller boken, men det är ju roligare om någon man känner vinner…). Den 4 december avgörs det, i Berwaldhallen i Stockholm.

Värt att notera – åtta av tolv nomineringar inom skönlitteratur och fakta kommer från Bonnierförlag. Som en (rätt liten) del av imperiet bör man väl inte klaga, men det känns som att det är en viss snedfördelning…

Skönlitteratur:
• ”Svinalängorna” av Susanna Alakoski
• ”Göteborgshändelserna” av Jörgen Gassilewski
• ”Den amerikanska flickans söndagar” av Lars Gustafsson
• ”Montecore. En unik tiger” av Jonas Hassen Khemiri
• ”Oceanen” av Göran Sonnevi
• ”Drömfakulteten” av Sara Stridsberg

Fackbok:
• ”Meteorologernas väderbok” av Claes Bernes och Pär Holmgren
• ”Livsklättraren. En bok om Knut Hamsun” av Sigrid Combüchen
• ”Stenarna i själen” av Sven-Eric Liedman
• ”Qin” av Cecilia Lindqvist
• ”I döda språks sällskap” av Ola Wikander
• ”Pingvinliv” av Brutus Östling och Susanne Åkesson

Barn- och ungdomsbok:
• ”Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket” av Gunnar Ardelius
• ”Tusen gånger starkare” av Christina Herrström
• ”Lill-Zlatan och morbror raring” av Pija Lindenbaum
• ”Hedvig och Max-Olov” av Frida Nilsson
• ”Svenne” av Per Nilsson
• ”Alla döda små djur” av Ulf Nilsson och Eva Eriksson

Lilla Augustpriset:
• ”Känn vägarna” av Ronja Boije, Helsingfors
• ”En värld ur Fokus” av Joakim Brorson, Varberg
• ”Regnbågen saknar en grå nyans” av Björn Engström, Frösön
• ”I en skymning utan tak” av Mårten Hammarlund, Nyköping
• ”Boken om mig” av Lisa Hedman, Umeå
• ”Natt” av Jeremiah Karlsson, Ljungby
• ”Fantastiska farkoster – Bilen från förr till sedan” av Joakim Magnusson, Arvika
• ”Fjärilsfärd genom hjärtat” av Sara Svensson, Skövde

En dag att minnas

I dag är det 50 år sedan Ungernrevolten startade. Det uppmärksammar jag genom att köpa en Imre Kertész-roman. Läs mer om vad som hände exempelvis här och här.

ipod.jpgI dag är det också fem år sedan Steve Jobs visade upp Ipoden för omvärlden för första gången. Jag må som relativt hjärntvättad Applefanatiker vara lite partisk, men jag har svårt att komma på en annan livsstilsprodukt som fått lika stor spridning på så kort tid, exempelvis tog det tydligen 15 år för Sonys Walkman att sälja lika många exemplar som Ipod gjort på fem. Själv är jag också inne på min femte spelare, en vit Nano som börjar se rätt sliten ut vid det här laget. Men jag väntar med att uppgradera tills den ”riktiga” video-Ipoden släpps, när nu det sker. I vilket fall som helst – min Ipod firar jag genom att lyssna på den när jag promenerar till jobbet, precis som jag gör varje arbetsdag visserligen, men ändå. I dag blir det nog Robbie Williams Rudebox, som jag ska recensera den här veckan.

Big in Katrineholm

Är på väg till jobbet. Kände mig hängig i går kväll, och struntade som sagt i festligheter och satt hemma och kollade på Sophie Scholl istället.

Vår redaktionschef berättade för mig i fredags att hon varit på kundbesök hos Katrineholms-kuriren i veckan. Kulturredaktören där hade låtit hälsa att hon tyckt att Dannyboy & kärleken var en alldeles strålande bok, och vidare meddelat att om min nya roman blev lika bra så skulle de köra den som följetong i tidningen. Jag tar det som ett löfte.

Det känns som en fin grej att tänka på denna gråmulna söndag.

PS. Det skulle väl inte vara för sent att köra Dannyboy som följetong nästa sommar heller…? DS.

Trött tv-motstånd

tv.jpgFörst läste jag Malte Perssons text i Expressen och blev störd över dess innehåll och tänkte om jag inte var så trött och seg skulle jag minsann skriva några rader till det alltid så kulturellt bespottade tv-mediets försvar. Men eftersom jag, som sagt, var trött och seg surfade jag istället vidare och såg snart till min förtjusning att Linna Johansson redan gjort jobbet.

UPPDATERING SÖNDAG: Jag gick inte ut och rumlade i går trots allt och är således mindre trött i skallen i dag. Så jag utvecklar vad som stör mig:

Det som irriterar mig med texten är att den mest bara återupprepar den finkulturellt accepterade sanningen att tv – ”dumburken” – skapar understimulans, är fördummande och ett slöseri med tid. Denna inställning grundar sig på – antar jag – att det finns och alltid har funnits skräp-tv i olika former samt att det inte anses stimulera fantasin på samma sätt som böcker eftersom någon annan redan har skapat bilderna åt dig.

Däremot blir man, som Linna Johansson skriver, förlöjligad av samma finkulturella sfär om man skulle våga hävda att litteratur är understimulerande och ett slöseri med tid. Detta trots att det finns en oändlig mängd skräplitteratur, och att man rent fysiskt utsätter sig för ungefär samma sak vare sig man läser eller tittar på tv. Ändå är det en finkulturell sanning att den ena aktiviteten berikar dig och den andra gör dig dum.

Det är alltså, hävdar jag i alla fall, av någon anledning finkulturellt okej att klumpa ihop ett väldigt mångfacetterad medium till påståendet det sänds så mycket skit på tv att jag inte vill befatta mig med det överhuvudtaget. Men skulle jag säga det trycks så mycket dumma böcker att jag inte vill befatta mig med litteratur överhuvudtaget, då blir jag idiotförklarad.

Det är det jag stör mig på.

Seg lördag och Borat igen

Det känns som att det blivit en vana att skriva lördagsinlägg om att jag är trött och seg. Well, vem är jag att bryta mig fri från traditionens bojor? Så here we go: Jag är trött och seg i dag. Försöker vila mig i form inför kvällen, då det bär ut i nattens virvlar igen.

Har för övrigt, efter att ha varit förhållandevis sval i min reflektion, börjat se Borat i ett mer positivt ljus efter att ha läst den här drapan i Entertainment Weekly. För jag trodde ärligt talat att större delen av filmen var ”skådespelad”, men om artikeln talar sanning så är nästan allt som Sacha Baron Cohen låter sin figur utsättas för helt improviserat och i högsta grad på riktigt. Impressive. Min bestående känsla är dock att jag skulle haft en mycket roligare upplevelse om jag sett filmen ensam framför min projektorduk, och sluppit sitta fast i en masspsykosdrabbad fullsmockad biosalong där lukten av fanatism gjorde mig lätt illamående. Jag ser därför verkligen fram emot dvdn.

Nä, dags för lite bokläsning, lyssning på Pet Shop Boys nya (och första någonsin) liveskiva Concrete och vila.

Not so hot spot

I går var jag, i sisådär tio sekunder, redo att sänka garden i min aversion mot att DN På stan numera kommer på torsdagar. Jag var nästan redo att kommentera en artikel från veckans nummer samma dag som tidningen kom, istället för att tjurskalligt vänta till fredagen med att göra det, då den borde komma ut.

Som tur var ändrade jag mig så fort jag läste artikeln.

För det som gladde mig när jag slog upp ettan på DN i går var att de utlovade en stor fet guide till Stockholms hot spots, alltså platser där man kan surfa trådlöst med sin bärbara dator. Eller ja, det var åtminstone det jag inbillade mig att de utlovade. För det är ju så jag vill skriva mina romaner i teorin – sittandes på ett café, insupandes atmosfären och kaffe och bara låta inspirationen flöda rakt ner i tangenterna. Jag såg framför mig en guide, kanske till och med en karta, över alla caféer, barer, fik och Gud och hans moster där det skulle gå att koppla upp sig på ett kick utan att belasta mobilräkningen.

Men ack så jag bedrog mig. För det var ju så klart bara en lätt meningslös och ack så lång artikel som ackompanjerades av en lista där det rabblades upp en massa SAS-hotell där man för en löjligt dyr penning kunde koppla upp sig via Telia Homerun, ungefär. Nej, nu överdriver jag men det var så det kändes när jag läste. Jag ville ha en bra lista. Jag ville ha svart på vitt på vart man kan gå och surfa gratis samtidigt som man fikar, om man nu inte vill gå till Max eller Hard Rock Cafe (inget ont om nåt av ställena egentligen, det är bara så att jag inte direkt förknippar mitt skaldande med skrovmål). Och nej, jag vet att det knappast finns någon naturlag som säger att jag ska ha rätt att sitta ute på stan och surfa gratis. Men jag tycker verkligen att det är en bra service. Och jag tror att fik tjänar på att erbjuda det. Och det var det jag trodde DN tänkte slå ett slag för. Så var det nu inte. Därav det vanliga fredagsgnället från mig istället.

Nu kanske någon tänker tanken men hallå, är det inte bättre för dig om du går ut på stan och sätter dig på ett fik utan uppkopplingsmöjlighet, om det nu är så att du sätter dig där med din dator för att skriva romaner? Jo, det är helt sant – i teorin. I praktiken får jag allvarlig abstinens om jag är utan internet i mer än fem minuter när jag sitter vid min dator. Och eftersom jag då tvingas tugga på armbågen i ren desperation blir det inte heller särskilt mycket vettigt gjort, kan jag meddela.