Daniel Åberg

Jag är rätt svag för att fundera över hur saker kunde ha blivit. Om inte. Hur små beslut, tankspriddhet, eller en axelryckning vid fel tillfälle när ett val ska göras får konsekvenser som man inte anat. Hur det påverkar livet i ett större perspektiv.

I Dannyboy & kärleken handlar det här mest om huvudpersonens oförmåga att släppa det som varit, han funderar över vad som kunde ha hänt om han valt annorlunda vid ett givet tillfälle, hur hade livet tett sig då, ett antal år senare? De här funderingarna har växt så till en grad att han inte kan gå vidare i sin tillvaro, utan ständigt ältar det som varit.

I Vi har redan sagt hej då handlar det mer om hur de små handlingarna får oanade konsekvenser. I bokens början står en man en sen fredagskväll och väntar på tunnelbanan, han bör egentligen kliva på i den bakre änden för att komma upp vid rätt uppgång, men han väljer att ställa sig i mitten av perrongen på grund av ett skränigt ungdomsgäng. När han kliver på tåget ser han en kvinna han känner från förr som han börjar tala med, en kvinna som uppenbarligen blir illa till mods av att se honom och rubbas ur sina cirklar. När hon kliver av tunnelbanan bara en station senare går hon, eftersom hon är skärrad, utan att tänka sig för upp vid fel utgång. Inte förrän hon står uppe på Sankt Eriksplan inser hon att hon gått fel, och kontaktar mannen hon stämt möte med och berättar om sitt misstag. Denne kommer därför för att möta henne istället. I sin iver över att få träffa henne kliver han rakt ut i gatan och blir överkörd av en buss, och dör omedelbart. Vems är felet att han dog? Hans eget, kvinnans, den andre mannens eller ungdomsgängets? Frågan är så klart omöjlig att svara på och det är ju heller ingens fel att det sker, men faktum kvarstår, om inte mannen vid Odenplan gått till perrongens mitt av olust inför kidsen som sitter på perrongen och dricker folköl hade inte bollen satts i rullning.

I verkligheten händer ju såna här saker varje dag, även om effekterna oftast blir mindre. Men ändå.

I går stapplade jag, lätt feberyr och förkylningsjävlig, ner på Odenplans tunnelbaneperrong vid lunchtid eftersom jag var tvungen att åka ner på stan och handla lite. Jag brukar alltid sätta mig i den ände av tåget jag ska upp åt. Nu skulle jag upp mot Sergels torg (jepp, jag behövde min heroinfix) och skulle alltså kliva på längst bak i tåget. I mitt feberrusiga tillstånd fattade dock inte min hjärna det, utan jag kom fram till att jag borde stå längst fram istället. Tåget kom, och jag klev på. Redan vid påstigningen såg jag en tjej jag kände igen, men inte kunde placera. Hon hade stått bakom mig och väntat, och satte sig på ett säte en bit bort. Jag försökte sluta stirra på henne, men lyckades väl så där. När jag klev av tre stationer senare satt hon kvar, skrivandes ett sms. Dörrarna stängdes, tåget åkte, och hon tittade inte åt mitt håll när det skedde.

Det var först när jag kom upp, och insåg att jag gått på i helt fel ände av tåget och istället var nere på Vasagatan, som jag mindes henne. Vi hade en kort historia vintern 1996, eller möjligen precis efter nyåret 1997. Hon var två år yngre, precis ankommen till Uppsala, berusad av staden och ointresserad av en riktig pojkvän. Jag hade nyligen kommit ur ett förhållande och var väl inte heller särskilt intresserad av att skaffa en ny flickvän. Vi träffades på Kalmar nation, hon hamnade hemma hos mig några gånger, vi pratade i telefonen, var på bio. Ungefär i den ordningen. Och sedan inget mer. Jag tror hon bodde i Kantorn. Jag minns inte hennes namn, men jag tror det började på K. Jag har ett vagt minne av att vi sprang på varandra i nattvimlet något år senare, sade hej. Därefter har jag aldrig sett henne igen. Förrän nu.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här. Det var inte en särskilt omvälvande händelse, det var ju inte direkt som att hon såg mig där genom tunnelbanefönstret samtidigt som dörrarna slogs igen och vi insåg att vår enda chans till livslång kärlek grusats i och med att hon susade in i tunneln på väg mot Gamla stan, men ändå, det kändes lite fint att återse henne, även fast hon nu inte såg mig, eller åtminstone inte låtsades om det.

Dessutom älskar jag när världar krockar. För jo, lite av henne finns med i Dannyboy. Och nu dök hon upp i ett scenario som, om än i väldig lighttappning, återfinns i min nya bok. Sånt gillar jag.

Okej, det finns faktiskt vissa saker som är lite roliga med att vara sjuk. Eller egentligen inte roliga, men åtminstone skrattframkallande. Som nyss, när jag gick ner till lådan vid Odenplan för att posta ett brev. Och var genomsvettig när jag kom hem igen. På något sätt är det humor.

Har spenderat eftermiddagen med att fylla i ett ansökningsformulär till Svenska författarfonden (därav turen till brevlådan). De delar ut stipendier två gånger om året, och jag hoppas hoppas hoppas verkligen att jag kan få ett litet arbetsstipendium på 40 000 kronor i höst. Det skulle vara så trevligt att kunna vara ledig ett tag, och skriva utan att behöva jobba samtidigt. Förra hösten när jag sökte (glömde helt bort det i våras) fick jag dock nobben, men skam den som ger sig. Jag passade på att köpa en trisslott nere på 7-Eleven också. Kanske har jag större tur med den.

Nej, dags att duscha igen tror jag. Så roligt är det inte att vara svettig.

UPPDATERING: Trisslotten var tyvärr inte min väg till frälsning.

Jag är klen i dag. Näsan rinner, halsen ömmar och munnen hostar. Således ligger jag i sängen istället för att sitta i Glashuset vid Slussen och jobba. Jag tänker ägna dagen mestadels åt att sova och dricka apelsinjuice, men eftersom det bor en Uppsalajunkie i mig efter mina studentår i staden tänker jag också läsa Nils Håkansons debutroman Nya Aros, som min vän Peter tipsat om och vars recension av den jag tror man kan läsa i UNT någon av de närmaste dagarna. Åtminstone ligger den inte på nätet ännu. Däremot hittade jag en intervju med författaren. Läste de första kapitlen i går kväll innan hosthelvetet tog musten ur mig, och måste säga att den verkar mycket bra. Dessutom föredömligt kort, 180 sidor.

Fasiken, jag ska också börja skriva tunna böcker. Så behändiga och trevliga att bära, till och med i inbundet format.

Jag har knappt skrivit en rad den senaste veckan. På romanen alltså. På jobbet skriver jag ju så det glöder.

Men texten vilar. Förhoppningsvis tar jag tag i det framåt helgen igen, när jag är tredagarsledig. Men jag tänker på den. Och jag glädjs väldeliga över att min vän som nu läst verkar tycka att det på det stora hela är bra. Saker måste så klart fixas och karaktärerna måste nog mejslas ut lite tydligare och jag har belagts med åtminstone en logisk vurpa, men ändå – det inledande snabba omdömet var att texten är, och nu citerar jag, väldigt bra. De orden levde jag på hela helgen.

Annars går jag mest omkring och funderar på viktiga saker som att det måste ha blivit väldigt tråkigt att jobba i tunnelbanans biljetluckor sedan enhetstaxan infördes. De får ju aldrig veta vart folk ska åka längre! Man säger hej, sticker in sin lilla biljett från häftet (eller det löjliga kvittot man får om man köper biljetter på Pressbyrån) och får med en snabb handrörelse lappen stämplad. Inget mer. Förut tvingades de ju ändå till en viss tankeverksamhet när de skulle klura ut hur många zoner det var mellan … tja låt oss säga Odenplan och Näckrosen, och därefter stämpla remsan korrekt. Nu fungerar de ju bara som en sorts mänskliga stämpelklockor.

Det här med minnet är ett mystiskt ting. Läste i nya numret av Bon om hur man med hjälp av små piller nu för tiden kan påverka sitt minne långsiktigt, bryta ner det, även om vi fortfarande i praktiken verkar vara en bit från Eternal sunshine-nivå. Synd. Eller ja, det funkade ju inte så bra där heller. Och hur någon kan vilja glömma en romans med Kate Winslet övergår för den delen mitt förstånd.

Men det har inte direkt med vad jag menar att göra.

För minnet är ett konstigt ting. En del av mina, de som jag använt i mitt romanskrivande, är helt underligt uppfuckade. Så till den grad att jag ibland undrar över vad som hände egentligen, i verkligheten alltså. Har jag verkligen sprungit runt i kalsonger i en trappuppgång och fått någon vräkt eller är det ett påhitt? Och om det verkligen skedde, hände det då verkligen i Fålhagen eller var det egentligen i Svartbäcken? Hette hon i sånt fall verkligen Rebecka eller kan hon ha hetat Malin? Var slutar fiktionen och var börjar verkligheten? Eller är det tvärtom? Eller är det bara … tja, fiktion hela skiten?

Och när man sedan börjar redigera det man skrev från början, den ursprungliga texten, när man bryter ner den, ändrar för att historien ska funka bättre – hm, är det verkligen nödvändigt att de här två personerna är olika karaktärer, är det inte enklare om jag slår ihop dem till en? – vad händer då med verklighetsuppfattningen? När jag läst det så många gånger, när jag studerat meningarna om och om och om igen, att jag till sist börjar tro att det kanske var så? Att de var en och samma? Att de verkligen bodde i Svartbäcken båda två? Eller var det tvärtom? Att de bodde i Fålhagen men i romanen placerades de i Svartbäcken för att det fick storyn att gå ihop bättre? Eller var det i Stockholm det skedde, men jag placerade dem i Uppsala? Varför skrev jag aldrig någon dagbok?

Det finns en hel hög såna där grejer. Och när jag nu undersöker mina gamla texter, de jag skrev för sex-sju år sedan, innan Dannyboy och det färdigputsade romanmanuset, tja, då undrar jag. Vad som hände egentligen. Vad som är verklighet och vad som är fiktion. Vad som är tillrättalagt och vad som är bortklippt och vad som är ditlagt enbart för effektens skull. För det är en enda röra.

Det kanske inte spelar någon roll egentligen. Men ändå – jag skulle gärna ha ett facit.

Jag vet att det kanske börjar bli tröttsamt, men jag kan inte hålla mig från att delge världen den här Googlesökningen, som någon gjorde vid lunchtid i dag:

Vad är en bra roman?

Okej att jag kommer först på plats tio i Googlestatistiken, men det känns helt acceptabelt i sammanhanget.

Jag började fundera på det här med noveller i dag, huruvida jag någonsin skrivit några. Gav mig i kast med min hårddisk och började rota runt bland mina textmappar och dokument. Jag vet att jag vid ett tillfälle faktiskt skrivit en novell på typ en sida i slutet av nittiotalet nån gång, en novell som jag mejlade in till Frank i P3 något år senare (våren 2000 bör det ha varit) och som blev uppläst där, faktiskt av Marcus Birro tror jag, men grejen var den att jag aldrig hörde det där programmet själv, en klasskamrat berättade om det för mig i efterhand, att de hade läst upp en novell som slutade

Jag är universums härskare och jag tänker inte gå hem ensam i kväll.

vilket jag såg som en lite för stor slump än vad som var möjligt ifall den inte var min, för det var just så det jag hade skrivit slutade. Har jag för mig. För grejen är att jag inte hittade den igen nu när jag letade. Hm, den borde finnas här någonstans.

Hur som helst, det här var ett stickspår. För det jag istället fastnade för i går kväll när jag rotade runt i mitt förflutna var den oerhörda mängd text jag uppenbarligen producerade mellan åren 1997 och 2000 ungefär, alltså fram till att jag började på Dannyboy. Så mycket som jag har glömt, så mycket som jag önskar att jag hade låtit vara glömt. För hjälp vilket pretentiöst dravel som ligger och skräpar här och där.

Men ändå kan jag inte låta bli att fascineras av vad jag hittade. För om vi säger så här – visst, det finns grejer i min första (utgivna) roman som helt klart är based on a true story, även om det mesta är fiffel och båg – men cheezus vilken skruvad bekännelseakt mitt tidigare romanförsök, det som skulle bli den stora romanen om Uppsalas studentliv men som jag gav upp halvvägs eftersom jag insåg att det låg för nära mig i tiden, är. Det är en informationschock om mina första två Uppsalaår utan dess like, det är nästan så att det börjar overloadspraka i skallen när jag läser det. Jag hade blivit flådd levande om det där hade tryckts. Tur att jag aldrig blev klar.

Samtidigt är det fascinerande att se hur annorlunda de bitar av Uppsalaromanen som till sist faktiskt hamnade i Dannyboy såg ut från början (en del av tillbakablickarna är klippta därifrån). För att inte tala om i vilken annorlunda kontext de då befann sig i. Dessutom är det det närmaste en dagbok jag någonsin kommit, även om en del av det här också är fiktion. Hoppas jag.

Dessutom upptäckte jag något oväntat, som faktiskt stör mig lite. Det tolfte och sista kapitlet i den oavslutade romanen är skapat den 26 mars 2001 (det första började jag tydligen på runt millennieskiftet). Jag vet att jag började med Dannyboy efter att jag hade gett upp Uppsalaboken. Det betyder att jag inte började skriva på den förrän senvåren 2001, tidigast. Jag har gått omkring och varit helt övertygad om att jag började nästan ett helt år tidigare, jag skrev det ju för sjutton i en kommentar så sent som i onsdags.

Ur led är tiden.