Jag har ju sedan några veckor tillbaka ett pågående projekt att fixa till jämställdheten i mitt läsande, efter att ha upptäckt att min bokhylla var förödande snedvriden. Hittills funkar det rätt bra, läste ut Åsa Larssons Svart stig häromdagen, har precis börjat med Juli Zehs Leklust och har nu fått Lena Anderssons Duck City i min hand, ska intervjua henne nästa vecka inför att boken släpps 7 september. Så jag antar att läsandet av Zeh får anstå ett tag.
För övrigt skulle jag vilja hävda att Åsa Larsson står i särklass bland de svenska deckarförfattarna. Hennes sätt att skriva är väsensskilt från kollegernas, hon har ett språk som inte passar in i kriminalgenren och dessutom har hon mage att skriva berättelser som … ja helt enkelt egentligen inte borde klassas som deckare men ändå gör det eftersom alla de yttre attributen finns där. Missförstå mig inte, jag är överlag en deckarjunkie (åtminstone i perioder) och jag försöker läsa de flesta av svenskarna, men sällan har jag njutit så som när jag läst Larssons hittills tre (av tänkta sex) böcker om juristen Rebecka Martinsson och polisen Anna-Maria Mella. Och Svart stig utgör inget undantag, tvärtom – jag skulle nog vilja hävda att det är den främsta hittills.
Så mitt råd är – läs. Mitt exemplar kan ni dock inte få låna för det skickade jag till mamma med posten i går.