Vilse bland minnets stigar (2)

Det här med minnet är ett mystiskt ting. Läste i nya numret av Bon om hur man med hjälp av små piller nu för tiden kan påverka sitt minne långsiktigt, bryta ner det, även om vi fortfarande i praktiken verkar vara en bit från Eternal sunshine-nivå. Synd. Eller ja, det funkade ju inte så bra där heller. Och hur någon kan vilja glömma en romans med Kate Winslet övergår för den delen mitt förstånd.

Men det har inte direkt med vad jag menar att göra.

För minnet är ett konstigt ting. En del av mina, de som jag använt i mitt romanskrivande, är helt underligt uppfuckade. Så till den grad att jag ibland undrar över vad som hände egentligen, i verkligheten alltså. Har jag verkligen sprungit runt i kalsonger i en trappuppgång och fått någon vräkt eller är det ett påhitt? Och om det verkligen skedde, hände det då verkligen i Fålhagen eller var det egentligen i Svartbäcken? Hette hon i sånt fall verkligen Rebecka eller kan hon ha hetat Malin? Var slutar fiktionen och var börjar verkligheten? Eller är det tvärtom? Eller är det bara … tja, fiktion hela skiten?

Och när man sedan börjar redigera det man skrev från början, den ursprungliga texten, när man bryter ner den, ändrar för att historien ska funka bättre – hm, är det verkligen nödvändigt att de här två personerna är olika karaktärer, är det inte enklare om jag slår ihop dem till en? – vad händer då med verklighetsuppfattningen? När jag läst det så många gånger, när jag studerat meningarna om och om och om igen, att jag till sist börjar tro att det kanske var så? Att de var en och samma? Att de verkligen bodde i Svartbäcken båda två? Eller var det tvärtom? Att de bodde i Fålhagen men i romanen placerades de i Svartbäcken för att det fick storyn att gå ihop bättre? Eller var det i Stockholm det skedde, men jag placerade dem i Uppsala? Varför skrev jag aldrig någon dagbok?

Det finns en hel hög såna där grejer. Och när jag nu undersöker mina gamla texter, de jag skrev för sex-sju år sedan, innan Dannyboy och det färdigputsade romanmanuset, tja, då undrar jag. Vad som hände egentligen. Vad som är verklighet och vad som är fiktion. Vad som är tillrättalagt och vad som är bortklippt och vad som är ditlagt enbart för effektens skull. För det är en enda röra.

Det kanske inte spelar någon roll egentligen. Men ändå – jag skulle gärna ha ett facit.

Vilse bland minnets stigar

Jag började fundera på det här med noveller i dag, huruvida jag någonsin skrivit några. Gav mig i kast med min hårddisk och började rota runt bland mina textmappar och dokument. Jag vet att jag vid ett tillfälle faktiskt skrivit en novell på typ en sida i slutet av nittiotalet nån gång, en novell som jag mejlade in till Frank i P3 något år senare (våren 2000 bör det ha varit) och som blev uppläst där, faktiskt av Marcus Birro tror jag, men grejen var den att jag aldrig hörde det där programmet själv, en klasskamrat berättade om det för mig i efterhand, att de hade läst upp en novell som slutade

Jag är universums härskare och jag tänker inte gå hem ensam i kväll.

vilket jag såg som en lite för stor slump än vad som var möjligt ifall den inte var min, för det var just så det jag hade skrivit slutade. Har jag för mig. För grejen är att jag inte hittade den igen nu när jag letade. Hm, den borde finnas här någonstans.

Hur som helst, det här var ett stickspår. För det jag istället fastnade för i går kväll när jag rotade runt i mitt förflutna var den oerhörda mängd text jag uppenbarligen producerade mellan åren 1997 och 2000 ungefär, alltså fram till att jag började på Dannyboy. Så mycket som jag har glömt, så mycket som jag önskar att jag hade låtit vara glömt. För hjälp vilket pretentiöst dravel som ligger och skräpar här och där.

Men ändå kan jag inte låta bli att fascineras av vad jag hittade. För om vi säger så här – visst, det finns grejer i min första (utgivna) roman som helt klart är based on a true story, även om det mesta är fiffel och båg – men cheezus vilken skruvad bekännelseakt mitt tidigare romanförsök, det som skulle bli den stora romanen om Uppsalas studentliv men som jag gav upp halvvägs eftersom jag insåg att det låg för nära mig i tiden, är. Det är en informationschock om mina första två Uppsalaår utan dess like, det är nästan så att det börjar overloadspraka i skallen när jag läser det. Jag hade blivit flådd levande om det där hade tryckts. Tur att jag aldrig blev klar.

Samtidigt är det fascinerande att se hur annorlunda de bitar av Uppsalaromanen som till sist faktiskt hamnade i Dannyboy såg ut från början (en del av tillbakablickarna är klippta därifrån). För att inte tala om i vilken annorlunda kontext de då befann sig i. Dessutom är det det närmaste en dagbok jag någonsin kommit, även om en del av det här också är fiktion. Hoppas jag.

Dessutom upptäckte jag något oväntat, som faktiskt stör mig lite. Det tolfte och sista kapitlet i den oavslutade romanen är skapat den 26 mars 2001 (det första började jag tydligen på runt millennieskiftet). Jag vet att jag började med Dannyboy efter att jag hade gett upp Uppsalaboken. Det betyder att jag inte började skriva på den förrän senvåren 2001, tidigast. Jag har gått omkring och varit helt övertygad om att jag började nästan ett helt år tidigare, jag skrev det ju för sjutton i en kommentar så sent som i onsdags.

Ur led är tiden.

Rena rama rean

Shit. Nätbokhandeln Lycknis tar i från tårna när de startar upp. Sajten, som hade premiär i dag, riktar sig främst till studenter och specialiserar sig på kurslitteratur, men deras priser när det gäller pocketböcker går inte av för hackor heller. 26 kronor tar de för Dannyboy och andra nya pocketar. Med tanke på att inköpspriset för bokhandeln på pocketböcker ligger på runt 25 spänn, så behöver man ju inte vara Einstein för att gissa att det hela till en början borde vara en förlustaffär, vars syfte är att locka kunder från Bokus och Adlibris. Dessutom är det tydligen gratis frakt för studenter.

Hälsofreak

Två morgnar i rad har jag nu ägnat åt träning i olika former. I dag var det en joggingtur i en väderlek som började som ett lätt duggregn men snart blev ett skyfall. Lätt omysigt, särskilt när man är korkad nog att dra på sig en stickad tröja för att undvika morgonkylan. Oh well, det var rätt skönt på nåt sätt ändå, men jag tvivlar på att det blir en vana.

Nej, dags att gå till jobbet. Bokmanuset är för övrigt ivägskickat nu. Hua.

Lady & Kalufsen

I kväll fick jag för första gången någonsin konkret bevis på att Kunskapskanalen verkligen existerar. Min vän Morgan ringde tidigare och berättade skrattande att Lady & Kalufsen blivit framröstad till Sveriges sjunde roligaste/löjligaste/konstigaste (minns inte vilket) frisörsalongsnamn i ett avsnitt av Värsta språket. Det var alltså en repris av ett gammalt program han satt och såg, men det hade gått mig totalt förbi när det begav sig.

Jaha, och vad är så lustigt med det här då? Jo, för den som kan sin Dannyboy & kärleken, vet ju att följande konversation utspelar sig ungefär mitt in i boken:

– Jag är fan ingens brud, säger flickan upprört. Vem fan tror du att du är som påstår att jag … och du då! utbrister hon och vänder sig mot mig.
– Vad har jag gjort?
– Ingenting! Det är det som är problemet! Du får väl för fan försvara mig mot den här jävla hemanentbruden som kommer och tror att hon
– Den här pentningen kostade fem hundra spänn på Lady & Kalufsen i Gävle!
– Ja du, dom där pengarna skulle du nog ha lagt på nåt annat istället, typ … typ …
Hon tystnar. Jag försöker hämta andan och håller ölen i ett krampaktigt grepp.
– Vad sa du förresten?
– Varrå?
– Lady & Kalufsen?
– Ja?
– Det var fan det löjligaste namn på en frissa jag nånsin hört.

Och om någon tycker att klippet börjar lite abrupt, så är det helt korrekt. Men jag hade problem med att hitta en bra startpunkt.

När jag skrev det där, för sisådär fyra år sedan, var jag helt säker på att det fanns en frisörsalong i Gävle som hette just så. När jag senare kollade upp det visade det sig dock att det var ett helt falskt minne, troligtvis påkommet under spritrus. Jag lät dock konversationen stå kvar, det är ju inte som att resten av boken är en orgie i sanning heller.

Tydligen finns det dock, har jag senare upptäckt, en salong som heter just så i Sundbyberg. Synd. Jag hade verkligen gärna uppfunnit det själv.

Jaja. Eftersom varenda människa i landet, utom jag då tydligen, väl såg Värsta språket när det begav sig, så är det här säkert old news för er alla, men vann gjorde i alla fall Love is in the hair.

Hipp hipp hurra

En ny era.

Nej, så långt skulle jag inte dra det. Men lite. Lite lite. För i går kväll avslutades nämligen manusredigeringsrundan när jag efter en stunds funderande lät den avslutande meningen

Jo, du skäms faktiskt.

stå kvar på sida 158.

Det betyder ju inte att boken är klar, absolut inte. Men det innebär att någon ska få läsa, för nu hänger det jag har ihop, från början till slut. Hua.

Därför ersattes också manusredigeringsrundan i morse av en träningsrunda. För jo, sedan en timme och fyrtiofem minuter är jag numera Friskis & Svettis-medlem. Också ett sätt att fira.

Jag och fp-skandalen

I bakgrunden av att folkpartiet i dag mer eller mindre brakat samman efter att de testat sitt buggningsförslag innan de lyckats driva igenom det i riksdagen, så har ju en annan lite mindre skandal rört om i partiet också. En fp-man vid namn Daniel Andersson från Solna har avgått efter att i helgen ha ”uppträtt stökigt” på en porrbiograf i Vasastan, något som fick till följd att han fick skaka galler ett tag.

Och vad i hela fridens namn har det här med mig att göra då? Jo, i kontinuerliga strävan att läsa in mig själv i samhällets större skeenden har jag nyss upptäckt att två olika personer under eftermiddagen googlat frasen

Daniel Andersson Vasastan

och hamnat hos … mig! Inte illa pinkat.

Min inblandning i det här ärendet får dock sägas vara ytterst ringa, jag visste inte ens om att det fanns en porrbio i Vasastan. Däremot så ligger stans enda bastuklubb helt bevisligen på min gata.

I rampljuset

Man måste visserligen nästan ha förstoringsglas för att se det, men ändå: I dagens Metro är Dannyboy & kärleken med på bild, när tidningens nya pocketskribent Caroline Engvall presenteras. Tyvärr så nämns inte boken i texten, men men, ibland får man vara glad över det, bokstavligt talat, lilla.

På webben är bilden för övrigt ännu mindre än i tidningen. Men det rör sig alltså om den rödryggade tingesten på fjärde plats uppifrån i traven.

Misery loves company

Sitter och lyssnar på Marit Bergmans nya skiva samtidigt som jag är ute på morgonhalvan av min numera dagliga manusredigeringsrunda. I think it’s a rainbow känns som ett mer sorgset album än 2004 års Baby dry your eye, trots att man skulle kunna inbilla sig att regnbågar är gladare än tårfyllda ögon. Och sorgsenheten i Marits låtar får mig att tänka på temat i mitt eget skrivande.

För det är konstigt att det jag skriver är så fyllt av ledsamheter. För även om jag i söndags skrev om mitt melankoliska tillstånd och även i går verkade ha en liten släng av det, så anser jag ju mig själv i grund och botten vara en ganska så uppåt kille. Men när jag sätter mig ner och försöker skapa någon sorts litteratur är det som att den där gladheten är som bortblåst och ersätts med död, tårar och brustna hjärtan till höger och vänster.

Jag menar inte att jag aldrig kan skriva glada saker. Delar av Dannyboy var ju rena slapsticken. Eller kanske inte slapstick för den delen, men rätt så humoristiska i alla fall. Men i grunden är det ju en rätt så sorglig bok om svikna förhoppningar, omogenhet, liv som ändas för tidigt och kärlek som blivit sur och förvandlats till något mycket otrevligare.

dante.jpgOch då har jag ändå inte ens börjat beskriva boken jag nu sitter och filar på. Om den förra var bitterljuv så är den här detsamma, minus det ljuva. Jag förstår inte varför det blir så här. Jag tror inte att någon under de 160 sidor jag skrivit hittills har varit glad en enda gång. Mina karaktärer har visserligen setts skratta då och då, men det har mest varit åt eländet de upplever. Visst, jag kan tänka mig att det är lite som med Dantes Den gudomliga komedin, folk läser helvetesdelen men som jag minns det behövde vi knappt ens kika i skärselds- och paradisdelarna på litteraturvetenskapen för det är så sjukligt tråkigt att läsa om människor som går runt och svävar på moln. Det är roligare när det gör ont.

Jag menar dock inte att skrämma bort någon. Just nu är jag fylld av optimism att det kan bli riktigt bra. De senaste kapitlen jag gått igenom har känts precis som jag önskat att de ska göra. Det må vara ledsamt, men det är bra sorg. Tycker jag just nu i alla fall.

PS. Man kanske inte bör dra alltför stora växlar på att jag nämner herr Alighieri i samma andetag som mitt eget skrivande. Det enda vi rent konkret har gemensamt är att vi båda kallades Dante av våra mammor när vi var små. DS.

Back to normal

Tänkte bara meddela att jag efter ett antal koppar kaffe, en bra intervju, hard work och ett rejält intagande av vardag börjar känna mig som en normal människa igen. Faktum är att jag till och med ser fram emot den rejäla manusredigeringsrunda jag tänkt mig i kväll. Om det nu bara kunde sluta blåsa så förbenat där ute också, så skulle världen vara helt perfekt.

Ja, vad gnäller jag för?

Eftersom jag själv var på gnällhumör i går kväll kunde jag inte låta bli att lockas av DN-rubriken ”Vad gnäller ni för?” i dag, en kulturdebattartikel skriven av Guardianskribenten Polly Toynbee som i princip går ut på att Sverige fortfarande är världens bästa land på alla sätt och vis och alla i världen vet det – utom vi själva – och vi borde vakna upp och vara glada för det samhälle vi har istället för att vara så missnöjda med allt hela tiden.

Jaha, så nu får man inte ens glädjas över att man känner sig usel ibland heller? Vad ska man ha för skoj då då? Polly Toynbee tituleras Sverigekännare i bylinen, men hon förstår uppenbarligen inte mitt behov av att få kravla omkring i dyn och känna mig låg, underlägsen och allmänt ovälmående? Nu ska jag känna mig glad, stolt och nöjd över allt vi har istället och gå omkring med ett lätt frikyrkligt leende på läpparna? Great. Thanks. Precis vad jag behövde.

Ja, jag lyssnar fortfarande på Stina Nordenstam när jag sitter här och textredigerar.