Chilò och medierna

Vi satt på helspänn på jobbet på eftermiddagen och väntade på huruvida det skulle bli brandkårsutryckning eller inte angående regeringens växande tv-licensgate. Nu avgick ju inte Cecilia Stegö Chilò, inte än i alla fall, så hetsen sjönk undan. Ett par reflektioner kring det hela:

1. Är det inte otroligt konstigt att Stegö Chilò verkar ha trott att hennes 16 år av obetalda tv-licenser skulle missas av mediedrevet bara för att hon skyndade sig att anmäla tv-innehav så fort hon fått jobbet som kulturminister för fem dagar sedan?

2. Det känns ju rätt uppenbart att hon struntat i att betala licensen av politiska skäl, hon gillar helt enkelt inte finansieringsmodellen av public service och har därför inte anmält att hon har tv. Kan hon inte säga det rakt ut istället för att vägra svara på frågan om varför hon inte betalat? Nu kommer ju medierna att fortsätta jaga henne med blåslampa. Dumt.

Tack så mycket, Göran

bush.jpgDagens Media skriver om att George W Bush skickat ett hej då-brev till Göran Persson och tackat honom för de tio åren som Sveriges statsminister. Särskilt minns Bush deras samkväm under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Kravallerna nämns dock inte.

Frågan man ställer sig – var inte det här decenniet av lång och trogen tjänst ens värd en personlig signatur?

Det glada eller det ledsna (2)

Hade ett litet kick off-manusmöte i går kväll med Morgan, vi åt viltburgare på Rött på Rörstrandsgatan och drack öl. Vi gick igenom Dannyboy & kärleken från pärm till pärm, skummade igenom sidorna, pratade om saker som rent spontant kan bli problem, vilka grejer som absolut måste vara med no matter what och försökte få en rent allmän känsla för innehållet. Och oj, det är en del jobb som måste göras. Ganska många saker som man inte tänkt på kommer att bli rätt svåra att gestalta på film eftersom de inte är lösta genom dialog eller handling i boken, utan genom huvudpersonens tankar. Vissa saker mindes jag dessutom helt fel, insåg jag. Jag som trodde att jag kunde den där bokjäkeln utantill från början till slut.

Men äh, problem är till för att lösas och sanna mina ord – det ska de. Och rent generellt tycker jag fortfarande att historien passar alldeles ypperligt som film och jag ser fram emot att sätta igång. Men det kommer att bli en delvis annorlunda historia, den saken är klar.

Som tur är verkar vi också ha rätt lika syn på vilket resultat vi vill få fram. Det blir till exempel inget Hollywoodslut. Eller ja, vi filmar så klart pocketversionens bonusmaterialepilog, men enkom för att trycka in det som extramaterial på dvd-utgåvan.

För övrigt var det väldigt trevligt på Rött, om man bortser från att kyparen envisades med att kalla den av oss han för tillfället pratade med för min herre. Jag hatar sånt nästan lika mycket som att bli niad på McDonalds.

Master of the cultuverse

andrasnyheter.jpg

Vadfalls? Är det bara jag som skriver litteraturinriktade kulturnotiser i det här landet? Det verkar inte bättre, inte i dag i alla fall. Branschtidningen Svensk Bokhandel har en högerspalt på sin förstasida, där de samlar in vad som skrivs om litteratur på olika tidningssajter i Sverige. Och denna oktobertisdag, i nådens år 2006, är faktiskt samtliga signerade yours truly. Somliga är dock över en vecka gamla. Skumt.

Det glada eller det ledsna

Det görs för många svenska filmer. Nu tänker jag börja arbetet med att se till att det görs ännu en.

tokigt.jpgFör medan jag väntar på feedback från förlaget angående mitt nya två tredjedels-skrivna bokmanus, något som nog tar sisådär tre veckor till eftersom de inte kunnat planera in mig i schemat (jag … tja, förhalade ju inlämnandet lite), så tänker jag äntligen börja ta tag i filmmanuset till Dannyboy & kärleken (som det bland annat gick att läsa lite om här och här när planerna presenterades). Det är så klart inte bara mitt ansvar att sparka igång projektet på allvar, men om jag börjar dra i det, så faller nog andra delar på plats också, tänker jag mig.

Anyways – vad bör man fokusera på? För jag tänker aldrig aldrig aldrig vara med och bidra till att göra ytterligare en dålig svensk film som ingen vill gå och se. Ska Dannyboy ta sig upp på vita duken så ska det bli bra, riktigt bra till och med, och publiksiffran måste bli sexsiffrig och medelbetyget åtminstone 3,8 på en femgradig skala.

Bör svärtan i boken lyftas fram? Ska humoravsnitten bli tongivande? Borde slutet bli mer Hollywoodlikt? Måste allting vara precis som i romanen? Vilka delar ska i annat fall strykas? Bör historien skrivas om? Ska den utspela sig 2002? Vad är viktigast – handlingens nutid eller dåtid? Hur ska huvudkaraktärerna porträtteras – är de tragiska eller eftersträvansvärda eller båda två eller ingetdera? Så många frågor, ännu inga svar.

Självklart behöver en bra film så mycket mer än ett genomarbetat manus. Men det är ändå där – i grunden, fundamentet, marken under hennes fötter – som så många svenska filmer tokkraschar med korkade nödlösningar, logiska luckor och underskattande av publiken så till den milda grad att man ofta måste blunda när man ser på skiten. Jag vägrar bidra till en del av det.

Så, då var det bara upp till bevis också. Piece of cake.

PS. Personerna på bilden har åtminstone till 66,7 procent inget med det här inlägget att göra. Fotot illustrerar bara hur tokigt det kan bli när man inte tänker efter före. DS.

Dålig dag för svensk film

Det går inget vidare för svensk film just nu. I fredags hade de Du och jag och Inga tårar premiär, och lyckades inte ens ta sig in bland de översta tjugo på biotoppen. Den tredje svenska premiären Exit lyckades knipa en tiondeplats. Samtidigt trillade vårt rejält mediahajpade Oscarsbidrag Farväl Falkenberg, inne på sin tredje vecka, ner till plats fjorton. Illa.

Att Du och jag tokbombar förvånar mig lite. Inte för att den är särskilt bra, jag gav den en tvåa i betyg, recensionen kan läsas bland annat här (tyvärr ser den rätt crappy ut på sajten), men filmen fick rätt stort medialt utrymme, bland annat så trycktes vår artikel om den i ett femtontal tidningar inklusive Metro och Göteborgs-Posten (har jag för mig) och SvD hade en artikel plus Noomi Rapace på omslaget till kulturdelen (hittar den dock inte på nätet). Dessutom körde filmbolaget en rätt ordentlig reklamkampanj åtminstone i Stockholm. Det borde ha resulterat i mer än 1 261 sålda biljetter i helgen. Strange.

Att Farväl Falkenberg trillar är kanske mindre konstigt, även om jag i mitt inlägg här i bloggen var på tok för optimistisk och tippade på cirka 150 000 besökare. Nu lär den ju inte ens komma upp i 40 000. Men det är en smal film, och antalet dussinbesökare som hört buzzen och hamnat i salongen av misstag när biljetterna till Adam Sandlers Click var slut och sedan kommit ut och tokdissat den skumma svenska rullen de trott var en ny Fucking Åmål inför sina kompisar ska nog inte underskattas.

Anyways – något är ruttet i det svenska filmklimatet och publikens förtroende för det som går upp på duken verkar uselt. Och det bådar en smula illa inför mitt nästa blogginlägg, som jag dock inte tänker skriva i dag, för nu ska jag fortsätta känna mig lite blue istället. För en intressant aktuell debatt om svensk filmpolitik, kika in hos Emma Gray Munthe.

Bokutmaning (3)

Bokutmaningsserien rullar oförtrutet vidare. Efter det här återstår två delar:

En bok som fått mig att gråta:
Sorry, men jag kan fasiken inte komma på en enda. Först så antog jag att det helt enkelt innebär att jag är en kall jävel – för jag kan i ärlighetens namn inte erinra mig någon film som rört mig till tårar heller – men det är inte sant. Jag är extremt känslosam av mig ibland, särskilt när det gäller film och tv där jag stundtals är löjligt svag för sentimentalitet. Men det yttrar sig inte i tårar, utan mest i form av klumpar inombords och gåshud i de fall där det sentimentala övergår i någon sorts (ofta amerikaniserad) manipulativ pampighet, om någon nu kan tänkas förstå vad jag menar. För jag är särdeles lättmanipulerad ibland, det erkänner jag gärna.

Kanske borde jag istället nämna en bok som berört mig väldigt starkt. Hum hum… tja… låt oss säga … ååh, det står helt still i skallen. Det finns ju så klart hur många som helst. Okej, men för att göra det enkelt så kollar jag i högen med senast lästa böcker och nämner vilken i den som berörde mig starkast. Hold on… Facit: Gabriella Håkanssons Operation B.

En bok jag önskar hade skrivits:
Och här gör jag det så klart väldigt enkelt för mig och tänker att man får lägga till orden klart vid det här laget och nämner min egen Vi har redan sagt hej då.

Blue Monday (2)

Vissa måndagsmorgnar känns lite mer crappy än andra. Då är det – helt ärligt – väldigt uppiggande att möta McDonalds-tjejens varma leende när jag kommer in för att köpa min frukost.

Ett gott skratt förhöjer kunskapen

stewart.jpgDet här är den typ av nyheter som man inte vet om man ska gråta eller skratta åt när man ser. En studie vid Indiana University visar att Jon Stewarts humorprogram The daily show (som visas på Canal Plus i Sverige) innehåller lika mycket substans som riktiga amerikanska nyhetsprogram.

Med andra ord borde det innebära att om man kollar på både Stewart och The Colbert report så blir man nästan löjligt överinformerad.

Ryggläge

Tänkte att jag skulle ta tag i del tre av bokutmaningen, men frågan om en bok som fått mig att gråta känns övermäktig i dag, jag har ont i huvudet, är löjligt seg och orkar inte besöka minnets mörka vrår efter sådana tankar. Fast frågan är om jag ens kan komma på någon om jag tänker efter, på rak arm minns jag ingen, jag är en väl en sällsynt råbarkad och känslokall sälle helt enkelt.

Istället ligger jag i sängen och försöker kolla ikapp lite tv och inväntar att min orienterarpappa ska komma hit efter att ha sprungit 25-mannakaveln utåt Huddinge någonstans. Regnet smattrar mot fönstret och jag är rätt glad att jag inte följde med ut i skogen.

Nä, mer tv.

Akademie- och ministerhardcore

Okej, om det varit myspys och lullull tidigare i veckan så var det raka rör och hårda puckar i dag. Åh, det är dagar när ministerlistor och nya akademiledamöter släpps med tio minuters mellanrum som man känner att man lever.

Vi inriktade oss, som den kultur/nöjesredaktion vi är, av förklarliga skäl på kulturminister Cecilia Stegö Chilò och Kristina Lugn/Jesper Svenbro. Mitt huvudsakliga jobb blev att ringa runt och fråga olika kulturtyper vad de ansåg om utnämningarna. Resultaten kan ses här och här.

Intressant (?) kuriosa 1: Nina Lekander på Expressen, som jag ringde om en kommentar, skrattade högt när jag förklarade mitt ärende. Hon satt nämligen själv och jagade Kristina Lugn för en intervju. Den svenska kulturvärlden är med andra ord (för) liten. Som extra kuriosa vill jag, högst ödmjukt, påpeka att vi fick tag i Lugn först.

Intressant (?) kuriosa 2: Efter vårt samtal insåg jag att Nina Lekander faktiskt var den som recenserade Dannyboy & kärleken för Expressen. Som sagt, den svenska kulturvärlden är (för) liten.

Bonuskuriosa: Ingen dag är ju fullkomlig utan en Pet Shop Boys-notis.