Daniel Åberg

Såg En obekväm sanning i går. En finare reklamfilm för Apple har jag aldrig sett. Det var den vackraste Keynote-presentation jag någonsin skådat (glöm allt ni läst om att Al Gore åker världen runt och visar upp sina domedagsprofetior om världsklimatet med hjälp av en Powerpoint-presentation, sånt där kan man inte göra med det programmet ens om man trickfilmar). Shit, det är den där typen av exponering man knappt kan drömma om som företag. Fast å andra sidan, Gore sitter ju i Apples styrelse, det hade väl klassats som högförräderi om han travat runt med en Dell under armen.

Okej, nog med Applesnack – i vilket fall som helst var det en väldigt bra film. Fjärran från up in your face-attityden ämnet skulle behandlats med om … tja, Michael Moore hållit i taktpinnen, var det istället en rätt stillsam men ack så otäck beskrivning av hur världen bokstavligen talat är på väg ner i ett översvämmat dike. Och eftersom jag inte alls hyser samma tilltro som Gore ändå verkar göra om att USA ska lyckas inse problemet i tid och få ordning på rodret innan vi alla tippar över kanten, så kan vi säga så här – jag är glad att jag bor på en av Norrmalms högsta punkter. För neråt city lär det bli rätt blött om fötterna när Grönland rinner ner i Atlanten om några år. Fast just ja, det skulle ju få Golfströmmen att stanna och vi får i vilket fall som helst en ny istid i hela norra Europa inom tio år.

Aldrig får man vara glad.

Jag har ingen aning om hur boken är, men jag tycker att finlandssvenska Malin Kiveläs roman Du eller aldrig, som recenseras i Svenska Dagbladet i dag, har en helt briljant titel. Fyndig, vacker och dubbelbottnad. Åh, jag vill också komma på något sånt.

Varken Adlibris eller Bokus verkar tråkigt nog ha boken ifråga. Däremot så finns hennes debut Australien är också en ö hos båda två för 15 kronor i inbundet format. Snacka om rea.

UPPDATERING TISDAG: Det krävdes visst inte mer än att jag skulle skriva om avsaknaden av boken i lagret så bestämde sig åtminstone Adlibris för att ändra det. Nu finns Du eller aldrig hos dem. Good.

Ja jag säger då det. Jag undrar om Uppsalas stackars Friskis & Svettis-förening räknat med att de inom loppet av tre sömniga dagar i slutet av november skulle utmålas först som rigida sexmotståndare och därefter som dopningsnäste.

Och jag som numera är en Friskis & Svettis-människa. Borde jag ta avstånd på något sätt? Och i sånt fall från vad – sex, dopning eller Uppsala?

Har ni hört hur det glunkas på stan om att filmtidningen Sight & Sound hakat på den nya tyska filmvågen? Och har ni hört snacket om att fem svenska dokumentärfilmer ska visas vid filmfestivalen i Amsterdam, och att Quentin Tarantino ska göra en cameo i en sushivästernfilm? Inte? Konstigt.

Jo, jag är lite sur och tvär i dag på DN. Eller rättare sagt på deras fredagsvinjett Nästan alla talar om…, där de samlar filmrelaterade nyheter som de uppenbarligen tyckt varit för marginella för att ta upp på normal nyhetsplats. Jag vet inte varför, men jag stör mig alltid otroligt mycket på den där ansamlingen kortnotiser de lägger i botten på filmuppslaget. Inte på innehåller i sig, men det är något med frasen nästan alla talar om… som gör mig upprörd, agitatorisk, rasande, galen! Jag kan inte sätta fingret på det. Men det triggar mig, får mitt blod att rusa, gör mig snurrig i huvudet, fullständigt konfys och får mig att tappa aptiten. Det förstör hela helgen. Fyra små ord och några illmenande punkter. Det är allt som behövs. Jag är kaputt.

För övrigt ska jag på ett födelsedagskalas i kväll där man förväntas ge en present i form av något man gjort själv. Min roman har hon redan, så vad göra? Rita en teckning?

Såg Day night day night i går kväll på filmfestivalen, om en amerikansk, kvinnlig självmordsbombares sista två dygn i livet (?) innan hon ska explodera i trängseln på Times Square på Manhattan. En rätt stark film, även om den hade sina brister. Luisa Williams i huvudrollen var smått fenomenal tyckte jag, och olustkänslan inför vad som komma skulle (?) växte stadigt hela tiden. Det långsamma tempot, den otroligt inträngande kameran som följde alla hennes små rutiner, allt som hon gjorde för sista gången (?), hennes skräckslagenhet inför bomben, smällen, döden, dödandet. Väldigt skickligt gjort.

Men det brast i motivet. Ju längre filmen pågick desto mer svårförståeligt blev det varför hon ville bli självmordsbombare. Hon verkade inte särskilt religiös, inte särskilt olycklig, hade inga uppvisbara men från en traumatisk uppväxt och interagerade med vad som verkade uppriktig vänlighet mot de medmänniskor hon snart ämnade spränga i korsningen av sjunde avenyn och Broadway. Hon verkade visserligen rätt ensam men inte mer inbunden än många andra – nej, varför hon skulle välja att spränga sig själv och andra i luften kändes helt enkelt inte trovärdigt.

Egotrippad som jag är kunde jag heller inte tyvärr hålla mig från att se paralleller till min egen roman. Under filmens sista halvtimme, när hon (namnlös) vandrar runt kring Times Square med en ryggsäck fullastad med sprängmedel på ryggen, såg jag hela tiden framför mig att en kille skulle komma fram och i sista stund rädda henne från det oundvikliga, slita henne undan döden, dra loss avtryckaren ur hennes hand och trots högljudda och vilda protester dra henne därifrån, in på en bakgata där hon kunde få kräkas upp allt det socker hon trycker i sig filmen igenom, efter att ha druckit flera liter kolsyrat vatten ur stora petflaskor som han köpt åt henne på en kvartersbutik. Never mind att filmen hade blivit helt obegriplig. I min dröm blev det så.

Trivia: Genom filmen försöker den namnlösa huvudpersonen hela tiden dämpa sin ångest inför vad hon ska göra genom att trycka i sig socker i olika former. Hon rusar vid ett tillfälle in i en godisbutik och fingrar på en av lådorna där inne – som innehåller smågodiset Swedish fish. Huh? Är det en delikatess som jag månne har missat?

Inte direkt någon lattjolajbandag på jobbet i dag. Mest notisskrivande av den här arten och gäspande efter gryningens traktorsviter. Vilket genast får mig att minnas att jag glömt köpa öronproppar. Noo… Fasiken.

Oh well, det börjar bli dags att packa ihop sig. Ska gå med en kompis på Day night day night på filmfestivalen.

I min pågående ambition att vända kappan efter vinden åtminstone en gång per dag tänker jag förvandlas till en nejsägare igen. I dag: NEJ till lastbilar, NEJ till traktorer!

Låt mig utveckla en smula. För någon månad skrev jag om den underliga maskin nere på gatan som om morgnarna förpestade mitt uppvaknande. Nu ser jag tillbaka på den tiden genom ett rosaskimrande filter.

För de tre senaste morgnarna har jag vaknat halv sju av att något som låtit som en lastbil stått på tomgång och frustat nedanför mitt fönster. Och med cirka fem minuters mellanrum kommer ett annat fordon, med ett avsevärt ettrigare ljud, närmare och närmare. Samtidigt som motorljudet når sitt crescendo hörs en ljudlig duns, så drar sig ljudet tillbaka igen in i dvalan i några minuter. Så stegras den igen, och en ny duns. Igen. Och igen. Och återigen.

I måndags och i går låg jag envist kvar i sängen och försökte tjurnackat sova trots detta, även om jag vet att det är lönlöst, mitt i allmänhet rätt usla sömnmönster tål inte såna här prylar. I morse fick måttet vara råggat. Jag gick upp, ryckte upp persiennerna i vardagsrummet med en sådan ilska att nästan hela konkarongen kraschade och såg helvetet stirra mig rakt i anletet hånflinande. En lastbil. En röd jävla stor lastbil med ett flak som sakteliga fylldes med grus av en gul liten ettrig traktor med stor skopa som var femte minut uppenbarade sig nerifrån mörkret i parkeringsgaraget under mitt hus. Jag lovar att dess käftar skrattade åt mig varenda gång den visade sitt fula tryne. Vad är det de bygger där nere!? Och varför varför varför måste de göra det klockan 06.30? I say no! NO! Jag tar tillbaka allt jag eventuellt sagt om framåtskridande och en stad som måste tåla buller för att tillåta sig själv vara en storstad. Not in my backyard!

Men så tänker jag på de fina ord som Pocketbloggen skrev om min bok i går kväll, och världen ler igen. Kram på er hörni.

Först tyckte jag att det var lite lustigt. Att jag som ser mig själv som rätt framåtskridande blev kallad nejsägare i en kommentar här på bloggen. Men så när jag stod där och gjorde frukost, jag tror det var i samma ögonblick som jag ställde vattenkokaren på elplattan, så tänkte jag vad fan, det är ju helt åt helvete tråkigt om jag framstår som en nejsägare, en bakåtsträvare, en … en sån där som jag faktiskt tycker uppriktigt illa om, Daniel – du måste protestera, du måste säga nej, nej, NEJ!

Så medan jag läste Fredrik Strages intervju med Jerry Lee Lewis (ja! jätterolig! ja!) började jag fundera över vad det är jag sagt nej till på sistone i bloggform. Jag kom på två saker: omläggningen av DN På stan från fredagar till torsdagar samt trådlöst internet i tunnelbanan. Dessutom har jag varit sval i min kritik av de (oftast) hyllade filmerna Borat och Babel. Det är möjligt att jag glömt något (hey, klockan är ju fortfarande bara kvart över åtta på morgonen), men gör det mig till en nejsägare? I say no!

För jag är ju egentligen en själaglad jasägare. Jag sa ja till trängselskatten. Jag grät blod när den nya regeringen gick ut och sa att de tänkte stoppa bygget av Citybanan under Stockholm, skrek jävla bakåtsträvare! rakt ut i min lägenhet så att rutorna hos grannen skallrade. När jag sedan läste artikeln med de sura, bakåtsträvande småbarnsföräldrarna som nästan stod på min bakgata och nu var själaglada över att just de (ansåg de alltså) lyckats stoppa det största infrastrukturprojekt Stockholm sett sedan byggandet av tunnelbanan bara för att de inte ville ha en arbetstunnel i närheten av sina barn, så tänkte jag jävla bakåtsträvare, knöt handen i fickan och började fundera på om det inte borde vara brottsligt att vara småsint.

Så nej, jag vägrar vara nejsägare. Jag vägrar anses vara nejsägare. Jag gillar utveckling – nej – jag älskar utveckling. I say no!