Daniel Åberg

Snön faller. I går kväll vid halv elva, efter att jag tittat på den första Rockyfilmen för att minnas gav jag mig ut i det vita och promenerade västerut mot Sankt Eriksplan och jag hann inte ens ner till Odenplan innan den första snögubben mötte mig. Jag klappade honom på huvudet där han stod på trottoaren och i Vasaparken höll två ynglingar på att bygga en gubbe på två meter, honom klappade jag inte utan betraktade på avstånd och längre bort åkte tonåringar pulka nedför kullen och världen var vit och jag försökte minnas.

Men Vasastan är inte minnen för mig. Inte ens Stockholm som helhet är minnen för mig, staden är för stor och utspridd och händelserna att vurma kring ligger så långt ifrån varandra att det är svårt att få ett begripligt sammanhang. I Uppsala ligger allt samlat kring ett smärre antal kvarter, minnena ligger som outspädd, högkoncentrerad saft som hela tiden hotar att ta över och klibba sig fast om jag är på det humöret. Jag vet inte om jag skulle våga ge mig ut på en liknande promenad i ungdomens förlovade stad med bakfylla, sömnbrist och nyss avslutad känslomässig manipulation från filmduken fortfarande fäst vid näthinnan och således alla känslor utanpå huden. Risken finns att jag skulle anfallas av tider som flytt och snart ligga hoprullad som ett litet knytte i ett snötäckt gathörn och gny. I Stockholm är tillvaron annorlunda, en del saft och fyra delar vatten, för jo vi tänker ju sällan på det eftersom vi bor mitt i det men kolla på staden från ovan och ni förstår vad jag menar. Det är vatten överallt och vi reflekterar aldrig aldrig aldrig över hur utspridd det ofta gör vår tillvaro.

Ändå är mina första vuxna Stockholmsminnen från Vasastan. Sommaren 1997 bodde min dåvarande flickväns syster i en stor lägenhet vid Odenplan och jag brukar tänka på den när jag passerar under balkongen och ser upp och tänker på hur det var och var vi gick och jag minns att vi vid ett besök i staden en sen natt besökte Orontes kebab och att taket vid den tiden var prytt av fastnitade vinylsinglar och att F därför refererade till stället som Back to the sixties. Eller så har jag drömt hela episoden men det gör väl inget för minnen är ju främst drömmen om hur det förflutna tedde sig och inte hur det egentligen var. Tio år senare vandrar jag på samma plats och ser upp och tänker på det som passerat och det svindlar när jag undrar vad jag flyktigt passerar i dag som ett decennium senare kommer vara min vardag.

Ni ser, det här handlar ju inte om Rocky alls. Eller så gör det det, för om man tar bort allt däremellan och bara fokuserar på början och slutet så är ju främst Rocky och Rocky Balboa berättelser om minnet och att någon gång nå fram till sina drömmar. I den första filmen är det drömmen om en dräglig tillvaro och i den sista är det just det jag nämnde ovan, drömmen om hur det förflutna tedde sig. För om det är något Rocky inte är, så är det en film om boxning. Det är i mina ögon en berättelse om ett antal människors försök att söka lyckan eller åtminstone självrespekten. Den mest fascinerande figuren är ju Paulie, så bitter över att han aldrig lyckats med något, så desperat i sina försök att finna ett övertag i tillvaron att han kväst sin syster Adrian till att tro att hon bara är en förståndshandikappad lus, så maktlös när Rocky finner hennes sanna jag och lockar fram den sanna personen som bor därinne och hur Paulie samtidigt skalas av i all sin eländighet och står där naken i olycka och knappt ens medelmåttighet. I den sista filmen, när Adrian är död och Rocky hela tiden återvänder till det förflutna pallar till sist Paulie inte längre för drömmen om det förflutna är för honom en mardröm om sin egen uselhet. Vi har väl alla våra skäl att tänka baklänges och jag vet ärligt talat inte vilka mina är men för en del är det väl enklast att låsa dörren och aldrig någonsin ens fundera över att igen leta reda på den där nyckeln man använde.

Sammanhang. Rak linje. Nej det finns ingen rak linje och kanske heller inte genomtänkta och till fullo konkluderade sammanhang i det här och det är nog heller inte riktigt meningen för det är ju så det är, man kommer sällan till en punkt utan saker och ting hakar i varandra och går ständigt vidare. I går var det snön, Rocky och den totala känslomanipulationen som var mina största behållningar. Världen var vacker när jag vandrade i snön och människorna levde upp av det vita och ljusa som lade sig över staden och världen är vacker i den första Rockyfilmens slutscen när Adrian omfamnar Rocky i ringen och för första gången säger nej skriker jag älskar dig och allt runt dem bleknar. Jag gråter aldrig av film eller litteratur jag vet inte varför men det är så men när jag såg den scenen i går tog jag nästan till lipen för den är otroligt … ja, utlösande är ett knepigt och dubbeltydigt ord men katarsisk låter så konstlat.

UPPDATERING: Morgan chattar mig och undrar om ordet jag söker månne är förlösande. Och ja, det har han ju så klart rätt i. Silly me.

Jag har av orsaker som jag inte riktigt förstått förfäktat två saker här i bloggen den senaste tiden – hotshots och Rocky. Det ena sätter vi punkt för i dag, det andra spar vi till i morgon tror jag.

Hotshots (eller hot shots, jag kan inte riktigt bestämma mig för ett eller två ord) är helt klart en generationsgrej. När vi kom till festen med vårt fantastiska kit blev födelsedagsbarnet Jocke visserligen väldigt glad över vår omtanke och möda, men han hade ingen aning om vad det var. När vi radade upp attiraljerna tittade han till sist lite förvirrat på Gallianoflaskan och sa Irish coffee? och vi skrattade gott och sa ord som kulturskymning, blöjbarn och ja se ungdomar med illa dold skadeglädje. Så blandade vi hotshotsen av guds nåde och de små flockades kring glasen och sa att det var det mest fantastiska de någonsin druckit och kunde de möjligen få receptet?

Nej. Det var inte så. De redan frälsta drack istället fyra eller fem var och de yngre kollade på oss och undrade om farbröderna månne var galna. Må så vara. Men det var gott. Väldigt gott till och med. Och vi lyckades ändå truga i de små en varsin tror jag. Hotshots är det nya svarta och världen kommer aldrig någonsin att bli sig lik igen.

Nu ska jag gå ut på promenad.

Gick med Peter till Stockholm Citys utdelning av citypriser på Debaser i går. De två alkoholbiljetterna blev av någon anledning tre och vi drack våra öl rätt raskt och så äntrade Spy Bar-gänget scenen när de vann priset för årets klubb – under en rätt tafatt prisutdelning – och började prata om att en skäggig kille i baren var grym på att göra hotshots och vilka var väl vi att i ett sånt läge inte beställa? För kom igen, jag skrev om hotshots senast i går och Galliano, kaffe och grädde har ju aldrig varit så gott sedan 1993 så vi drack glatt av det han gav oss. Eller ja, sålde. 45 kronor kostade det att bli 18 igen.

Men nej, trots att den bristande meningsbyggnaden ovan kan tyda på motsatsen så blev vi aldrig direkt berusade. Klockan fem över tio ansåg vi det vara nog, tog våra jackor och gick ut i natten och jag vandrade norrut genom staden och ringde till Morgan och pratade om att jag absolut inte skulle banga den fest vi båda är bjudna till i kväll. Och nej, jag tänker fortfarande inte svika, även om jag känner mig lite mindre stursk än jag gjorde i går kväll, för min vana trogen har sömnen varit smått värdelös. I säng halv ett, snurrandes en timme, klarvaken halv sju, trots att klockan stod på kvart över åtta. Argh.

Utdelningen då? Den korta Debaserkvällen då? Tja, kanske har jag blivit för gammal eller kanske var klientelet bestående enkom av City- och Expressenmänniskor, de sitter ju ganska ihop nu för tiden åtminstone på webben, men särskilt många där som jag kände var det inte. Några stod där som jag ville heja på, som jag borde gått fram till och sagt hej, känner inte vi varandra lite grann eller borde vi åtminstone inte göra det? Men ibland sviker självförtroendet och istället för att vara glad och spontan blir jag sluten och enslig, eller åtminstone kan det väl verka så. Jag vet inte varför. Om så var fallet ber jag om ursäkt och vill med hjärtat bedyra att det inte var meningen. Jag ville säga hej. Men jag vågade inte. Fråga mig inte varför för det förstår jag inte själv.

Inget romanskrivande i dag. Men det har åtminstone blivit tre, kanske nästan fyra sidor hittills under veckan. Förhoppningsvis lite mer i helgen. Nu är det jobbdags. Oh joy.

UPPDATERING: Och på tal om hotshots – Emma har skrivit en rolig anekdot i frågan i dag. Korslänkning here we go.

Åh, Sandviken. Kära kära Sandviken som aldrig kommer att låta sig skakas av från min rygg.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag skrev om juldagsutgången för några veckor sedan, och hur jag i en passus nämnde att vi plåtades av en vimmelfotograf. Ja, för vi fastnade uppenbarligen, jag och min vän Jennie. Och nej, jag har inte exakt samma kläder som på självporträttsfotot jag publicerade häromdagen, jag har uppenbarligen bara dålig fantasi. Skjortan är en annan, slipsen är en annan, tröjan är densamma. Jag utgår även ifrån att jag har andra kalsonger. Byxorna kan dock vara identiska, det förtäljer varken historien eller minnet.

Av någon anledning ser alla andra – det fanns uppenbarligen motiv nog för 143 kort – ut att vara så mycket mer lössläppta, galna och fulla i fan än vad vi är. Vad var det vi saknade? Hotshots innanför västen? Nej, för det hade vi druckit på Lillpuben innan vi gick dit. Vi beställde fasiken en hel jäkla bricka. Vad hade vi för det? Uppenbarligen ingenting.

Så hör jag Kulturnytt vara så där kulturligt syrlig och överseende mot Rocky Balboa på ett sånt där sätt som jag säkert också brukar vara när jag inte riktigt kan acceptera att jag gillar någonting, och minns att jag ju tänkt skriva en sorts drapa om Rockys förhållande till sina minnen och svårigheten att släppa det förflutna (och egentligen skriva om mig själv så klart). Nu har den ju premiär i morgon och mitt schema ser ack så fullt ut. Hm. Kanske på söndag.

UPPDATERING: Dessutom blir jag rätt upprörd över att Kulturnytt på klassiskt svepande von oben-vis utan att ange några källor påstår att de flesta ”tycks vara överens om att ytterligare en Rockyfilm inte är vidare värdigt”. Filmen har fått fina recensioner överlag, har ett snittbetyg på 7,7 på Imdb och konsensus (som jag tolkat det) verkar vara att Stallone faktiskt just knytit ihop säcken på ett bra sätt. Lågt.

Om det var någon av er som för sisådär tjugo minuter sedan såg någon i svarta byxor, blåröd jacka och svart toppluva mer död än levande stappla över Sankt Eriksbron österut, think no further, det var jag. Shit vad jobbigt det är att springa när man inte gjort det sedan Göran Persson var statsminister. Typ.

Och så slår man på radion och hoppas på lite after training-sportradio i P4. Och så är det fucking jävla idrottsgala i direktsändning istället. Är det tacken för mina söndersprängda lungor? Vad!?

Jaha, nu ska Fredrik Reinfeldt dela ut pris också. En blå statsminister istället för en röd. Precis som min träningsjacka. Träningscirkeln är sluten.

Att det ska vara så infernaliskt svårt att bestämma sig för ett brunchställe. Nu har vi chattdividerat fram och tillbaka, och det lutar till sist åt … Mojo tror jag. Bara för det kommer de säkert inte att servera brunch längre. Fast jo, det gör de, jag ringde och kollade och de berättade om sitt utbud och det låter fantastiskt men jag fixar inte elva säger Morgan och jag svarar nej men då tar vi så fort du hinner vilket verkar innebära tolv och bra då hinner jag läsa tidningarna också. Att komma till beslut är det bästa och solen skiner och den där orkanen ser jag inte röken av men det verkar ju vara så att väderfenomen per definition bara träffar västkusten så det där med bästkusten ger jag inte mycket för.

Jag är inte ett dugg bakis i dag. Hoppas det betyder att jag får en del skrivet senare.

I kväll börjar för övrigt Life on Mars på SVT, förra årets bästa brittiska tv tillsammans med The state within om ni frågar mig. Och nej, jag har inte glömt sönderkramade The line of beauty, jag tyckte bara inte den var lika bra. Missa Sam Tylers Manchesteräventyr år 1973 på egen risk.

Saxat ur Badlands nyhetsbrev som damp ner i mejlboxen på eftermiddagen:

”Den sydkoreanska kritiker- och publikfavoriten The Host är en monsterfilm av enorma proportioner. Filmen, som hade premiär i Cannes, kallas redan för en framtida klassiker i både Variety och Screen International och jämförs med filmer som Jaws och Alien.”

Vad är det jag inte förstår? Jag gav The host en tvåa i betyg (har inte hittat recensionen på nätet än), var nära att sätta en etta för jag satt stundom och tokgapade åt det jag oftast fann erbarmligt dåligt, löjligt förutsägbart och skrattretande i sin så kallade samhällskritik men jag hejdade mig i sista stund. Och jag borde gilla den, jag har varit en ivrig anhängare av den asiatiska skräckvågen och filmerna som Badlands refererar till håller jag nära hjärtat, även om de väl visserligen inte menar att The host påminner om Hajen och Aliens, utan bara ska få samma betydelse för genren på sikt, eller något sånt.

Och Badlands är inte ensamma heller, jag har sett The host nästan bli ihjälkramad på en del bloggar sedan den visades på Stockholms filmfestival i november, och Kulturnytt och SvD var också begeistrade. Jag fattar inte vad det är jag inte fattar.

Oh well, jag har ju DN på min sida i alla fall. Man får vara glad över det lilla.