Daniel Åberg

Alltså, jag har absolut inget emot Göteborg. Jag gillar staden, jag har många kompisar som kommer därifrån, nära vänner som till och med bor där sedan kort tid tillbaka och jag ämnar själv besöka Götet i slutet av månaden. Men det hör inte hit. Inte i det här inlägget. Och jag vill dessutom meddela att jag inte ätit frukost ännu så kanske är jag blodsockerfallsraljant och inkonsekvent, men det får ni ta.

För det här ska handla om två saker – ”Upp till kamp” och bandy. Om vi börjar med det första, så visades del ett av fyra på SVT i måndags kväll. Jag tyckte det var storartad tv, och ser mycket fram mot de tre kommande delarna. Men det hör inte heller hit. Det jag pratar om är att SVT enligt DN (som är väldigt dåliga på att lägga upp vissa saker på nätet) är bestörta över tittarsiffrorna på 550 000, de hade räknat med 1,4 miljoner.

Och då undrar jag bara – hur fasiken hade de kunnat tro att ett historiskt drama (vi pratar ändå 1960-tal) med konstnärliga ambitioner, dessutom filmat i svartvitt de första cirka 140 minuterna, ska kunna nå nästan 1,5 miljoner svenskar när det därtill utspelar sig i Göteborg?

Och alla västsvenskar, stena mig inte, jag gillade som sagt ”Upp till kamp” skarpt, men det är inte det jag babblar om. Jag är bara av den krassa uppfattningen att om man ska lägga mångmiljonbelopp på en tv-serie och sätta ribban så högt som gjorts här och därtill hoppas att den ska ses av uppåt 1,5 miljoner människor – då måste den berätta en historia som folk känner till, något människor av i dag kan relatera till, och att då skriva berättelsen om 68-generationens framväxt med göteborgsk lokalhistoria som grund är dödsdömt.

Jag säger inte att det är mindre relevant historik, men i såna här lägen kan inte igenkänningsfaktorn undervärderas. Och hur mycket allmängods historien om rockklubben Cue Club och Göteborgs varvsindustri än må vara på västkusten, så är den något helt annat i övriga landet, åtminstone bland den del av befolkningen som är under 50 år, det vill säga den tv-publik som alla tv-kanaler vill åt. Och då står man där, med 550 000 troligen nöjda tittare och en borttappad miljon som man av okänd anledning trott att man skulle nå.

Jag menar inte att det som händer i Stockholm egentligen är intressantare. Jag menar bara att eftersom landets politiska, samhälleliga och mediala centrum ligger just här, så får händelser som inträffar här större nationell spridning och fastnar i det folkliga medvetandet på ett sätt som ingen annan plats i Sverige förmår. Och även om man inte har en aning om vad exempelvis … hm, ja låt oss säga almstriden egentligen var – för att ta ett exempel från ungefär samma tid – så är det ett begrepp som de flesta någorlunda välinformerade svenskar ändå har hört talas om, och kanske, om det ska skildras i en tv-serie, kan tänka sig att kolla på. Kanske är jag bara en råbarkad sälle då jag aldrig hört talas om sagda rockklubb, strejken på Arendalsvarvet och ockupationen av Hagahuset tidigare, men jag tror ärligt talat inte det. Jag är bara som svenskar är mest, nämligen östkustfixerad.

En annan orsak är så klart längden. 90 minuter svartvit underhållning, ja tjenare att 1,5 miljoner svenskar har lust att spendera en måndagskväll så. Enligt Resumé är dessutom SVT inte direkt glada över längden på projektet, något som ska ha fått till följd att Mikael Marcimain sparkats från SVT:s kommande Jonas Gardell-projekt. Roligast i den artikeln är ändå pratminuset från Gardell – Det stämmer att Marcimain skulle regissera serien. Mer vill jag inte säga eftersom jag inte auktoriserat att du får ringa mig på min mobil.

Jag undrar och undrar och undrar, hur gör man för att få auktorisation? Ringer på mobilen och bokar tid om när man får ringa på mobilen?

——

Och nej – det är inte slut på Göteborgsbashing ännu: För jag läser också att Sveriges andra stad tänkt lägga rabarber på den svenska bandyfinalen från Uppsala, som sedan lång tid alltid arrangerar sagda sporttillställning på Studenternas IP den tredje söndagen i mars. Om så sker tänker jag aldrig någonsin se en svensk bandyfinal igen. Jag må vara Uppsalaromantiker och därtill komma från en bandystad, men någon måste ju i det här fallet ändå skämta?

——

Hm, undrar om min västfientliga ton i det här inlägget påverkas av att jag såg ”Hata Göteborg” i går kväll?

——

Uppdatering: Även den alltid kloke Martin Jönsson diskuterar de låga tittarsiffrorna för ”Upp till kamp” i dag. Jag verkar dock vara ensam om Göteborgs-spåret.

Det talas om den goda litteraturens kris och förestående död. Deckarna dominerar, författare rasar i pressen och Atlas-Richard känner sig tvungen att skapa en litteraturtopplista, skild från SvB:s månatliga boktopp så till vida att den sållar bort de böcker som inte bör räknas som … ja litteratur.

Så drar plötsligt en av det högkulturella samhällets oftast bespottade motsatser – Expressen – en lans för litteraturen och följer upp sin James Bond-serie med något så förfärande osexigt som en bokserie med klassiker och det känns med ens som att hela tidsaxeln är ur led. Det har skrivits en del om det här i blogg- samt tryckt form, men jag tycker ändå inte att vidden av det hela diskuterats. Kvällspressen blöder för närvarande ur öppna sår och tar till allt mer desperata åtgärder för att bromsa upplageminskningarna, och då drämmer den skitigaste kvällisen vi har till med … Hermann Hesse och Karin Boye! Okej att Expressens kulturredaktion säkert lobbat för projektet, men den dagen då kulturredaktörer satte agendan på en vinstdrivande tidning är sedan länge svunnen.

Så vad har egentligen hänt? Tror getingtidningens marknadsavdelning att människan är intresserad av litteratur helt plötsligt, även om det månde vara klassiker av det mer lättsålda slaget som enligt Expressens kulturchef Per Svensson ska vara annat än svårläst, abstrakt och tråkig? Vad hände med litteraturens död och den våta, klibbiga och förlamande deckardrottningsfilten som lagt sig över det läsande Sverige?

Som grädde på bokmoset storsatsar i dag DN på Boklördag, en åtminstone på premiären väldigt ambitiös satsning med tio sidor om litteratur som faktiskt andas ja vi älskar faktiskt litteratur och skäms inte ens och som toppas med två totalsågningar av ”Myggor och tigrar” riktad såväl mot författaren Maja Lundgren som mot Albert Bonniers förlag, utförda av DN:s kulturchef Maria Schottenius och en av bokens utpekade mansgrisar – Dan Josefsson.

Så jag bara undrar. Skulle inte litteraturen lägga sig ner och bara döden dö?

——

I en annan del av världen, närmare bestämt i de djupa Enskedeskogarna, storsatsas det för övrigt också på litteratur. I ett av de mest grandiosa utslag av stollighet jag hört har en mig mycket nära och kär vän, vi kan kalla honom Peter, bestämt sig för att vända det moderna samhället ryggen för att hundraprocentigt satsa på litterärt skapande. Från och med i dag är han internetlös och kommunicerar med omvärlden endast genom brevkorrespondens, som han ämnar utsända en gång per dygn då han under några minuter kopplar upp sin dator mot omvärlden medelst mobiltelefon, som förutom en ångradio som endast tar in P1 samt en eltandborste är de enda eldrivna moderniteter hans hem hyser. Omvärldsnyheter ämnar han insupa en gång per vecka, då han tar tunnelbanan norrut till Odenplan och från min hand överräcks den senaste tidens kulturdelar från DN och SvD. Några andra typer av nyheter bryr jag mig inte om, som han själv uttryckte det. Jag har dock lovat meddela via sms om kriser av digniteten kärnvapenkrig utbryter.

DN fortsätter sin betygifiering och börjar nu sätta siffror även på recensionerna av datorspel. Och jag läser Jonas Thentes krönika om tilltaget och börjar fantisera om att DN löper linan ut och sätter siffror även på sina bokrecensioner.

Nu kommer det säkerligen inte att ske inom överskådlig framtid. Även om kultur och nöje flätats samman allt mer det senaste decenniet finns det fortfarande breda rågångar mellan ämnena redaktionellt och det är hittills bara klassiska nöjesämnen som fått siffror – biofilmer, skivrecensioner och nu datorspel. Jag utgår ifrån att det sista nöjesämnet, konserter, snart får nuffror också. Men därefter är det nog slut på ett tag.

Den här indelningen mellan vad som är kultur respektive nöje är rätt rigid ibland. På mitt jobb måste allting, visserligen i grunden av tekniska skäl, benämnas det ena eller det andra innan de skickas ut. Kategoriseringen förvirrar ibland nya vikarier, men är i princip glasklar – film och tv är alltid nöje oavsett de konstnärliga ambitionerna, böcker är alltid kultur oavsett vad som står däri och vem som skrivit dem. Det här ger att vissa ämnen ibland får olika epitet hos oss – artiklar om ”Ett öga rött” kan numera synas inom båda, när betoningen ligger på filmen är det en nöjesartikel, om vi skulle skriva om boken är det kultur. Teater och konst är kulturämnen, men här kommer undantagen in – privatteater är nämligen nöje, att slå i dörrar är nämligen nöjsamt men inte så kulturellt. Återstår då musiken, som nästan alltid är nöje om det som låter inte är jazz eller klassiskt, för då är det kultur.

Kanske låter indelningarna en smula fåniga, men som sagt, reglerna behövs rent tekniskt och konsekvens är ju alltid A och O.

Som vanligt kom jag nu bort en smula från ämnet. Men ändå inte. För även om den här rågången också är teknisk till sin art, så är det knappast en slump att enbart klassiska nöjesämnen fått siffror i DN. För betyg är inte fina, de sägs förenkla ett verk, bagatellisera det, snuttifiera en kanske uttömmande och resonerande recension till ett simpelt nummer. Och att då sätta sätta siffror på romaner och lyrik – tanken svindlar säkerligen hos många. En roman eller en diktsamling är ju komplexa konstverk som inte låter sig reduceras till en punchline. Sägs det.

Jag håller ju inte med. Jag tycker om siffror, solar, getingar, plustecken och stjärnor. Jag tycker att det är bra att guida när det går, att kunna ge en fingervisning och peka publiken i rätt riktning.

Och det här med komplexiteten för den delen – läs Thentes text som jag länkade till där ovan, och fundera över om det egentligen inte är svårare att sifferbestämma ett datorspel än en bok. Ändå anses det förra vara okej och det senare en styggelse.

Så snälla DN, provocera lite och sätt siffror på böckerna nu.