Först förstod jag inte riktigt varför jag var besvärlig. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag bara försökte vara lite allmänt författaruppblåst. Men så igår, på väg mot brevlådan utanför Seven-Eleven nere på Odenplan på det där lite yrvakna sättet som jag brukar kunna uppleva sena söndagseftermiddagar, slog det mig att det egentligen handlade om något helt annat.
Ja. Ja jag backar väl bandet en smula först då.
Det handlar om en bild. Egentligen två. Eller egentligen kanske mest om en intervju med mig som publiceras på Bokhora idag, där jag får lägga ut texten om både det ena, andra och tredje. Jag ombads förutom svar även skicka med en bild som kunde användas. Jag inventerade mitt iPhoto, bläddrade runt, letade och fastnade till sist för en. Svaret dagen efter var nedslående, mejlet hade kommit fram, tack tack det var jättefint men någon bild kom inte med, kan vi använda den här istället? följt av en länk till ett av Forums officiella författarfoton på mig. Jag svarade inom loppet av en tiondel eller åtminstone en minut. Noooo, please don’t jag vill inte vara den söta pojken som lägger huvudet på sned och ler och ler och ler förstår ni inte att jag vill vara svår? men nej det förstod de inte men vill du vara dryg och besvärlig så varsågod och skicka om.
Nej, så skrev de förstås inte men jag berättar historien på det sätt jag finner dramatiskt fördelaktigt för min egen person.
Jag trodde inte att det berodde på något annat än min egen personliga fåfänga. Men så vandrar jag mot brevlådan med en några dagar försenad skattedeklaration i handen då eftermiddagen övergår mot kväll och inser att den där bilden egentligen handlar om något helt annat. Något mer passande än mitt ego även om det i högsta grad är inblandat, om än på ett annat sätt.
Fotot är taget utanför toaletten på Snotty strax före stängningsdags lördag den 26 maj förra året. Morgan håller i kameran och jag har tvingat honom att ta om bilden åtta gånger. Man kan tycka att det var grymt av mig att utsätta honom för den pinan och det var det väl också, men faktum är att han inte minns att han tog bilden, inte heller jag har några förnimmelser kring händelsen att skryta om. Att jag ens vet att det var han som höll i kameran beror på att vi sprang på min vän Lisa på Snotty och att hon bevittnade spektaklet och berättade det för mig i efterhand. Att det var just åtta försök kunde jag se med egna ögon dagen därpå när jag vaknade ur mitt rus och vittjade mobilen.
Det vi ägnade oss åt den där dagen och kvällen var den officiella Dannyboyvandringen (plaketter väntas komma upp under våren), med ambition att kartlägga huvudpersonernas dygnslånga promenad inför skrivandet av filmmanuset. Att vi valde just den lördagen var ingen slump, boken utspelar sig lördag den 25 maj 2002 och eftersom det dröjer ända till 2013 innan en lördag infaller den veckodagen nästa gång valde vi att inte vänta. Vi inledde på Centralen vid tvåsnåret, höll på att bli utkastade från Gröne Jägaren av en vakt som ogillade att vi filmade därinne, vi undersökte förutsättningarna för att kasta sig framför ett tunnelbanetåg vid Medborgarplatsen, vi inspekterade elskåpet bredvid Pocketshop på Högbergsgatan, vi hängde i Fatbursparken, käkade på Burger King, inspekterade lämplig bostad på Åsögatan, insåg att boken innehåller ett faktafel, simmade mellan Patricia och Gamla stan men först och främst av allt drack vi sprit.
För det går inte att ignorera att det förtärs en del alkohol i ”Dannyboy & kärleken” och eftersom noggrannhet är en dygd satt vi snart och skålade i gin och tonic på en bänk vid Erstahemmet med utsikt över Stockholm. Den magnifika vyn, vänskapen och solskenet gjorde oss tårfyllda och vi tittade djupare och djupare ner i flaskan för att dölja vår blyghet inför varandra och därefter fanns ingen återvändo och således stod vi långt senare på det stimmiga och trånga Snotty och jag skrek gör om gör bättre gör rätt! om och om igen utan att senare minnas det. Och nej, Snotty fanns inte 2002 och faktum är att de över huvud taget aldrig befinner sig på Skånegatan i boken, men vid det laget hade vi sedan länge avvikit från den korrekta rutt vi tidigare så rätlinjigt svurit att följa och vandrade vår egen väg.
Så jo, jag tycker att jag gjorde rätt i att vara lite fåfäng när det gällde den där bilden och tycker personligen att jag är stilig vid Neil Tennants sida.
