Lykke Li, bokhyllorna och jag

Jag försöker skriva en Lykke Li-recension men tänker mest på mina bokhyllor och den förestående intervjun med den kinesiske författaren Ma Jian om en dryg timme. En kompis sa i helgen att förnamnet – eller är det därmed efternamn? jag kan aldrig lära mig det där med kinesiska namn – kunde betyda åtminstone fyra olika saker beroende på hur jag betonade och det gäller väl att hålla tungan rätt i munnen antar jag. Varför jag nu skulle behöva säga hans namn när jag träffar honom.

Jag skriver som sagt om Lykke Lis stundtals jättefina skiva men som nog ändå inte får mer än en trea överlag men tänker mest på mina bokhyllor. De bågnar av böcker och det står travar på golvet och jag funderar för jag vet inte vilken gång i ordningen om det månne är dags att göra sig av med cd-skivorna som tar en massa plats. De hyllorna är visserligen inte gjorda för böcker men pocketar klarar de i alla fall. Men även om jag inte lyssnat på en cd på åratal så smärtar det, det känns som att en del av mig själv försvinner om jag packar upp dem på vinden, de säger mer om mig mellan åren 1991 och 2004 än något annat undantaget romanjäkeln då kanske. Nej, troligen mer än den också.

Gör dig av med dem, de är dödkött och hör liksom nazismen nittonhundratalet till sa Josefine, eller åtminstone nästan, när vi vinkade New York-hej då på Spitfire och jag svarade jo, ja, hm, joo, men, men jaa varvid samtalet som vanligt urartade till att handla om mac kontra pc via iTunes kontra Windows Media Player och som vanligt var positionerna låsta, jag på den goda sidan och hon på den onda. Jag ser mot mina skivhyllor, jag är hemma nu på morgonen, går direkt till intervjun, och Lykke Li-skivan ligger bredvid mig och det är ju talande att jag aldrig kommer att se den här cdn igen efter i dag, den travas in i recensionshögen, förblir liggande där år efter år medan musiken lever sitt eget datorliv.

Att det ska vara så svårt att gå vidare.

——

Morgongröten gjorde slut på den sista mjölken. Jag spetsade just min morgonkopp kaffe med matlagningsgrädde. Classy.

Kärlek, otrohet och det däremellan (2)

Det har bekymrat mig en smula att jag inte riktigt vetat hur boken jag håller på att skriva ska sluta. Jag tycker visserligen bäst om att skriva utan inrutad plan, att låta berättelsen ta den väg den vill helt på eget bevåg, och tillåta infallen att styra. Det funkade helt okej sist – jag är rätt stolt över hur min första bok sitter ihop och hur allting faller på plats – och jag inbillar mig att samma sak ska gå att ro i land även denna gång.

Men det finns ju gränser för hur ouppstyrd ens tillvaro ska tillåtas vara. Även om det också förra gången till stora delar var en resa utan karta så fanns ändå en given slutpunkt, ett dygn som obönhörligt gick mot sitt slut och en cirkel som skulle slutas. Det fanns en ram att förhålla sig till. Nu har det funnits … ingenting. Det ordnar sig har jag sagt, tänkt, övertygat mig själv om samtidigt som en oro funnits där.

Men så kom det till mig häromdagen. Hur det ska sluta. Var det ska sluta. När det ska sluta. Huret avstår jag nog från att skriva här och nu men varet är i en tunnelbanevagn på bron mellan Gullmarsplan och Skanstull och näret är vid tolvslaget på nyårsafton och att det tagit mig ända till nu att komma på det övergår mitt förstånd.

Och jo, nyår är klyschiga. Det har gjorts tusen gånger förut. Jag är inte ens så personligt intresserad av nyårsfirandet eftersom verkligheten aldrig lever upp till de föreställningar som finns. Men det är ju det som det vackra – det här är ju fiktion, det här är ju min föreställning.

Tänk er en mishmash av nyårsscenerna i ”Can’t buy me love” och ”När Harry träffade Sally” och slutet i ”Mandomsprovet” och vi börjar närma oss. Och my god det kommer att bli så over the top att jag redan har gåshud.

Writing under the influence

Jaha, vad ska jag nu säga till mitt försvar? I nya numret av Svensk Bokhandel har de outat mig som en författare som visserligen aldrig skulle tänka sig att göra en DUI men däremot redan gjort en WUI.

fylledaniel.jpg

Oh well, notisen är ju visserligen sann – åtminstone om man anser att jag och min biokompis hade druckit några öl efter filmen bör klassificeras som lätt berusning – men när  presentationstexten av pocketens epilog komprimerats till så få ord, skalats ner till själva essensen av dess innehåll, ja då ser det så … vulgärt ut. Vojne vojne vad ska mamma och pappa tro?

——

Webbansvarigs kommentar: Detta inlägg förskrevs vid åttatiden på fredagskvällen samtidigt som Daniel sänkte en whisky plus en Heineken.

——

Uppdatering lördag (jag lovar!): En kompis chattar och skriver ja men lägg ut den där jäkla texten så man får din egen version av bakgrunden då. No way. Köp boken och läs själv istället, snåljåp.

Tim Burton och jag

Vitsminkad med mitt axellånga svarta hår uppburrat som vore jag Robert Smith och iklädd svart från topp till tå och inifrån och ut. Dags att bege sig till Tim Burton-intervjun på Grand!

——

Åh vilket förtjusande småmulligt penntroll han visade sig vara. Och bokstavligt talat rädd för solen därtill. Nu måste jag skriva så fingrarna blöder, texten ska ut senast halv fem.

——

Så där ja, mina tjugo minuter med Burton förpassade till evigheten, här i SvD:s tappning. Jag är rätt nöjd med rubriken ”Mord och många visor”. Tyvärr hängdes den på med några förtydligande ord när det blev dags för webbpublicering.

Ett inte helt ovanligt telefonsamtal

– Varifrån var det du ringde sa du?
– Nyhetsbyrån TT Spektra. Kultur- och nöjesredaktionen.
– Jaha. Har det något med TT att göra det eller?
– Ja, man kan väl säga att vi är TT:s redaktion för kultur och nöje.
– Jaha, så TT sysslar inte bara med nyheter?
– Öh, tja, vi tycker väl att det vi sysslar med är nyheter också.
– Jaha du.

Mina dagar som unik är över

Alltså, nu är det snart en minoritet av reportrarna på TT Spektras kultur/nöjesredaktion som inte fått ge ut en roman. Först var det jag, därefter min fina kollega Erik Helmerson, som debuterar med ”Blixthalka” på Norstedts i mars, och nu kan jag härmed – mig veterligen som första dagliga publikation i världen – meddela att även min kära kollega Kalle Dixelius fått en roman antagen som ska komma ut på Ordfront, troligen i januari nästa år. Boken, vars titel han nämnde för mig förra veckan men som var så lång att jag hunnit glömma den, är om jag förstod det hela rätt en Stockholmsdystopi skriven i dagboksform som lät synnerligen intressant. Grattis Kalle, du är den bäste av oss alla! Eller åtminstone en av de tre bästa.

Och nej, Kalle är inte son till Malcolm. Men ja, det var Kalle som var ordförande för juryn i ”Fame factory”-finalen 2004.

Men vad fan

heathledger.jpg

Hur orkar de bara hålla på att dö hela tiden?

Heath Ledger, som blev världskändis med ”Brokeback Mountain”, hittades död på tisdagskvällen svensk tid i en lägenhet på Manhattan enligt bland annat New York Times och DN. Det är förbannat förbaskat förfärligt.

Heath Ledger spelade även huvudrollen i Lasse Hallströms ”Casanova” och har synts i filmer som ”En riddares historia”, ”Bröderna Grimm”, ”10 orsaker att hata dig” samt i kommande Bob Dylan-filmen ”I’m not there” och nya Batman-filmen ”The dark knight” där han är självaste Jokern.

På bilden poserar han på Oscarsgalan 2006 tillsammans med ex-frun Michelle Williams, som just nu spelar in Lukas Moodyssons nya film ”Mammut” och som Ledger har barn med. Jag har varit svag för henne ända sedan ”Dawson’s creek” och kanske är det så att jag just nu därför lider mest med henne.

Jag är köpt!

Åh vad sött. Jag och sju andra bloggare anklagas för att vara köpta då vi publicerar ett trailerklipp av ”Låt den rätte komma in”. Marknadsföring genom bloggare är en bra och beprövad teknik. Men det kommer liksom av sig när det blir uppenbart att det är en kampanj som pågår, skriver bloggaren i fråga.

Kom igen nu Efti – bolaget bakom Ajvide Lindqvist-filmatiseringen – nu har jag publicerat den här trailern två gånger och förväntar mig pröjs! Skicka lämplig summa pengar – jag beräknar penningvärdet till … tja, låt oss säga tvåtusen kronor – i ett kuvert till min hemadress så jag slipper skatta för dem. Sånt här skumraskeri sköts bäst utanför Skatteverkets obevekliga ögon.