Författare och skribent
Replik fälld på redaktionen alldeles nyss: Alltså seriöst, de här påskäggen vi brukar få hitsända som mutor varje år, vart har de tagit vägen?
Ja, ni förstår vilken nivå det ligger på här i dag – det händer verkligen ingenting. Fast å andra sidan suckade jag lika högt förra skärtorsdagen och belönades med att Maria Gripe dog framåt halv fem på eftermiddagen när bara jag var kvar, så i år kniper jag käft.
• Du som i går kväll googlade på frasen hur går jag bort mina gråa hår och hamnade på min blogg – undrade du verkligen hur man går bort dem?
• 2007 påstod kyrkan att Jesus dog etthundratre dagar efter sin födelsedag. I år säger de att det skedde efter åttioåtta. Hur ska ni ha det med påsken egentligen?
——
Fast den senare frågan gick ju rätt enkelt att få ett svar på. År 325 bestämdes att påskdagen alltid ska infalla den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen, och det håller vi fast vid än i dag.
Det var ju … logiskt.
Jisses. Jag är som Bambi här, halkar runt på desken utan vare sig styrsel eller mål, eller jo, mål har jag – att överleva den första jobbdagen på hur länge som helst på min ordinarie position. Har ju varit tjänstledig, kulturreporter och schlagerexpert de senaste nio månaderna. Nyss la jag ut den döde Hugo Claus på nöjeslinan istället för kulturditot, jag har kategoriskt missat att vi numera kopplar en bild till varje ynka lilla notis vi publicerar och batterierna i min bandare har tagit slut. Fast det senare ska väl knappast belastas min förändrade redaktionsroll antar jag.
Hur som helst, jag vill inte säga något med det här förutom att om ni hittar några fel i dagens nöjes- och kulturjournalistik så är det troligen jag som stått för dem.
Till plussidan vill jag dock meddela att jag hann intervjua Markus Krunegård vid lunchtid. Riktigt trevlig karl måste jag säga. Hoppas han inte hade koll på att jag gav en Laakso-skiva en tvåa i betyg för några år sedan.
Jag fortsätter att inbilla mig att det faktiskt finns kvalitet i det jag skriver. Satt med romandokumentet framför mig i går kväll vid en tid då jag aldrig brukar få något gjort, och även om jag är medveten om att hela klabbet inte håller den känslonivå jag förnam i måndags eftermiddag på Valand, så … ja, jo, fasiken, det kan nog gå vägen.
Men det finns ett aber. Ett litet litet sådant. Det finns inget slut.
Eller jo, det finns ett tänkt slut vilket jag skrivit om här, men hur stor nytta har jag av bokstaven Ö om P till Ä saknas? Om vägen dit är helt okänd?
Så varje kväll nattar jag mig nu med mantrat det var så här förra gången också det var så här förra gången också det var så här förra gången också och det finns inga spöken för det gör det inte. Väl?
Jag vill minnas det förflutna så, tänka att det som hänt inte är det som varit utan det jag väljer att minnas.
Det blir enklare så. Ibland.
Fan också. Jag är så rädd för allt nimby-tänkande som dominerar samtalet i Stockholm att jag inte ens vågar säga nej till de saker som kanske inte borde få byggas. Läser dagens upprop mot tillbyggnaden av Stadsbiblioteket i DN som ett gäng internationella arkitekter skrivit, nickar och håller med i mycket av det som står där, men vågar ändå inte säga nej nej nej eftersom jag hatar bakåtsträveri nästan mer än gurka. Att deras syfte med artikeln är att det istället ska byggas större, finare, tuffare och bättre på en annan plats hjälper inte, det är i själva anslaget de förlorar mig, när de skriker nej så högt att de överröstar alla andra, när rädslan inför att förlora det som finns blir det som frågan kommer att handla om istället för vad man kan få.
Samma sak, fast på en helt annan nivå får väl erkännas, med ombyggnaden av Bistro Boheme. Jag gillar stället skarpt, åt panerad ost där senast i går kväll, men jag kan inte för mitt liv ta mig för att gå med i Facebookgruppen Stoppa ombyggnaden av Bistro Boheme hur onödig jag än tycker att renoveringen verkar vara. Tongångarna i kommentarerna liknar allt för mycket alla de där hemska Sluta bygga gallerior otäcka människor eller Stoppa ombyggnaden av Odenplan-grupperna som florerade i höstas och kulminerade i alla dessa nu flaggar vi i den och den och den färgen-manifestationer som drog som en farsot genom staden.
Jag kan inte. Det går inte. Fan också.
Har tagit min tillflykt till det klassiska författarfiket Valand för att om möjligt låta mig inspireras och få mig att känna mig som en riktig skald så här på måndagseftermiddagen. Går igenom Peters kommentarer, tråcklar mig igenom texten, jobbar mig framåt, dricker för mycket kaffe och när jag når kapitel nio, där en korsklippningsteknik jag tror är rätt oanvänd tidigare når sin kulmen, trillar polletten plötsligt ner i huvudet på mig och jag tänker fan vad bra det här är.
Nu återstår bara att resten av världen ska tycka detsamma.
Vill bara meddela att jag, nu i en årligen återkommande tradition, har klippt schlagerbandet.
Fullständigt glasklart.
Ja herre Jesus. Klockan 06.07 la jag huvudet på kudden och slumrade in i något som väl ska kallas sömn. Tre timmar och tjugotvå minuter senare var jag nyduschad, klädd och proper på Berns och hukade bakom en tv-kamera för att inte synas i bild när SVT spelade in sitt dagen efter-program med Charlotte Perrelli. Nu är jag på jobbet igen och ska skriva ut min dagen efter-intervju så att pennan glöder och sedan gå hem och dra något gammalt över mig i tre dagar.
——
Uppdatering: Jaha, dags att dra det där gamla över sig då antar jag. Här är dagens Perrelli-epos. Upptäckte för den delen att jag skrev i gårdagskvällens faktaruta att det inkom 2 410 200 miljoner samtal i telefonomröstningen. Det är rätt många det.
Jaha, så Charlotte Perrelli vann Melodifestivalen. Än sedan då? Det visste ju jag redan i mitten av januari när jag satte henne på ettan till vår ’inför Melodifestivalen 2008-bilaga’ som vi sålde till en hel massa tidningar runt om i landet och som jag bossade över, på bilden i Östgöta-Correns upplaga. Inga konstigheter med det.
Nu är vi färdigskrivna och levererade för kvällen. Det är visst någon sorts fest på gång nu har jag hört.
Sms från Therese klockan 17.27: Jag ser inte ut som en discokula. Jag ÄR en discokula. Nu kör vi!
Det ska nog bli bra det här, trots bandydebaclet.
Vaknar till strax efter sju i morse, känner att jag är kissnödig. Går till toaletten, grusögd och trött. Står där inne ett par sekunder. Så händer det – jag börjar nynna på Nordman.
Det är lite mycket schlager nu.