Om detta må ni berätta för någon

På tal om Filter, som jag ju skrev lite om tidigare i veckan:

Jag pratade med en vän om det här med de inledande artiklarna i tidningen som använde berättat för-stuket och det problematiska med dem. Alltså texter som skrivs så att man som läsare ska uppfatta det som att det är den som intervjuas som bara satt sig ner och pratat rätt ut i luften och sedan har journalisten bara suttit och skrivit ner vad personen berättat rakt upp och ner. SvD har kört det här ett tag på sin nöjessida under vinjetten Med egna ord, senast i dag då svenska Hollywoodskådisen Malin Åkerman fick berätta sin historia.

Alltså visst, variation är väl fint, men jag ställer mig ändå frågande till varför den här formen fått fotfäste. Inom journalistkretsar – åtminstone så som jag har uppfattat det – har det alltid varit så att ”riktiga” artiklar, med berättande brödtext och insprängda citat från en intervjuperson här och där, ansetts vara den finaste textformen. Fråga-svar-intervjun – med fetade direkta frågor följda av ett svar och så nästa fråga följt av svar och så vidare – är inte riktigt lika fint, det är en enkel utväg, man bara rapar ur sig vad som sades ungefär. Enligt det tänkandet vore alltså berättat för-varianten vara ännu sämre, eftersom journalisten suddas ut helt.

Kanske har det med journalistens dåliga rykte bland ”vanligt folk” att göra, allt vi skriver är ju dikt och förbannad lögn, det vet ju alla. Genom att låta påskina att skådisen mer eller mindre skrivit texten själv kommer läsaren närmare intervjuobjektet. Eller?

Nja, jag är skeptisk. Alla som regelbundet gör intervjuer och skriver ut dem efteråt vet att det inte går att trycka vad folk säger. Skulle jag göra det skulle intervjupersonen troligen stämma mig efteråt, eftersom hon eller han skulle framstå som förståndshandikappad i min text.

Det är inget man tänker på när man ser en person bli intervjuad på tv, eller hör dem i radio, eftersom vi är vana vid att lyssna på samtal, men när man läser det i skrift och ser det, herrejisses! Människor pratar inte i fullständiga satser, det är ytterst sällan något man säger innehåller både subjekt och predikat, meningar lämnas oavslutade, en tanke tar en ny vändning, man vandrar iväg, börjar prata om något helt annat än frågan, kommer tillbaka till det där man pratade om först tio minuter senare, man blir avbruten, personen man pratar med sticker in en kommentar, samtalet snirklar iväg, man stammar sig, säger öh, eh, mm, tjaa, ööh och så vidare. Det går inte, inte om man inte vill förlöjliga personen man intervjuat.

Att skriva en journalistisk text där man pratat med en eller flera personer handlar om att tolka och sammanfatta vad som sagts. Ja, självklart strävar man efter att låta dem som talar få använda sina egna verkliga ord så mycket det bara går, men det slutar ändå alltid med att man som skribent får använda sitt förhoppningsvis goda omdöme och stryka vissa delar av citat, klippa ihop olika uttalanden till ett samt låta saker som kanske sagts med tjugo minuters mellanrum stå bredvid varandra, eftersom citaten hänger samman, eller kanske till och med låta dem stå i efterföljande meningar i samma citat. Det handlar inte om att ljuga, det handlar om att på ett effektivt sätt låta en person komma till tals på ett så korrekt och respektfullt sätt som möjligt.

Så vad jag menar är egentligen bara detta – bakom en berättat för-text ligger minst lika mycket journalistiskt redigeringsarbete som i en ”vanlig” artikel, förleds inte att tro något annat.

Samt att jag anser att den här textformen – samt Kartago – bör förstöras.

Den perfekta dramaturgin

På väg till Eriks releasekalas i går kväll skickade jag ett meddelande till en vän: Är det en bra idé att ge honom min egen bok i present på festen? Jag vet att han inte har läst den och jag har lovat att ge den till honom någon gång. Svaret var otvetydigt: Den lägger du undan i dag och låter Eriks bok vara den enda boken. Jag tror att Magdalena Ribbing stämmer in och det är väl sällan vi så unisont enas.

Jag ville dock verkligen ge honom min bok, jag hade skrivit en dedikation jag gillade och som passade extra bra just denna för honom speciella kväll. Men jag tvekade, kanske var det förmätet att trycka upp mitt eget alster i hans ansikte just där, kanske vore det att säga jo det är jättebra att du gett ut en roman, men glöm nu inte att jag minsann var först på redaktionen. Min bok låg där i väskan, tvekandes i sitt presentpapper som jag fixat, vikt och tejpat ihop av två A4-ark som jag snott från jobbets kopieringsapparat.

När jag anlände till kalaset stod Erik och signerade böcker för glatta livet. Jag införskaffade min egen ”Blixthalka” och ställde mig i kö. När det blev min tur tittade han på mig ett par sekunder och plitade snabbt ner några rader. Där stod Kära kollega: Och när får jag din signerad då?

Just där, just då, kan jag inte föreställa mig att mina ord snabbare än du någonsin kan ana, följt av en upphalning av paketet från min väska, rent dramaturgiskt kunnat bli mer välvalt.

Ibland är det roligt nästan jämt (2)

När jag åkte hem i julas drabbades jag av en rätt kraftig försening som gjorde att jag blev berättigad till SJ:s resegaranti, den anlände häromveckan i form av ett värdebevis på lite drygt trehundra kronor. På sant 1900-talsmanér måste man dock, för att kunna använda pengarna man får tillbaka – som bara kan användas till att betala nya SJ-resor – endast nyttja värdebeviset om man fysiskt går in på en tågstation och köper en biljett (no fucking way) eller om man bokar sin resa över telefonen (okej då).

Eftersom mina systrar fyller trettio nästa helg – jupp, de är tvillingar – tänkte jag åka hem en kortis och vilket kändes som ett ypperligt tillfälle att utnyttja värdebeviset. Sagt och gjort, jag ringde SJ i går och möttes av beskedet vi har för närvarande påskstängt, var vänlig gå till www.sj.se för att boka din resa eller återkom i morgon. Jaha, det första var ju som sagt inte ett alternativ, så jag bidade min tid. Nu har jag ringt hela förmiddagen:

Då vi för tillfället har överbelastning hänvisar vi er till www.sj.se för biljettbokning.

Ibland älskar jag välskötta statliga monopol extra mycket.

——

Uppdatering 13.47: Nu kom jag förbi överbelastningen. Vi har för närvarande … tjugosex minuters kö, vi tar emot ditt samtal så snabbt vi kan.

Tjoho.

Dagen då allt blev lite annorlunda

Jag minns det som det vore i går men om två veckor var det tre år sedan. Dagen då ”Dannyboy & kärleken” kom ut och livet blev en smula annorlunda och fick nya konturer. Nu händer samma sak min kära kollega Erik Helmerson, vars roman ”Blixthalka” ges ut på Norstedts just i dag.

releasekalas.jpgJag minns de där dagarna kring släppet som rätt jobbiga, fast på ett roligt sätt. Att få stå i centrum, bli intervjuad, nagelskådad och granskad kittlade mitt ego även om det så klart här och där fick sig ett par törnar längs vägen. På måndagskvällen hade jag releasekalas, ett drygt hundratal personer kom – en del hade jag aldrig sett tidigare, andra trodde jag inte att jag skulle få se men de dök ändå upp och det gladde mig och jag drack rätt många glas rosa champagne och öl men alkoholen fick aldrig något fäste trots att bilder försöker påstå motsatsen, kroppen jobbade på högtryck, intrycken var för många, människorna likaså, allt blev splittrat men samtidigt alldeles underbart. På natten sov jag inte en blund, på tisdagen traskade jag runt som levande död och väntade på onsdagens dom när boken hade första recensionsdag.

Jag såg framför mig ännu en sömnlös natt men som jag minns det somnade jag till sist och så kom onsdagen och jag började jobba klockan tio och sökte genom internets alla vrår efter recensioner på morgonen och det som kom ut var överlag väldigt glädjande. Av rikstidningarna var det bara Aftonbladet som recenserade första dagen, en okej recension men inte så mycket mer, men Upsala Nya Tidning var översvallande, Helsingborgs Dagblad likaså, Arbetarbladet väldigt positiva, en kollega som för tillfället befann sig i Bohuslän ringde och meddelade att recensionen i Bohusläningen var jättefin och den dagen var väl enda smolket i bägaren att Gefle Dagblad, den dominerande tidningen i Gästrikland och således en recension som många där hemifrån skulle kunna läsa och jantelagigt säga vad var det vi sa och han ska inte tro att han är nåt den där Åberg om, innehöll den mest surmagade recensionen jag skulle komma att få överhuvudtaget, och jo jag vet att man ska akta sig för att recensera recensioner men det var enligt min mening en konstig, spekulativ och delvis felaktig sådan som jag inte tycker att boken förtjänade.

När onsdagen den sjätte april lades till handlingarna var jag nöjd. Jag hade överlevt, de flesta tyckte om det jag skapat och jag var fortfarande hel och någorlunda ren.

Av det jag läst hittills i recensionerna om Eriks bok nu på morgonen känner jag igen mönstret. Välvilligt men kanske lite återhållet i storstadstidningarna, överlag riktigt positivt i landsortspressen. Ett typiskt debutantrecensionsmönster.

Tiden är ur tågled

Sedan tiden startade, det vill säga hösten 1995 när jag kom till staden, har tågen från Uppsala mot Stockholm avgått tio minuter över heltimmen. Likaså åt andra hållet, en bra och enkel princip som gjort livet enkelt för resande.

Men varför låta något vara enkelt när det kan vara svårt? Sedan en tid går nu tågen mot storstaden nio över från Uppsala, och elva över från Stockholm. Beror det på tidsjustering? Nope, restiden är fortfarande exakt fyrtio minuter.

Så varför? Nu missade jag ju tåget hem.

Det långa är det nya svarta

Så har nästan påsken passerat och har jag läst något påskekrim då? Nähädu, det har jag minsann inte för istället rotar jag ner mig i tidningar, visst var Filter en finfin tidning men herreminjesus texterna är ju så långa, det tar ju all tid, när fasiken ska jag hinna se mina tv-serier och tvätta och skriva på bokjäveln då? Och vad tror ni den här Filterhajpen leder till då – johoda, det ska jag säga er, alla andra tidningar kommer också att börja trycka tjugotvåsidorsreportage och helt plötsligt finns det ingen tid till något förutom att läsa reportage om krögare och it-killar och plast och jeans dagarna i ända. Förstår ni vilken sten som satts i rullning? Ack och ve, ack och ve.

——

På tal om ingenting så tänkte jag först länka till den här sajten. Ibland går det lite för fort här i världen.

En massa klipp blir det

Att jobba på nyhetsbyrå är ofta ett rätt anonymt arbete. I Stockholm, där rikstidningarna dominerar nyhetsflödet och de flesta jag känner bor, är det extra tydligt. Jaha, TT sa du, ja man ser ju att ni skriver notiser i Metro ibland är en kommentar jag fått oräkneligt många gånger när jag kallpratat med någon på en fest.

Nu är ju inte särskilt mycket av det vi producerar egentligen notiser, saken är bara den att rikstidningarna sätter en prestige i att producera eget material, att plocka in texter från en nyhetsbyrå är inte lika fint och därför är det främst notismaterialet – eller kraftigt nedkortade artiklar – som hamnar i deras tidningar. På webben är situationen lite annorlunda, främst SvD och Expressen använder till exempel rätt mycket av vårt material på nätet, vilket väl brukar synas i de länkningar jag gör ibland.

Hur som helst – Sverige består ju inte bara av Stockholm. Och utanför huvudstaden, och i viss mån Göteborg och Malmö, är TT kung på allt utom lokalt material. Det dryga hundratal dagstidningar som finns från norr till söder är till stor del beroende av ett kontinuerligt flöde från nyhetsbyrån för att täcka de saker de vill ha i sina tidningar men inte har resurser att bevaka själva.

För att vi som jobbar på TT och dotterbolaget TT Spektra ska ha en hum om vad tidningarna gör av vårt material ingår en smått otidsenlig arbetsuppgift för receptionisterna att kontinuerligt gå igenom varenda landsortsblaska i landet efter TT-texter med namnbyline under. När de hittar sådana river de ur eller klipper dessa, och lägger på hög i reportrarnas fack.

En sak de därför sitter och klipper ur är texter om den här musiktävlingen som kallas Melodifestivalen som anordnas i februari-mars varje år. Och eftersom jag driver en ständig kampanj för att framhäva mig själv i den här bloggen, bestämde jag mig i går eftermiddag när jag hade en stund över att vad fasiken, jag tar väl och skryter lite då. Jag hällde helt sonika ut de artiklar som publicerats i olika tidningar med mitt namn under från Melodifestivalens Kiruna- och Stockholmsveckor på redaktionsgolvet.

schlagerschlager.jpg

Det blev några stycken, hundraåtta närmare bestämt. Till detta ska läggas alla de tidningar som lite slarvigt bara låter det stå TT eller TT Spektra under artiklarna, och som därför inte klipps.

Härmed utnämner jag mig därför – helt egenmäktigt – till landets mest publicerade journalist under mars två första veckor. Tjoho!

Både en och två och tre hattar

När man jobbar helgdagar så är man, om inte något oförutsett inträffar, helt solo som reporter på kultur-/nöjesredaktionen och sitter således där med tre hattar framför sig som man växlar mellan på sin rakade skalle.

I dag hade jag således exempelvis nöjeshatten på mig när jag skrev om Wikipedia kontra Myspace, kändishatten när jag skrev om Pamela Anderson och kulturhatten när jag skrev om Uppsalas Bergmanplaketter. Det blev ett fasligt bytande, jag var alldeles öm i hårbotten när jag skulle gå hem.

Oh well – all well that ends well och nu är det minsann påskledigt även för mig. Nu kommer snart Ulf hit och jag får vara undersåte hela kvällen. Och nej, fråga helst inte.

Det korta är det nya svarta

Jag tänker på det här med att det trots allt blev gubbarnas år. För även om de svenska författare som det pratades mest om 2007 i kronologisk tidsordning hette Sisela Lindblom, Åsa Linderborg och Maja Lundgren, så var det 73-årige Carl-Henning Wijkmark som knep Augustpriset och 70-årige Björn Runeborg som fick Sveriges Radios romanpris.

Nu är det egentligen inte faktumet att två grånade herrar snodde priserna framför näsan på yngre kvinnor som jag tänker på – snarare ser jag det som ett sundhetstecken att litteraturen i detta ungdomshysteriska samhälle vågar belöna något så osexigt som två trettiotalister oavsett deras kön – nej, egentligen är det faktiskt längden på deras romaner jag sitter på min kammare och funderar över.

För det slog mig häromdagen att såväl ”Stundande natten” som ”Dag” är ovanligt korta romaner – hundrafemtiosju respektive hundrafemtioåtta sidor. Innebär det här något? Ja, för om vi adderar att två av Bokhore-Johannorna i torsdagens P3 Populär pratade om novellens återtåg i den svenska litteraturen (eller var det möjligen intåg, jag minns inte riktigt), så börjar ett någorlunda välsynligt mönster skönjas – det korta är det nya svarta!

Och varför sätter jag då ett utropstecken efter ett sånt påstående, jag som förra våren prisade och efterlyste episk och böljande samtidsprosa både en och två gånger?

Jo, som vanligt är mina syften egoistiska. Jag har länge haft en psykologisk spärr i mitt eget författande, att det jag skriver inte har rätt att kallas roman förrän det passerar tvåhundrasidorsstrecket, helst ska det till och med över tvåhundrafemtio. Men i och med denna insikt öppnas en helt ny värld. Till de dryga hundratio sidor jag har i dagsläget ska jag inte lägga ens femtio sidor om jag vill ha en chans att prisas. Det är inte ens bara en teori, det är empiriskt bevisat! Oh happy joy joy den ljusnande framtid är min.

One down, one to go

Jaha, det var den påskarbetsdagen det. Jag skulle vilja hävda att även om förbudet mot att ha nöjesetablissemang öppna på långfredagen försvann 1973, så går världen verkligen på sparlåga den här dagen. Jag tycker mig verkligen ha finkammat, men har ändå tvingats skriva så otroligt oupphetsande ickenyheter som det här och provinsiella prylar som det här.

Men notisen jag knåpade ihop om ”Låt den rätte komma in” glädjer mig. När man sitter själv på redaktionen och inte har en chef som riskerar att säga nej nej nej finns en helt annan sömmån för spekulationer och rykten. Tjoho!

Autist javisst!

När jag slog upp ögonen för ett par timmar sedan var det som om ett påsklock lagts över Vasastan. Jag är inte så förtjust i såna här dagar, jag är ju en människa som gillar rutiner – autist light var det någon som sa – och bara en sådan sak som att det inte kommer några tidningar är nog för att få mig ur balans, jag vinglar omkring, stöter i väggarna, larmar och gör mig till. För att i möjligaste mån undvika blåmärken hade jag dock bunkrat upp lite olästa tidningsdelar från i går och i onsdags, de tidlösa helg- och bostadsdelarna som också visade sig vara dränkta i påskfärger och ägg och fan och hans moster

Förlåt – Jesus och hans pappa ska man kanske säga den här helgen.

men de gjorde hur som helst min autism lite enklare att jobba med, monstret stillade sig och nu tar jag med stadiga kliv sats mot resten av dagen eftersom jag på sedvanligt manér tänkt romanredigera på morgonkvisten och sedan gå och jobba för hey – kultur- och nöjesvärlden stannar inte bara för att Jesus blev förrådd någon gång för drygt tvåtusen år sedan.

Åtminstone hoppas jag inte det för då kommer det att bli ett gäng väldigt segdragna timmar i Glashuset i dag.