Jaha, där passerade jag minsann gränsen

Till sist måste även jag säga att även jag har gränser. Jag hotade redan förra våren, i augusti samt i början av mars. Och nu får det fan nog – jag kommer inom kort att byta webbhotell. Det spelar inte längre någon roll hur trevliga människorna på Binero verkar vara, och hur öppna de är med att redovisa sin upp- och nedtid, och att till och med Internetworld prisar dem upp över skyarna på alla områden utom ett – upptiden. Det här var andra gången i år som deras förbannade Von Anka-server – som de lovade kasta ut genom fönstret senast det hände – la av. Och när jag skriver la av menar jag inte att den kraschade och det krävdes en omstart, nej, här pratar vi om halvdygnslånga la av-sessioner, som många av er säkert upptäckte i går.

Det räcker nu. Tyvärr.

——

Så jo, jag är lite sur i dag. Sådan tur då att den här ”Friday night lights”-nyheten, som det visserligen ryktats om ett tag men som inte varit huggen i sten, fick mig att göra en saltomortal här inne alldeles nyss. Jisses vad jag roterade.

Ständigt dessa Schulmans

Under min dagliga promenad till jobbet passerade jag nyss 7-Eleven på Västerlånggatan i Gamla stan. Utanför entrédörren trängdes 100 afrikaner. När jag kom neråt Kornhamnstorg hörde jag en mansröst hojta i en megafon.

Med bakgrund av vår text förra veckan har jag väldigt svårt att tro att bröderna Schulman inte skulle vara ansvariga.

Jag är nog ingen Charles Dickens

Satt på jobbkammaren på seneftermiddagen i går och plitade ihop en notis om att Charles Dickens i sitt testamente förbjöd att statyer skulle resas av honom efter hans död. Tyckte det var en söt grej, att det nu klias i huvud i England om man ska fortsätta efterleva hans önskan inför 200-årsjubileet av författarens födelse.

Om jag någon gång skriver ett testamente ska jag göra detsamma. I det här all eventuell uppvaktning på min bemärkelsedag undanbedes-landet borde alla göra det för att vara på den säkra sidan – bara så att ni vet, jag vill inte att några statyer reses till mitt minne.

Fast när jag tänker efter kommer jag ju troligen att göra precis tvärtom. Känner jag mig själv rätt skulle jag till och med att uppmuntra dylikt beteende, genom att i god tid innan skapa en fond varifrån finansiella medel kunde hämtas så att tankar om en Daniel Åberg-staty skulle kunna bli verklighet även i fattiga glesbygdskommuner.

Aporna är lösa på stan nu

Hängde på Hotel Anglais med bröderna Schulman på förmiddagen, när deras 1000 apor till sist blev offentlig efter ett halvår av spekulationer, busmejlsrubriker och blogginlägg där vårt … eh, scoop? om de 100 afrikanerna blev en del av projektet (bloggen på Schulmangruppen verkar dock ha raderats nu).

Resultatet då? Mer ambitiöst än vad jag trott och stundtals väldigt roligt, men jag undrar verkligen hur länge de orkar hålla sina privatliv helt offentliga oavsett vad Alex Schulman sa i min intervju.

Vårt webb-tv-inslag borde väl snart dyka upp på lite sajter också, men jag har inte hittat någon bra länk ännu. Och nu ger jag upp för jag är verkligen jättehungrig eftersom de låste fast mig vid skrivbordet för att jobba och jag inte fått någon lunch ännu.

Stigar och vägskäl och sånt där

Såg den amerikanska ”The eye” i går, ska recensera den till i morgon. Och även om jag satt och blev rädd gång efter annan – jag går på rysarfintarna varje gång, även om jag vet vad som händer när man kikar ut genom ett titthål så flyger jag ur stolen när monstret schemamässigt dyker upp – så insåg jag ju att det var en rätt dålig film. Och detta trots att historien, förutom ett förlyckligat slut, nästan är identisk Hongkongoriginalet från 2002. Och den filmen tyckte jag var bra och jag vill minnas berättelsen som originell. Underligt hur man kan gå vilse på en stig man redan hittar på.

Själv står jag och väger vid ett litet vägskäl. Skriva på romanen eller putsa på filmmanuset? Jag tror att jag just nu vill göra det senare, men inväntar kommentarer från Berlin och borde därför använda väntetiden till det tidigare. Borde som sagt. Känner jag mig själv rätt använder jag den nog till att just vänta.

Hackad, mald och blinkad

Min vän Jocke mejlar. Jag försöker känna sympati men kan bara konstatera att det här är väldigt, väldigt roligt skriver han och länkar till den här artikeln.

Och det gör mig nog lite ond, men jag är ledsen – jag sitter också här och fnissar smått okontrollerbart framför min datorskärm.

——

Uppdatering tisdag: Jag vill bara göra en sak tydlig så att det inte råder någon tvekan – nej, jag tycker inte att epilepsianfall är roliga någonstans och ja, jag tycker att det var ett elakt practical joke.

Men ja – jag skrattade spontant åt tilltaget när jag läste texten, så är det.

På Vasastansfronten intet nytt

Jag hade tänkt att jag skulle skriva ett långt och inspirerande och böljande och smått fantastiskt måndagsinlägg. Men så vaknade jag och nej jag skojar inte min skalle är totalt urblåst i dag.

Bäst jag lägger mig på soffan och läser ut ”Rosine” istället.

Sandviken, Slas och jag

Söndagsmorgon i Sandviken, solen skiner och jag och mamma ska snart åka in till Gävle för att fira mina tvillingsystrar som behagar fylla trettio just i dag. Utan att avslöja allt för mycket kan jag väl ändå säga att de kommer att få precis det de önskat sig i present, på ett ungefär.

På tal om födelsedagar – när Slas dog i början av januari skrev jag att jag aldrig läst något av honom, varvid Peter stod mig bi och gav mig ”Rosine” i födelsedagspresent exakt en månad senare. I går när jag tog tåget norrut fick jag äntligen tid att läsa den, eller ja, jag kom åtminstone halvvägs i den lättflytande men koncentrerade prosan. En sak står dock redan klar trots att avslutningen återstår till kvällens hemresa – ett halvt sekel må ha gått och mina år som ung vuxen spenderades inte i Paris, men inte fasiken har särskilt mycket hänt när det gäller konsten att leva, verka, rumla och dumla. Det känns tryggt.

Tårar rakt ner i tangentbordet

Som jag ju nämnt otaliga gånger är det ibland lätt att bli en smula modstulen som nyhetsbyråjournalist, det är ett lite anonymt arbete som inte syns så himla mycket i Stockholm, där de flesta man känner jobbar och bor. Därför är sånt här, taget från det rykande färska numret av den utmärkta tidningen Svensk Bokhandel, en sak som får våra ögon att tåras av oförställd glädje när vi sitter och skriver i vårt anletes arbetssvett:

tttjoho.jpg

Två komma fem av fyra tillfrågade i bokbranschen tycker att vi är viktigare än storstadspressen. Tjoho!

Er man i Belgrad

Har suttit de senaste dagarna och kliat mig i huvudet gällande hotellbokningar i Belgrad. Det har beslutats att jag ska spendera tretton dagar i Serbien i samband med Eurovision Song Contest, jag ska följa Charlotte Perrellis varje steg, nynna på ”Hero” dagarna i ända och inte ge den svenska delegationen en lugn stund.

Men hotellen alltså. Eftersom vi kommer att skicka stora filer med webb-tv-sändningar dagligen, och det kräver en stabil uppkoppling på hotellrummet där Marko ska sitta dygnet runt och redigera för att han inte ska pysa över och explodera när sändningen avbryts och han tvingas börja om igen, så har jag sökt med ljus och lykta genom Eurovisionens väldigt komplicerade och förvirrande hotellbokningssystem. Ett av hotellen erbjöd inte internet, däremot hade de en anställd tandläkare som stod till gästernas förfogande. Ett annat hade ett ”Internet Centre”, där international businessmen can correspond with their associates via e-mail. Jippi.

Men men, nu verkar det som att vi hamnar på ett plejs vid namn Hotel Union som bokningsgurun Svetlana lovat är centralt och fint nog för TT trots att det inte står med bland de säkerhetsgaranterade officiella hotellen. Så boka det Mattias, trots att det inte står med i formuläret, duger det åt TT så duger det åt DN! Jag lovar att ha slivovitzan på kylning när du anländer.

Karin Magnusson, Markoolio och jag

I dag när jag pratade med Karin Magnusson om hennes nya jobb som kulturchef på Aftonbladet frågade jag bland annat om hur det är att gå från public service-ytterligheten P1 till en tidning som till stor del tjänar sina pengar på sex och snusk. Hon skrattade gott och svarade snällt. Därefter la jag på, reste mig från stolen och gick och intervjuade Markoolio.

Ytterligheter som sagt.

——

Och när jag ändå pratar om Magnussonpratet: När min chef korrläste texten reste han sig abrupt från sin stol, pekade mot skärmen och sa citatet om DN var det roligaste jag läst i hela mitt liv! Möjligen en lätt överdrift, men jo, som journalist är det ju faktiskt så roligt att driva med DN när tillfälle ges.