Jag började jobba med bilagan som vi gjorde inför den svenska Melodifestivalen runt den tionde januari. Om tre timmar och en kvart når vi slutligen målet efter sju städer och åtta bedrövelser.
Och ja, jag är rätt nervös kan jag meddela.
Dagen D som i Dannyboy (2)
Den här helgen, som är den officiella ”Dannyboy”-helgen, tänker jag att jag borde ha gjort min lilla roman till en bästsäljare. Det hade så klart funnits flera orsaker till att det hade varit bra, men just den här speciella helgen tänker jag att jag då hade haft publikunderlag nog för att anordna en litteraturvandring.
Boken ifråga lämpar ju sig ypperligt för ändamålet, handlingen är i sig en vandring genom Stockholm, något man ju inte direkt kan säga om de där konstlade promenaderna i Lapidus och Larssons fotspår där transportsträckorna dominerar vandringen för att man ska nå ett antal utpekade enskilda platser. DN har puffat för de här bästsäljarvandringarna i en veckas tid på sin förstasida nu – att hamna i högerspalten på dn.se är för övrigt en verklig jackpot, grejerna har en tendens att aldrig bytas ut – och SvD uppmärksammade också företeelsen häromdagen. Att promenera i litteraturens spår är the shit.
Hm, jag borde kanske arrangera det ändå, trots bästsäljaravsaknaden.
Men det finns så mycket som jag borde.
Ett två tre tre tre
Jag vill mest bara meddela att jag är rätt trött i dag.
Det blev ju en finfin kväll i Belgrad i går när vi väl pustat ut klockan 22.56 och vi skrev och skrev och skrev och sände och sände och sände – vi har tre publiceringskanaler så upprepningen har inte bara ett uttröttningssyfte – men i dag är en annan dag och nya texter måste ut ut ut och jag är så trött trött trött men det är bara två dagar kvar så det ska nog gå vägen det här också.
——
Just ja – det där med Pet Shop Boys och Amy var ju så klart bara ljug. Aldrig får man vara riktigt glad.
Vinna eller försvinna
Regnet faller över Belgrad i dag, ljudet smattrar in i hotellrummet från mina öppna fönster och hade jag något annat än en betongvägg att stirra mot där utanför skulle det ha varit en vacker syn. En tryckande hetta har legat som ett välslutet lock över staden sedan den bibliska hagelskuren i söndags och det börjar kännas länge nu, länge sedan jag sysselsatte mig med något annat än schlager, länge sedan vardagen, länge sedan mitt vanliga liv och jag längtar kanske inte stenarna jag lekt som barn men åtminstone gatorna jag går som vuxen.
Semifinal i kväll. Vinna eller försvinna. Jag får nästan lite ont i magen vid tanken på att vi inte skulle gå vidare, vad som händer då, vilka krigsrubriksartiklar mediedramaturgin kräver att jag skriver om Sverige för första gången någonsin missar finalen i schlager-EM. Ja, jag vet att det låter löjligt för dem som står utanför spektaklet, men det går inte att tänka så i det läge jag befinner mig, i den miljö jag levt och verkat i elva dagar.
Nu lär det inte hända. Men det kan hända. Och det oroar mig.
Kom igen om tio dagar hörru
DN-Mattias i går seneftermiddag, efter att ha varit i Belgrad ungefär 48 timmar (meningen uttalad som en utdragen suck): Alltså fan, det är ju mer än halva tiden kvar innan man får åka hem.
——
På tal om något helt annat. Den här reklamskylten står placerad strax efter brofästet på den norra sidan av Sava, och jag passerar den två gånger om dagen under min promenad till och från arenan. Nyfikenheten kring vad det står, eller ens vad det kan tänkas handla om, har hunnit växa till närmast mytiska proportioner eftersom bilden är så allmänt hållen. Det skulle kunna röra sig om nästan vad som helst. Petra?
Lögnare, Amy, Pet Shop Boys och jag
Blev just kallad lögnare av en volontäridiot som påstod att jag minsann fick en biljett till dagens genrep redan i går kväll, trots att exakt samma kille vid halv ett i natt stod på exakt samma plats och sa till mig att komma tillbaka i dag för att få min biljett. Idiot.
Men som tur är kan man ju även från Belgrad drömma om att allt som The Sun skriver är sant och att det verkligen är så att Pet Shop Boys och Amy Winehouse ska göra nya Bondlåten ihop.
Bilder från Belgrad (3)
Jag har ju tidigare skrivit att Belgrad inte är särskilt vackert, men att staden ändå har en bedagad charm. Det är nu inte helt med sanningen överensstämmande, vissa delar av staden måste ändå sägas vara stilfulla. Som utsikten uppe från fästningen Kalemegdan, där jag var och hängde häromdagen när schlagertristessen slog till. Oj vad den slog till.
I en del av de vattengravsliknande nedsänkningarna hade de kommit på den rätt briljanta idén att bygga tennisbanor.
Jag verkar dock vara rätt ensam om att bry mig om att se staden. I går meddelade arrangörerna att de tvingats ställa in de gratis sightseeingturer som erbjuds till de runt fyratusen ackrediterade ”journalisterna” på plats, eftersom intresset varit nära nog noll.
Det är kul i Belgrad
Ungefär så här roligt har jag och DN-Mattias det i pressrummet i detta ögonblick.
Patrick Dempsey och inte jag
Patrick Dempsey är i Stockholm. Jag älskar Patrick Dempsey. Har gjort det sedan jag som tolvåring såg honom i ”Can’t buy me love” som jag fortfarande till denna dag räknar till en av mina absoluta favoritfilmer. Han är för mig en lika stor hjälte som Neil Tennant.
Och här sitter jag i Belgrad. Bland tusentals schlagernördar som tycker att det här är livet, att det här är större än livet.
Något känns väldigt fel.
På den rosa handduken
Gästtoaletten på det svenska ambassadresidenset i Belgrad i lördags kväll:
Vi använder samma toalett och tvättar oss i gemensamt handfat – men nähädu, kvinnor till vänster och herrar till höger när det kommer till handtorkningen hörrudu.
Que?
——
Och jaja, rubrikordleken var väl inte hundraprocentig, men ni fattar.
Sébastien Tellier och jag
Alltså, jag gillar verkligen Charlotte Perrelli. Hon är otroligt trevlig, lätt att ha och göra med och alltid väldigt proffsig. Därtill tycker jag faktiskt att ”Hero” är en rätt bra låt på riktigt, inte bara på schlagerriktigt.
Men det går ju inte att komma ifrån att den coolaste artisten här i Belgrad, det är Frankrikes Sébastien Tellier. Han lär inte ha en chans med ”Divine” på lördag kväll, han är alldeles för popkreddig för det och låten är så långt från det här spektaklet man kan komma, men det är väldigt roligt att se honom här nere, han lallar runt lite på måfå och han åker golfbil på scenen i sitt nummer. I går kväll när jag var på en mottagning i det serbiska kronprinsparets palats, kunde jag inte motstå frestelsen längre, utan gick fram och förnedrade mig själv. Här är resultatet.
Senare på kvällen, på den officiella invigningsfesten, passerade Tellier alldeles bredvid mig och jag fick en nick till hälsning av fransosen. Faan, ni är ju värsta polarna nu utbrast GP:s Johan Rylander. Joråsåattvettu, Sébastien och jag, we’re like this (nu gör jag ett coolt kompistecken med fingrarna), svarade jag.
Varning! Ohämmad reklam nedan
Gick för att äta frukost på ett café här i närheten i dag, fick en god tonfisksallad där tidigare i veckan. Satte mig, en tjej kom fram för att ta min beställning, jag tänkte mig en riktig brakfrukost likt de bruncher vi brukar svulla loss i på helgerna hemma, men möttes av haktapparbeskedet nej, köket är stängt på söndagar.
Lätt yr vinglade jag iväg, vafalls vafalls vafalls, ingen mat på söndagar? Gick till en gata jag sett har många uteserveringar, klockan närmade sig tolv men nej, satan i gatan de människor som satt där konsumerade uteslutande dryck – kaffe, juice, en öl, eventuellt skymtade jag på min höjd ett bakverk i fjärran. Jag var utsvulten, hade bara ätit en macka och plockmat sedan i fredags kväll, jag stod på randen att dö svältdöden i Belgrad.
Så såg jag en bekant symbol och världen kändes genast enkel igen.
