Bloggen är lite sen i dag. Den ber så mycket om ursäkt. Hungrig är den också, och brödet gapar tomt på hyllan. Är det McDonaldsfrukost framför datorskärmen på jobbet som den ska få i dag?
Om och om och om igen
En nackdel med att kanske ta lite väl god tid på sig med att skriva bok nummer två är att det låga tempot i sig spär på det låga tempot. När jag sätter mig ner för att skriva händer det ofta att jag inte minns alla turerna i det jag tidigare plitat ner, jag börjar läsa om, går tillbaka, börjar omedvetet dutta i handlingen, stryker lite här, kommer på vad jag tycker är en god idé och slår samman två personer där, tvingas ändra längre fram eftersom ändringen påverkar en annan händelse som kanske får återverkningar på en tredje plats och så vidare och så vidare. Det är inte vidare effektivt.
Jag är inne i en sådan fas nu. Den första halvan av det jag skrivit börjar sitta i ryggmärgen. Men andra halvan, särskilt de sista tio sidorna, mindes jag knappt att jag skrivit när jag läste dem i söndags, trots att de är det sista nya nedplitade. Lustigt.
Inte för att det är något nytt beteende. I den första boken nötte jag inledningskapitlet så många gånger att jag nästan kan det utantill. Inte ord för ord, men nära på. Varje kommatecken har stötts och blötts, pingvinskörten har fladdrat en lördag i slutet av maj för min inre blick åtminstone hundratals gånger och snart har inledningen i det jag skriver nu nått samma inbrända stadie i min egen skalle. Ofta vet jag redan vid de inledande trevande rörelserna om nej, jag behåller nog resten för mig själv så länge.
Jag tänker mig att den här genomläsningen ändå kommer lägligt. I god tid inför semestern, som inleds om en månad, har jag materialet under kontroll, minns tonen, minns läget, redo att ta sats. Får tid att skriva. Och sedan pang bom tjong så är klabbet färdigskrivet. Det är inte svårare än så.
Inte ett dugg.
I väntan på vadå?
Eftersom kvällens Steve Jobs-keynote so far är den segaste jag någonsin följt live (de har visat tredjepartsprogram för iPhonen i en dryg halvtimme nu) passar jag på att lägga ut en bild på böckerna jag shoppade på Pocketshop i dag istället.
Man kan ju tycka att det är lite konstigt att jag shoppat ”Chockdoktrinen” i pocket trots att jag intervjuat Naomi Klein om boken två gånger, men jag tvingas faktiskt erkänna att jag inte hann läsa ut den innan den här gången heller. Men nu, när jag äger den i läsvänligt format till skillnad från inbunden tegelsten, ska det banne mig snart ske. ”En halv gul sol” har jag varit sugen på ända sedan min kollega Erika kom tillbaka till kontoret efter att ha intervjuat Chimamanda Ngozi Adichie förra året och sprudlande utbrast åh Daniel det borde ha varit du som intervjuade henne hon var så söt att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen du skulle ha älskat henne! vilket jag är övertygad om att hon hade helt rätt i.
Åh, nu har de slutat dema de där aptråkiga programmen. Visa den nya telefonjäkeln nu då!
——
Hm hm. 11 juli alltså. Turbo-3G. GPS. Lite lite lättare och smalare. Men fortfarande bara 16 gb minne och kamera på två megapixlar. Jag är inte helt övertygad trots allt.
Och när när när ska de egentligen uppdatera Macbook Air så att jag kan shoppa ny dator? Snälla kom igen nu, det har gått ett halvår sedan den släpptes, min fyraåriga Powerbook gråter av ålderdom under mina fingrar just i detta ögonblick, visa lite barmhärtighet.
Vänster eller höger, det är frågan
Alltså, hur ofta använder jag en penna och skriver något för hand nu för tiden? Väldigt sällan. Hur ofta använder jag en datormus eller en styrplatta? Väldigt ofta. Vilken hand använder jag när jag skriver med en penna? Vänster. Vilken hand använder jag för att styra musen och pekdonet? Höger.
Säg mig – med vilken rätt kallar jag mig i detta moderna tidevarv för vänsterhänt?
Spending my time, som Roxette sa
Mer än två timmar sedan jag vaknade, nästan totalt obakfull. Jag har inte ens tagit mig ur sängen ännu förutom för att hämta ett glas vatten, ligger fortfarande och läser. Och har inte ens hunnit fram till DN och SvD än, bara ikappläsning i rss-läsaren, bloggar, texter av allsköns slag och fan och hans moster.
Livet var enklare före internet.
Plötsligt händer det (5)
Det här är Bastian. Han är elva månader gammal och söt. Om fem sekunder kommer hunden Whimsy, som också hör till pappa Jonas familj, att lyfta på sitt högerben och kissa på mig.
Det är underligt hur historien har en tendens att upprepa sig.
364 and counting
Bloggen är lite trött i dag, det var ju ett sabla flaggviftande hela dagen i går, nationalsångssjungande och skål för kungen och 1809 års regeringsform från arla morgon till sena natt. Kanonsaluter blev det visst också nånstans där mitt i det hela.
Men det var i går det. Nu är det grå vardag igen och 364 dagar kvar till nästa gång.
See you at the other side of nödrimmen
Sommaren prunkar och jag har köpt ”Sommardöden” som mp3-fil och jo jag tycker fortfarande att det är för dyrt men vad fasiken det är ju rätt smidigt när det bara säger bang bom tjong så har man den i ipoden som en finfin och färdigkonfigurerad ljudbok.
Min ärmlösa t-shirt är på, mina shorts likaså, här ska powerwalkas Brunnsviken runt hej då.
——
Jag överlevde promenaden, Torsten Wahlunds stämma var precis lika fin som jag mindes den, och nu har jag packat vin, sprite och det röda lakanet som återuppstått från de döda. Picknick och Dagens here we go.
Särskrivningen firar nya triumfer
Dalagatan i Stockholm, onsdag kväll:
När jag senare med hjälp av Eniro försökte hitta etablissemanget trillade jag istället över det här. Det känns bra att veta att vi har en bakdörr om journalistiken går åt pipsvängen.
Ny Ajvidefilm, Kleinstölden och jag
Ett par saker värt att notera:
1. Vi har en finfin egen nyhet om att Tomas Alfredson ska göra film även av John Ajvide Lindqvists ”Människohamn” i dag. Min mun vattnas redan, trots att jag tillhör den olyckliga del av mänskligheten som ännu ej sett ”Låt den rätte komma in”.
2. Jag intervjuade Naomi Klein vid lunchtid i dag, för andra gången på ett drygt halvår. Trots allt snack vid min telefonintervju i höstas om att jag skulle stjäla någonting av henne när vi möttes öga mot öga, så hade jag ingenting med mig ut från hotellsviten som jag inte bar med mig in. Lite fegt kan tyckas, även om jag till mitt tjuvförsvar vill tillägga att hon mindes vårt samtal från i höstas, och inledde med att säga I’d better hold on to my bag now. Den texten ska ut först i morgon, och det ger mig en smula magont att jag inte ens hunnit börja plita på den än, due to continued pc-madness här på jobbet.
Amen bire nåt då eller?
Jag har fått en del fanmejl den senaste tiden, och alla – jamen okej då, det rör sig om två mejl den senaste veckan, men det är väl inte fy skam? – har en andemening som säger fan fan fan vilken bra förstabok du skrev vilket datum ges nästa ut? Jo, en efterfrågade faktiskt datum, vilket jag tyckte var väldigt sött.
Så här är det: Det finns en textmassa som är skriven till två tredjedelar. Kanske tre femtedelar, beroende på varthän det barkar. Två personer har mig veterligen läst. En sa på det stora hela yay! och en sa nä jag tycker nog på det stora hela att du bör göra så här istället. Jag lutar åt att lyssna mer på person nummer ett och sno några väl valda delar av nummer två. Ett problem kan vara att de människor som skickat fanmejl och efterfrågat datum troligen hellre skulle vilja se en bok som var mer i fas med linje två. Inbillar jag mig. Det funderar jag dock starkt på att ge blanka fan i för jag måste få ur mig den här bokjäveln på det sätt jag vill. Jag måste få den ur systemet. Ur vägen.
Datumet då? Låt oss bara säga att jag hoppas kunna sätta ursprunglig punkt innan sommaren flämtat sin sista suck.
Vad som händer därefter vete gudarna.
Skiftet
Vid femtiden i går blev jag bortschasad från mitt skrivbord. Två it-killar kom fram till det, började rumstera om, bar dit några svarta, lådliknande grejer, skrattade lite, bökade, drog sladdar, skrattade igen. Jag satt en bit bort och tittade på, lite fundersam, lite skrämd. Kände mig som en främling, en tillfällig besökare på min egen redaktion.
Efter ett tag var de klara. De gick iväg, mumlandes lågt sinsemellan, jag kunde inte riktigt höra, it-språk antar jag. Jag satt kvar vid min utkiksplats ett tag, osäker på vad jag borde göra, hur jag skulle bete mig. Till sist gick jag fram till skrivbordet. Något kändes annorlunda i luften. Jag tittade på den svarta lådan med perforerade silversidor som nu stod på skrivbordet. Petade till musen. Ett blått skärmljus brummade till liv.
Jag känner stor oro inför framtiden.