Det mänskliga beteendet

Innan hela den här Arboga- och Pirate Bay-soppan drog igång hade ett hundratal personer laddat hem den där förundersökningen från nätet. Efter att media skrivit om den var siffran vips snabbt uppe i över 20 000 (en siffra från i början av veckan, den har säkert stigit vid det här laget dessutom).

Och jag undrar – hur resonerar man? Sitter man på förfesten och bara ska vi göra en helsjuk grej, vi laddar ner obduktionsbilder på barn! eller sker det i smyg på kammaren med skamfylld nyfikenhet? Maskerar man det genom att intala sig själv att man är intresserad av att se hur en förundersökning ser ut?

Människan. En så fascinerande låg varelse vi är.

Pirate Bay lägger ut texten

Jag skrev ett inlägg om Pirate Bay och Arbogagrejsimojset förra helgen där jag ifrågasatte sättet de valde att svara på mejlet från barnens pappa. Nu visar det sig, föga förvånande kanske, att det nog inte var så enkelt. Nu har Peter Sunde på Pirate Bay skrivit ett väldigt långt inlägg om hur han ser på den senaste veckans händelser.

Jag skäms faktiskt som journalist när jag läser texten, skäms och förbannar faktumet att alla alltid känner ett sådant otroligt behov av att förenkla, spetsa till, göra säljande, skapa svart och vitt, enkla motpoler, braskande rubriker, sådant som säljer. Oavsett om det är sant eller inte, oavsett om man förstår vad man skriver om.

Uppdatering: Alders Mildner på Sydsvenskan skriver som vanligt klokt i frågan.
——

På tal om Pirate Bay. Universalbossens uttalande i Dagens Media angående Sydsvenskans indragna Metallicaintervju – det som är rent utsagt för jävligt är att en recensent hänvisar till en illegal sajt som bland annat sysslar med att lägga ut obduktionsbilder på barn på nätet – är kanske något av det dummaste jag läst på år och dar.

Tidsmaskin funnen i bananlåda

Jag agerade flytthjälpsuppackare i går kväll, porslin som togs upp ur kartonger som inte öppnats på sex och ett halvt år. Jag var väl tyvärr inte till så mycket hjälp, när jag plockade upp tallrikar och äggkoppar och Höganäsglas fastnade jag hela tiden i tidningspapperet de var nerpackade i. Sportbladet, Salt Lake City-OS, Magdalena Forsbergs flopp, Per Elofssons genomklappning, braskande rubriker om att Mühleggs blodvärden varit för höga på femmilen, Lasse Anrell med en konstig frisyr på bildbylinen. En konsertannonssida, Tomas Ledin uppträder på Sjöhistoriska på min mammas födelsedag, Riverdance spelar i Globen i månadsskiftet augusti-september, köp biljetter redan nu, man vet aldrig när de tar slut.

Och istället för att packa upp börjar jag fundera. Tänka över närhistorien, vad jag själv gjorde i februari 2002, i min lägenhet vid Gullmarsplan, nyligen 27 fyllda, jobbandes på samma arbetsplats men en annan redaktion. Ett annat liv, ändå så lika.

Den ger mig aldrig riktig ro, historien. Jag tycker om det.

Konspirationsteorierna och jag

I somras hördes jag ryktas att Niklas Ekdals deckardebut var en bok man trodde mycket på hos Forum och att den dessutom skulle vara bra – två saker som annars inte per automatik behöver höra ihop. Det jag läst om boken i förväg den senaste veckan kändes också lovande, varför jag blev lite besviken och nedslagen när jag läste Bokhoras recension av boken i går morse, där den fick rätt besk kritik. Aldrig får man vara onsdagsglad, liksom.

Men så läste jag Maria Küchens mer positiva recension i Expressen, och allt vände. Så här stod det bland annat:

Han har skrivit en totalt hyfsad Da Vinci-koden light, där en muslimsk glitterbög och en suspenderad mordspanare nystar upp en konspirationshärva som förklarar alla svenska katastrofer sedan freden i Roskilde.

Om man bortser från faktumet att freden i Roskilde var allt annat än en katastrof för det stormaktssvällande Sverige, så är det ju rena drömbeskrivningen. Jag älskar ju konspirationsteorier! Jag skulle ju äta konspirationsteorier till frukost om de fanns som flingor! Jag skulle ju gifta mig med en konspirationsteori om jag trodde på giftermål!

Ja, ni förstår vad jag vill få fram. Ulrike Meinhof-biografin sköts genast åt sidan, jag gick med raska steg bort till de farligt svajiga meterhögarna av recensionsböcker som tornade några meter bort och knep ”I döden dina män”. Satan i gatan här ska läsas.

PS. Jag tror inte särskilt ofta på konspirationsteorier. Men åh vad jag älskar att önska att jag gjorde det. DS.

PS2. Jag inser nu att det där med Roskildefreden ju går att tolka som att allt efter 1658 – då väl Sverige var som störst – har gått åt skogen. Men det är ju så dags nu, orka sudda liksom. DS2.

PS3. Och ja, i ärlighetens namn stod det ju faktiskt om de många konspirationsteorierna redan i Bokhorarecensionen också, så på något sätt faller ju hela det här inlägget. Jag ser det som en läxa inför framtiden. DS3.

Johan Staël von Holstein och tiden

Johan Staël von Holstein säger att han måste avgå från Kulturrådets styrelse för att han har för mycket att göra, han är ju entreprenör gubevars. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth beklagar men säger att hon har stor förståelse för att han som aktiv företagare och entreprenör inte har den tid som krävs.

Ja, stackars Johan Staël von Holstein, det kan inte vara lätt. De andra i styrelsen, de som till vardags jobbar som landshövding, vd, kulturskribent, konstnär, projektledare, professor, generaldirektör och generalsekreterare, de har så klart massor av tid. De är ju inte entreprenörer.

Christer och jag

Jag har, om man bortser från årets Melodifestival, intervjuat Christer Sjögren åtta gånger de senaste fyra åren. I dag blir det den nionde.

Underliga äro Herrens, eller möjligen nöjesvärldens, vägar.

Bananskal, Sodom och Gomorra

Två saker:

1. För dem som tycker att dagspressen inte besitter specialistkunskaper och att framtiden tillhör nischade bloggar, kolla in den här DN-notisen. Den innehåller meningar i stil med Som trummis i Sodom var han tongivande i den snabbt växande thrash metal-scenen i Tyskland i mitten på 80-talet med sitt patenterat svajiga spel.

2. Jag ska bli intervjuad om hur det är att se någon halka på ett bananskal.

De vandrar mitt ibland oss!

På tal om Stephenie Meyer, vars namn jag aldrig hört innan det började hävdas att hon är dålig för mig:

I går eftermiddag när jag satt på tunnelbanan hoppade en kille, cirka 25, på vid Gamla stan. Han satte sig mitt emot mig med en påse från Science Fiction-bokhandeln i knät. Han fingrade ivrigt på den några sekunder, men kunde sedan inte hålla sig längre. Han plockade upp Meyers senaste tegelsten ”Breaking dawn” och började idogt läsa. Jag tog upp min mobil och försökte utan att han skulle notera det ta en bild, men insåg efter ett tag att beteendet skulle kunna ses som suspekt och då han inte såg ett dugg lungsiktigt emo-blek ut utan tvärtom var rätt vältränat biffig, la jag undan telefonen med ogjort ärende.

Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord.

Pigg och klar som en kristall

Fjorton arbetstimmar avklarade. Kristalltext levererad och publicerad. En öl drucken på festen nere på Globens golv. En tunnelbanefärd hem och en kropp som vill sova men är alldeles för uppe i varv.

För även om Kristallen inte kan klassificeras in under kategorin världens mest upphetsande tillställning så är en livesändning alltid en livesändning med allt vad det innebär i form av snabbt textlevererande och adrenalinrushande. Det känns lite som Melodifestivalen light sa Marko och ja, gänget var samlat, jag sa hej där till Kristian Luuk i vimlet och slängde i mig en tallrik plockmat stående. Precis som på Melodifestivalen.

Men.

Måste. Sova. Nu.

Ultimate fighting: Högt vs Lågt! (2)

Förra veckan gick litteraturpedagogen Lena Kjersén Edman, efter att länge ha kämpat mot otyget i Bokhoras kommentarsfält, ut i DN och idiotförklarade de vuxna människor som slösar bort sin tid på att läsa Stephenie Meyers vampyrböcker om Bella och Edward när det faktiskt finns bättre litteratur att lägga sin tid på. I dag svarar två av bokhororna, plus några fler, på kritiken, och får genast mothugg av Kjersén Edman igen, som konstaterar att nej, all läsning är inte bra läsning för när vi ”drunknar” i en roman förlorar vi förmågan att reflektera över fördomar och taffligt språk.

Förutom att det luktar videovåldsdebatt a la 1980-tal över hela diskussionen och att argumentet Kjersén Edman anför i dagens svar ekar av samma rädsla som mötte hela romangenren när den introducerades i litteraturen under andra halvan av 1700-talet (romanens förmåga att svepa med läsaren ansågs då vara av ondo) så kan jag inte låta bli att ställa en fråga som rör det jag skrev i helgen:

Hur var det nu, de som anser sig stå för det höga provoceras aldrig av det låga, utan det är alltid tvärtom?

When your heart breaks

Väldigt många har redan sagt det och jag ska väl inte vara sämre jag: Satan i gatan vad bra den nya Hello Saferide-singeln ”Anna” är. När allt vänder, när gitarren brakar igång och världen krossas efter knappt 90 sekunder får jag rysningar längs hela ryggraden.

Att man aldrig lär sig att sorg och ett brustet hjärta kan vara så vackert.

——

Uppdatering måndag: Nu upptäckte jag att det dessutom är min kompis Sandra Löv som skrivit och regisserat ”Anna”-videon! Mediavärlden är för liten…

Nej, nej och åter nej

Sofia på Same same but different sammanfattar väldigt klokt det här med upphovsrätt kontra Pirate Bay när det gäller obduktionsbilderna från Arbogamorden.

Men snälla Pirate Bay, om ni vill fortsätta ha sympatisörer bland medier och inte minst bland vanligt folk – vilket ni nog lär behöva när rättegången drar igång – bör ni nog fundera över hur ni väljer att kommunicera. Om det gått till så som det nu beskrivs, att Arbogabarnens pappa mejlat och bett er ta bort bilderna på hans mördade barn, så svarar man inte Det var ett jävla tjat. Nej, nej och åter nej.

Det framstår inte som rebelliskt, inte ens korkat, utan bara ondskefullt.