Jag väntar på nästa påhopp

Fick ett rött kuvert i brevlådan i går kväll, handskrivet, några ord urklippta på baksidan, tillsammans bildade de Era jävla idioter, ni är för fan inte riktigt kloka. Efter att ha sprättat kuvertet visade det sig vara ett bokark ur Alex Schulmans kommande debut ”Skynda att älska”. Jag tyckte det var rätt fint, tog med kuvert och ark hem till Johanna och visade. Fin pr, tyckte vi båda.

I dag läser jag dock i Resumé att jag har blivit påhoppad. Eller nja, de skriver ju inte att jag personligen blivit det, påhoppet rör totalt 150 bloggare, journalister och andra personer som Schulman tidigare haft hätska diskussioner med.

Well, mig veterligt är inte ens Alex Schulman medveten om min existens – eller tja, kanske vagt, jag har intervjuat honom en gång när jag tänker efter – så det eventuella påhoppet låter jag Resumé stå för. Dock är jag lite besviken. När jag får ett sådant där brev hem i lådan förväntar jag mig att bli bjuden på releasefest. Nu meddelades bara vilket datum boken ska ges ut, något jag så klart redan vet, vi har ju för sjutton en intervju med karln som ska ut nästa vecka.

Så nu väntar jag på ett nytt, lite mer innehållsrikt, påhopp.

Breaking news på 140 tecken

Svenska Dagbladet stänger sin sajt i dag mellan 15.30 och 20.00 inför lanseringen av ”nya” svd.se. Under de här timmarna ska de, om jag förstår faktarutan längst ner i det här blogginlägget rätt, enbart leverera nyheter via Twitter.

Nu hoppas jag att något omvälvande sker i nyhetsväg i eftermiddag, så att vi får se Svenskans reportrar leverera 140-teckensartiklar på löpande band. Det vore något det.

Dagens författarfundering

Jag har en fundering:

Ponera att händelserna i en roman inte presenteras i kronologisk ordning. Är det då

1. idiotiskt
2. kalasbra
3. meningslöst
4. mest lite konstigt

att trots detta sätta ut kapitelnummer enligt den plats de skulle ha på en tänkt tidslinje? Så att boken exempelvis inleds med kapitel fyra och följs av kapitel sex? Och där kapitel två kanske följer på kapitel tretton?

Rent hypotetiskt alltså.

This just in

Eller nja, pressmeddelandet kom för en dryg timme sedan, men ändå:

Statsminister Fredrik Reinfeldt besöker företaget Adlibris i Morgongåva måndag 30 mars

På Adlibris kommer Fredrik Reinfeldt att samtala med ledning och personal om läget på arbetsmarknaden och om företagets utsikter för framtiden.

Under vintern besöker Fredrik Reinfeldt företag och arbetsplatser för samtal om möjligheterna för jobb och företagande i Sverige under den internationella lågkonjunkturen.

Ur programmet
10.00 Samtal med ledning och personal följt av rundvandring på företaget.
Plats: Adlibris, Tjusarvägen (mot gården), Morgongåva.
Tid för media i anslutning till besöket.

Välkommen!

Alltså, ju mer jag tänker på det, desto mer funderar jag på varför jag lägger ut det här inlägget. Hm. Jag tar tillbaka allt men trycker på publicera ändå för det var ett rejält jobb att formatera bort alla mystiska tecken som följde med från fucking jävla First Class-mejlsystemet över till WordPress.

Du ska inte tro att du är märkvärdig

Allsvenskan drar ju igång nästa vecka, och tidningarna excellerar i förhandsartiklar. I Expressens genomgång hade turen i dag kommit till Gefle IF, genom ett porträtt på anfallaren/mittfältaren Amadou Jawo. Och i intervjuns sista svar, efter att Jawo berättat att han gillar det mesta med Gefle förutom att publiken är så tystlåten, finns så mycket av Gästrikland att jag knappt vet vart jag ska ta vägen:

Vad kan man göra?
– Vet inte, det är som det är. Den enda gången förra året som det blev lite stämning var när vi slog Halmstad med 4-0. Fast först när vi gjorde 4-0. Då kom det några applåder.

Jag vill också vara representabel

Back in the day recenserade Nina Lekander min debutroman i Expressen. Jag vill minnas att hon tyckte den var ganska schyrre och att jag bara töntade mig lite grann stilistiskt (ja, hennes recension av min bok finns på nätet men jag tänker inte länka till den för som enda recensent avslöjade hon romanens twist, bu för det). I dag har hon hur som helst recenserat Hanna Hellquists debut ”Karlstad Zoologiska” i Dagens Nyheter och även här får nog slutsatsen betecknas som ganska schyrre, även om det tar henne längre tid att komma till samma slutsats.

Men det är något med texten som stör mig. Det finns en uppläxande och mästrande ton i recensionen, Lekander vill uppfostra Hellquist, bland annat skäller hon på henne för att hon inte använt sig av orden som sagt när hon på sida 180 skriver att kakaduor dammar, trots att samma info ju finns på sida 88. Och ”representabel”, vad är det för kontamination mellan representativ och presentabel! utbrister Lekander i slutet, en mening som gör mig så motvalls att jag genast öppnar mitt pågående romanprojekt och skriver in representabel på första bästa ställe där det passar (kapitel 31, första stycket).

Det brukar sägas att man måste ge ut minst två romaner för att få bli medlem i Författarförbundet. Gäller samma regel för ord? I sådant fall torde nu det här ordet vara på god väg mot de fina salongerna.

DJtv #18 – Män som hatar bokcirklar

Varför är männen så frånvarande när det kommer till bokcirklar? Eller är det bara en myt att endast kvinnor samlas för att prata om böcker i grupp? Vi rannsakar oss själva och funderar över hur faktorer som vindrickande, innebandy och ”ovanliga” människor spelar in i sammanhanget.


DJtv #18 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Länkar till sådant vi pratar om i inlägget:
Etgar Keret: ”Åtta procent av ingenting”
Bokcirklar.se
Lilla gumman
Ulf Lundell: ”Friheten”

Och glöm inte att DJtv även kan prenumereras på som podcast.

På besök i min egen stadsdel

Tog tunnelbanan söderut i går kväll, såg ”Milk” på Victoria och promenerade sedan upp i Sofo och skämdes en smula över att vi hade så dålig koll på nutida gayhistoria, faktum är att jag aldrig hade hört talas om Harvey Milk innan filmen dök upp, och med tanke på vilka konsekvenser hans insats verkar ha fått så … ja, skäms på dig Daniel.

Vi satte oss på Momma efteråt – lagom lugnt också en lördagskväll – och när Johanna gick till baren för att handla röda drinkar försjönk jag i tankar om staden. När det kommer till Stockholmspersonlighet har jag alltid i grund och botten personifierat mig själv som en Södermänniska. Södermalm är utan tvekan den stadsdel i Stockholm jag varit full i flest gånger. Jag har haft en flickvän som bodde vid Nytorget. När Innerstadspress intervjuade mig för ”Dannyboy & kärleken” meddelade journalisten efter vår pratstund att intervjun inte skulle publiceras i Vi i Vasastan, Östermalmsnytt eller Vårt Kungsholmen utan bara i Södermalmsnytt, boken känns mest som en Söderroman sade han.

momma

När drinkarna var urdruckna gick vi ner till Tjärhovsplan och väntade på tvåan. Några fulla tjejer i artonårsåldern fnittrade hela vägen in mot city och flirtade med en kille som var lite för gammal för att det skulle kännas bekvämt innan de steg av samtidigt vid Norrmalmstorg. Vi fortsatte norrut till Odengatan.

Jag är en Södermänniska. Och jag har trots det inte bott en endaste dag av mina snart tio år i Stockholm på Södermalm.