Daniel Åberg

Ni som följde min Skaldarsommar 2008 minns att jag i princip aldrig skrev utan en dryck i närheten. Så är självklart fortfarande fallet, även om jag inte längre envisas med att plåta min vedermödor varje dag.

Vi har vandrat länge vid varandras sida, Alfmuggen och jag. I dess botten står årtalet 1987 stämplat, men jag skulle tro att jag kanske fick muggen året därpå, troligen till och med 1989. Ja, låt oss säga att det var så, och i och med detta inlägg fira 20 år tillsammans.

Tillsammans har vi bott på nio olika adresser i tre olika städer, Alfmuggen och jag. Under de tio första åren drack vi mest choklad ihop, jag började uppskatta kaffe först vid 22-23 års ålder. Sedan några år spelar det heller ingen roll hur noggrant jag diskar den, vissa avlagringar har kommit för att stanna och skänker en viss karaktär och stolthet som inget annat i mitt köksskåp kommer i närheten av. För jo, visst finns det även andra koppar i mitt liv, det ska jag inte förneka.

Men om jag tvingades välja – ja då skulle det bara vara Alf och jag.

Jag har en fundering:

Ponera att händelserna i en roman inte presenteras i kronologisk ordning. Är det då

1. idiotiskt
2. kalasbra
3. meningslöst
4. mest lite konstigt

att trots detta sätta ut kapitelnummer enligt den plats de skulle ha på en tänkt tidslinje? Så att boken exempelvis inleds med kapitel fyra och följs av kapitel sex? Och där kapitel två kanske följer på kapitel tretton?

Rent hypotetiskt alltså.

Back in the day recenserade Nina Lekander min debutroman i Expressen. Jag vill minnas att hon tyckte den var ganska schyrre och att jag bara töntade mig lite grann stilistiskt (ja, hennes recension av min bok finns på nätet men jag tänker inte länka till den för som enda recensent avslöjade hon romanens twist, bu för det). I dag har hon hur som helst recenserat Hanna Hellquists debut ”Karlstad Zoologiska” i Dagens Nyheter och även här får nog slutsatsen betecknas som ganska schyrre, även om det tar henne längre tid att komma till samma slutsats.

Men det är något med texten som stör mig. Det finns en uppläxande och mästrande ton i recensionen, Lekander vill uppfostra Hellquist, bland annat skäller hon på henne för att hon inte använt sig av orden som sagt när hon på sida 180 skriver att kakaduor dammar, trots att samma info ju finns på sida 88. Och ”representabel”, vad är det för kontamination mellan representativ och presentabel! utbrister Lekander i slutet, en mening som gör mig så motvalls att jag genast öppnar mitt pågående romanprojekt och skriver in representabel på första bästa ställe där det passar (kapitel 31, första stycket).

Det brukar sägas att man måste ge ut minst två romaner för att få bli medlem i Författarförbundet. Gäller samma regel för ord? I sådant fall torde nu det här ordet vara på god väg mot de fina salongerna.