Författare och skribent
Jag har lite för mycket att göra de kommande dagarna för att producera något vettigt här, men en sak slog mig på förmiddagen. I Expressen går Marielouise Samuelsson till attack mot de banala intrigerna i Stieg Larssons ”Millennium”-böcker, och i recensionen av ”Luftslottet som sprängdes” gör Jan Söderquist ungefär samma sak.
En slump att texterna kommer samtidigt, eller börjar Larssonvinden vända?
Utifrån ett diskussionsämne i Bloggvärldsbloggen skriver Nattens bibliotek om manliga bloggare som skriver om känslor och en av bloggarna hon tar upp som exempel på manliga bloggare som ibland är privata är den här och jag kan inte låta bli att känna skammens rodnad blossa på mina kinder.
För det var ju så länge sedan. Eller nej rättelse – det är nog snarare egentligen så här:
I min nya och strax (nåja) färdigkorrade roman kommenterar den kvinnliga huvudpersonen – och ja hon har faktiskt ett riktigt namn den här gången – angående den manliga huvudpersonens blogg – och ja han har faktiskt ett riktigt namn den här gången – att den ofta är personlig men nästan aldrig privat, du skriver inte mycket om vad du gör i ditt privatliv och vilka du omger dig med men delar gärna med dig av åsikter och bryderier om ditt skrivande och det summerar nog inte min fiktion utan även verkligheten.
Och ja det där är snott av en kommentar som Peter gjorde här i bloggen redan i december 2006 men jag tror att han förlåter mig för det. Fiktionen och verkligheten som sagt.
Men skammens rodnad som blossar var det.
För den här bloggen var annorlunda förut. Den har under de tre komma fem år den funnits genomgått olika faser och själv skulle jag säga att den var tråkig i sin barndom, rätt så jävla bra i sin ungdom och därefter mer stel när den blivit äldre vilket inte per automatik behöver betyda att den blivit sämre men det är utan tvekan ett faktum att det personliga tagit sig mindre tydliga former.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men bloggen var mer jag tidigare. Och kanske skulle den åter kunna bli jag men när jag nu försöker skriva på det där sättet som var jag märker jag att det inte längre är jag som skriver, det är någon annan, en person som framkrystas och kanske klarar av att formulera sig på någorlunda samma sätt men det blir inte samma sak för jag var någon som ständigt levde livet i imperfekt men nu finner jag mig stå i ett presens jag känner mig väldigt rofylld i även om jag så klart blir nostalgisk ibland för det tror jag aldrig att jag kan sluta vara, åtminstone hoppas jag att känslan aldrig lämnar mig helt för om det sker tror jag att jag tvingas sätta punkt för mitt skrivande på alla plan – det där stundtals hisnande suget bakåt är vad som driver mig framåt.
En del av det här med min lätt autistiska strävan att låta det som är privat vara just privat trots att jag dagligen offentliggör mig själv är troligen en effekt av att jag på vissa sätt är en reserverad person. Det är i sin tur troligen en effekt av att jag på vissa sätt är en blyg person, vilket i sin tur får effekten att jag hos vissa framstår som en dryg person, om ni förlåter mitt nödrim.
Nu kom jag kanske från ämnet igen.
Hur som helst – det slog mig i går när jag tänkte på det här att det finns något av yttersta vikt som inte är ett dugg hemligt som jag av den här ibland överdrivna privatsträvan inte har berättat om här. De av er som följer mig på Twitter har kanske sett det skymta, och ni som följer någon av min flickväns bloggar har med all sannolikhet inte missat det, men hur som helst så meddelar jag härmed genom en officiell bulletin att jag och Johanna om allt går rätt till här i världen blir föräldrar i mitten av april, det officiella datumet är satt till den tionde men till skillnad från Johanna tror jag inte att vår lilla pys bryr sig särdeles mycket om det. När vi var på ultraljud häromveckan filmade jag en liten snutt som jag till och med lagt upp på Youtube.
Det var väl ändå rätt privat, tycker jag.
Håller på och strukturerar upp min framtida tillvaro för fullt vilket omöjliggör att jag skriver något smart här, men om man vill ha en sammanfattning av mina äventyr på Augustgalan i går kväll kan man kolla den korta intervju som Johanna gjorde med mig nu på morgonen, som är publicerad på Bokhora.
Tydligen skymtade jag i bakgrunden på SVT:s Kulturnyheterna när de intervjuade Steve Sem-Sandberg i direktsändningen, fick åtminstone ett sms från mamma som påstod det, det bör ha varit att jag stod en bit bakom och intervjuade fackboksvinnaren Brutus Östling.
Nåväl – tillbaka till WordPressinstallerandet.
Två brinnande aktuella boktexter i dag:
Återinför fasta bokpriser, föreslår Författarförbundets ordförande Mats Söderlund i DN i dag. Hemma hos oss ledde texten till sådan debatt i morse att Johanna blev försenad till sitt morgonmöte. Här finns även en intervju med Söderlund hos Svensk Bokhandel, där han utvecklar sin ståndpunkt en smula.
En konferens om bokens framtid. Den är ännu inte verklig, men alltid läsvärda Kalle Magnusson på Bokens framtid drömmer om hur en konferens om den svenska bokens framtid skulle kunna se ut.
Vi kan helt enkelt inte hålla oss borta från boklådorna när vi åker utomlands – alltså har stora delar av vistelsen i Berlin spenderats bland böcker. I veckans DJtv diskuterar vi därför vådan av att tillhöra ett alltför litet språkområde, vår kärlek till böcker på 144 x 94 millimeter, vår fascination inför Stieg Larssons världsherravälde samt tipsar om en alldeles ypperlig och aktuell pocketguide till Berlin. Dessutom bjuder vi på ett par korta reportage filmade på bokavdelningen i det berlinska jättevaruhuset KaDeWe.
Och vet ni vad? DJtv firar ettårsjubileum den här veckan! Tänk vad tiden har gått sedan vi helt anspråkslöst för exakt ett år sedan diskuterade Augustpriset samt litterära sällskap framför en kameralins.
Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.
Det finns många skillnader mellan mig och Johanna, men jag undrar om inte det här är den största:
Tio minuter efter att jag kommit hem från Berlinresan har jag hunnit packa upp, stuva undan mina väskor i garderoben samt byta kläder.
Tio minuter efter att Johanna kommit hem från Berlinresan har hon hunnit slänga väskorna innanför dörren, leta fram sitt Nintendo DS ur garderoben och satt sig i soffan för att börja spela sitt nyinköpta Giana Sisters-spel.
Eller rättare sagt utlandsvistelser. Man påminns nämligen om hur långt fram Sverige ligger på internetområdet, eller kanske snarare hur efterblivet delar av den övriga världen är, även där förutsättningarna är de samma. Vårt hotell här i Berlin är visserligen wifi-täckt, men varje dag får man gå ned till receptionen med mössan i hand och be om ett nytt endagspass. Det berättigar sedan till fri surfning upp till 128 kbit/s, med ett dagligt tak på nedladdning av 200 mb, och 50 mb i uppladdning. Passet fungerar bara på en dator, vill båda surfa måste man be om ett extra pass.
Hej hej 2001.
——
Och på tal om förr i tiden: I fredags besökte vi det finfina burgarstället The Bird i Prenzlauer Berg. Jag skrev en recension på sorgligt eftersatta Bisonburgers.
Nu ska vi dra iväg och äta brunch, spela in DJtv och därefter åka hem till vardagen med lite sorg i hjärtat.
Alltså, har DN nästan helt slutat att publicera sina artiklar på nätet nu eller vad är det frågan om? En litteraturrelaterad artikel utlagd i dag, trots att papperskulturdelen torde varit nedlusad med dem eftersom lördagar är lika med Boklördagar. Okej att nya chefredaktören Gunilla Herlitz sagt att det krutet ska läggas på papperet och inte på nätet, men vafalls – en?
Ge en litteraturtörstande Berlinresenär lite kärlek för fasiken.
En av dem: Här och där är husen vackert målade på fasaderna i bottenplan, på sina håll på ett sätt som närmar sig graffitin.
Åh, jag kan se framför mig scenen på fastighetskontoret om en fastighetsägare inkom med ett förslag för att få göra något liknande i Stockholm. Krigsrubrikerna i Svenska Dagbladet, Samfundet S:t Eriks uppbragta indignation, Skönhetsrådets rasande. Det vore ett skådespel att uppleva.
För en månad sedan tog vi i DJtv upp den graverande könsskillnaden som råder i nominerandet och utdelandet av Augustpriset. Nu har min eminenta kollega Sara Ullberg med avstamp i våra siffror gjort en större genomgång i ämnet, och pratat med bland andra Ulrika Knutson och nomineringsjuryns ordförande Anders Cullhed om hur det kommer sig att 70 procent av Augustvinnarna är män. Fin läsning, som belyser hur djupt rotat det sitter i oss att goda romaner är lika med bred epik, och att bred epik skrivs av män.
När jag gjorde vår DJtv-genomgång kollade jag bara den skönlitterära klassen, men Sara har inför artikeln breddat genomgången och även kollat fack- samt barn- och ungdomsklassen. Och jodå – männen har segrat flest gånger i alla tre. Den mest pikanta könsskillnaden syns faktiskt i barn- och ungdomsklassen. Där ligger nämligen kvinnorna i majoritet när det kommer till nomineringar, men när det blir prisdags är det ändå karlarna som plockar hem statyetten. Och detta alltså i den ”mjuka” klassen, där man inte ens med god vilja kan skylla skillnaderna på att det oftast är män som skriver god epik.
Eftersom vi tog upp en del annan statistik än den Sara presenterar i artikeln, bäddar jag in vårt DJtv-avsnitt igen här nedan:
Vi är på plats i den tyska huvudstaden. Om ni inte tror mig så har jag plåtat tv-tornet som bevis. Typ.
Exakt nu, klockan 08.35, bör vi om allt står rätt till här i världen ha lämnat molnen och landat välbehållna på Tegel i Berlin. Fyra dagar fyllda av knackwurst och tyska alléer väntar.
Men eftersom världen är så liten och allt hänger samman, så tänkte jag trots den påbörjade Tysklandsvistelsen fira in minisemestern med den nya singeln från Gävlebördiga duon The Sound of Arrows. Fantastiskt vacker poplåt, och jag läste någonstans att videon är hemsnickrad. Sådant hemsnickeri vill jag också lära mig.
The Sound of Arrows ’Into the clouds’ from Labrador Records on Vimeo.