Författare och skribent
Ja, här kan man läsa vilka saker jag hade valt ut att prata om i dagens radio. Man bör dock egentligen lyssna på motiveringar också, för att förstå valen. Mossiga Dramaten som årets plats 2009? Och bröderna Schulman som nykomlingar liksom, what gives?
Vilken tur då att det finns länkar till de två inslagen hos SR Stockholm.
Bilden föreställer om det inte syns mig och programledare Anna-Karin och en växt som tjänstgör som julgran.
Nej, det är inte på väg att bli en vana, men jag har så fasligt mycket att göra med romanen just nu, plus att jag försökt vara några minuter ledig under juldagarna, så det hanns helt enkelt inte med att spela in något DJtv i går. Vi ber tusenfalt om ursäkt, och utlovar nya tag nästa decennium.
Och för den delen hoppas jag att ni i just detta nu har era radioapparater på och har rattat in P4 Stockholm för att lyssna på mig.
Jobbar i dag igen. Det är fortfarande julstiltje i rapporteringen, lite teknikstrul att brottas med, jag har kokat bryggkaffe vilket gladde de andra helgjobbarna som tröttnat på maskinernas brygd och någon hade med sig en fin överbliven surdegskaka som jag medelklassmumsar på.
Men det var egentligen inte det jag ville meddela omvärlden i dag.
Nej, jag ville mest bara påannonsera att jag i morgon bitti ska vara med i radion en hel timme. Jomenvisst, trots att jag är superledig i morgon för att använda kvällstidningsspråk så tänker jag bege mig till radiohuset till och med tidigare än vanligt för att medverka i etern mellan klockan åtta och nio. Jag och programledaren Anna-Karin Andersson ska då försöka summera nöjes- och kulturåret i Stockholm i ett antal punkter. Det lär knappast bli heltäckande, men förhoppningsvis helt okej jullovsradio.
Så slå på radion klockan åtta i morgon bitti, P4 Stockholm 103,3 mhz. Och nej, det är inte en ursäkt om man råkar bo i andra delar av landet, för det går alldeles utmärkt att lyssna via nätet, länk finns på ”God morgon Stockholms” sajt.
Det är väl på något sätt symptomatiskt, att när min sista ungdomliga jul infaller, den där uppväxtens firandemönster fortfarande är intakt före babyns ankomst, ja då sitter jag hemma hos mamma hela juldagens kväll. Inget Princess, inget besök på Lillpuben, ingen jägermeister överhuvudtaget.
En smula tråkigt kändes det, men samtidigt var jag oväntat obrydd i mammas soffa med någon Tolkienfilm rullandes på tvn och datorn i famnen.
Men mina nostalginojor har aldrig handlat om Sandviken, så bladet blev rätt lätt att vända.
Nu åker jag söderut mot dagens jobb i Stockholm. Några kändisar har bråkat, andra har separerat, musiker har dött och i övrigt verkar nöjesvärlden ha stått stilla. En typisk julhelg.
I min ungdom var elljusspåret i Kungsgården så beskaffat att man nästan uteslutande under den tre kilometer långa banan alltid svängde åt höger. Men som med allt här i världen förändras även elljusspårets sträckning med samhällets utveckling. Nu för tiden finns det således även vänstersvängar i skogarna bakom Flyktsbacka, något som jag till min förvåning hade mycket svårare att bemästra nu på förmiddagen. Uppenbarligen är jag när det kommer till längdskidor som en speedwayförare, jag kan bara svänga åt ena hållet.
Bakhalt var det också. Men hej vad det gick i nerförsbackarna.
Alltså, inte nog med att någon hade eldat upp bocken lagom till min ankomst till Gävle, tydligen hade denne någon först slagit ut webbkamerorna som övervakade bocken i en hackerattack.
Det var utan tvekan mer rakryggat på den tiden när Reine Brynolfsson gav sig på bocken i ”Black Jack”.
God jul där ute!
Varje bokförlag med självaktning arrangerar julfest i december och Sockerförlaget är inget undantag, även som egenutgivare måste man få släppa loss lite. Efter arbetsdagens slut i går satte jag därför på mig silverslipsen och gick till Peppar vid Sankt Eriksplan för att fira romanen. Jag bad en kille vid grannbordet ta en bild.
Det blev en riktigt lyckad kväll.
När vi gav ut pocketversionen av ”Dannyboy & kärleken” gjorde jag sättningen på egen hand. Med hjälp av tumstock mätte jag satsytor och marginaler i olika böcker i mina hyllor, räknade rader per sida, ord per sida, tecken per rad och kokade ner det till ett medelresultat som jag sedan översatte till mitt eget dokument.
Alla de där momenten mindes jag när jag i går satte igång med sättningsarbetet på ”Vi har redan sagt hej då”. Vad jag däremot hade lyckats förtränga var vilken sabla tid det tar. Jag tyckte mig jobba hela eftermiddagen plus kväll oavbrutet – nänä okej då jag pausade för två ”Dollhouse”-avsnitt mitt i men ändå – och trots det hann jag inte mer än att få ihop en dokumentmall jag är nöjd med.
Och jag som skulle vara klar med sättningen till i kväll så att jag skulle kunna ta romanledigt tre dagar över jul. Nu blir det inget av med det.
Men å andra sidan är jag nu i ägo av dels en mall anpassad för inbundet, och en för pocket. En bra början på världsherraväldet.
——
Och på tal om boktillverkning. När jag gjorde pocketen var det viktigt att försöka få ner sidantalet, då varje nytt 16-sidorsark ((har jag för mig att det var) ökade kostnaden för trycket. Det medförde att pocketupplagan av ”Dannyboy” faktiskt blev tio sidor tunnare än den inbundna upplagan – trots att pocketen innehåller mer text (extramaterial i form av en bonusepilog). Att jag lyckades med det utan att den för den sakens skull känns ihoptryckt i sidlayouten var jag rätt stolt över. Dessutom appellerade det till mitt minimalistiska formsinne.
Men nu ställs allt det här på ända. Publits system tar nämligen inte hänsyn till hur tjock en bok är så länge den överstiger 48 sidor. Det kostar alltså lika mycket per exemplar att trycka en bok som är 50 sidor som en som är 450, något som ur disciplinsynpunkt känns en smula ödesdigert. Med pocketen fanns en poäng med att eftersöka det perfekta radavståndet när jag mätte och måttade, men nu kan jag lika gärna låta det glesa ut sig för att skapa illusionen av att ha skrivit en mustig tegelstensroman.
Illa.
I lördags bjöd både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet på väl tilltagna artiklar där den oberoende bokhandelns blomstring i skuggan av Akademibokhandelns kursomläggning sattes under lupp. Som vanligt hade texterna en rejäl slagsida mot storstadens villkor, och vi ställer oss frågan alla vill ha svar på – hur ser det egentligen ut bland verklighetens folk? Och stämmer det som framförs i artiklarna ens ur storstadens perspektiv? Allt detta, plus actionbilder på Johannas katt i Vittangi, bjuder vi på i veckans avsnitt.
Länkar till sådant vi pratar om:
Söderbokhandeln
Djursholms bokhandel
Margie Bookshop
Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.
Det inkom en kommentar med frågan om hur mycket mer pengar jag kommer att tjäna på att ge ut min roman på det sätt jag nu väljer, jämfört med en ”vanlig” utgivning. Så här svarade jag:
Med all sannolikhet kommer jag tvärtom att tjäna mindre per sålt exemplar. Orsaken är att tryckkostnaden när man använder sig av print on demand-teknik fortfarande är ganska mycket högre än om man trycker på ”vanligt” sätt, och eftersom jag trots detta vill sälja min roman till ett lägre pris än vad som är standard för inbundna böcker, går ekvationen endast ihop om min egen ekonomiska kakdel krymper.
Jag har ännu inte räknat exakt på hur jag ska lägga priset, men mellan tummen och pekfingret skulle jag säga att jag kanske kommer att lägga på 20 kronor på det pris Publit tar betalt per exemplar, pengar som alltså går till mig. När min första roman gavs ut av Forum fick jag cirka 25 kronor per sålt inbundet exemplar.
Det kanske kan verka en smula bakvänt att ge sig in i ett projekt som både kräver mer tid än en vanlig utgivning samt ger mindre finansiell utdelning (om inte boken skulle sälja väldigt mycket vill säga), men det här experimentet handlar inte om att tjäna pengar. Jag vill bli läst av så många som möjligt, och vill testa om det här är vägen att gå.
Detta föranledde en ny kommentar, där jag ombads utveckla hur jag tänker kring betalningen (samt uttrycktes oro för författares förmåga att försörja sig). Jag är inte riktigt färdigtänkt på det området ännu, så jag kan inte precisera mig så mycket, men jag svarade hur som helst så här:
Jag ska absolut utveckla hur jag räknar i ett blogginlägg vad det lider, men då jag ännu inte bestämt mig för priset själv, så får det vänta ett tag.
Men samtidigt är några saker värda att påpeka. Rätt få författare i Sverige har någon egentlig lönsamhet i sina författarskap, tidningen Svensk Bokhandel presenterade en uträkning häromveckan som fastslog att en genomsnittlig medlem i Författarförbundet drar in 39000 kronor/år på sitt författarskap. Nästan alla författare försörjer sig alltså i stor utsträckning på andra sätt.
Ta en sådan litterär ikon som Lotta Lotass som exempel, kritikerrosad och nyinvald i Akademien, som i lördagens SvD berättar att hennes roman som kom i fjol sålde i 400 exemplar inbundet. Om hon har ett någorlunda vanligt avtal med sitt förlag torde det i slutänden ha inbringat henne runt 5000 kronor i inkomster, enligt följande uträkning:
Boken har troligen ett F-pris på runt 100 kronor (priset bokhandeln köper titeln för). Av det går cirka 27 procent till författaren (ett klassiskt standardavtal). 400 exemplar gånger 27 kronor blir knappt 11000 kronor. Eftersom dessa 11000 kronor inte betalas ut som lön från förlaget utan som ersättning, får författaren själv betala skatt plus sociala avgifter. Kvar blir då knappt hälften av ursprungssumman, det vill säga runt 5000 kronor.
Verkligheten är som jag ser det sådan att författare oftast inte överlever på sina författarskap, utan med hjälp av dem. Åtminstone för en viss typ av författare står verken för blott en utgångspunkt man sedan kan söka inkomstbringande stipendier samt boka in föreläsningar och andra sorters framträdanden på. Och även efter dessa inkomster måste de flesta författare jobba med annat vid sidan av.
Sedan har du rätt i det som du skriver i din kommentar att jag kan göra ett större påslag om jag säljer boken i en egen webbshop, vilket jag också planerar att göra. Uträkningen i min förra kommentar är baserad på att jag vill att min bok ska säljas för runt 130 kronor hos nätbokhandlarna, och då lär är ett större påslag än 20 kronor bli omöjligt, eftersom de också ska ha sin del av kakan (tryckningen kostar runt 70 kronor per exemplar). Jag hyser inga direkta förhoppningar om att få in min roman hos fysiska bokhandlare i någon större utsträckning, jag tror att mödan skulle vara för stor och utdelningen för liten. Jag må älska välsorterade bokhandlare som privatperson, men jag tror att ”Vi har redan sagt hej då” främst kommer att säljas via internet (men bokhandlare som vill köpa in den är naturligtvis ytterst varmt välkomna att göra det).
Varför väljer jag att lägga ut de här kommentarerna så här? Tja, jag tycker att det är en rätt intressant och inte helt enkel diskussion, och jag inbillar mig att inte alla läser kommentarer.
Café Sirap på Surbrunnsgatan, lördag 19/12.
Intressant artikel i DN Boklördag om stora och små bokhandlare i dag men DN verkar ha tappat tron på internet för den står ingenstans att länka till, bububu. Hur som helst, fin text som utmålar en ljusare framtid för den oberoende bokhandeln än vad kedjeolyckskorparna kraxar om. Men pratminuset från Mats Ahlström i Djursholms bokhandel om att Akademibokhandeln bara saluför 900 titlar i sina butiker, kan det verkligen stämma? Låter ju som science fiction.
Denna lördag är en medieintensiv dag för mig. Sida två i kulturdelen av Sydsvenskan innehåller en Hallå där-intervju med mig om mitt romanprojekt, och Vi i Vasastan ska innehålla en text på samma ämne, om bara tidningsbudet vill masa sig hit med mitt exemplar så att jag får se att det stämmer, vill säga.
Dags för frukost på stan före dagens litterära göromål.
——
Uppdatering: I min iver att ge mig ut och äta mig klotrundsmätt på pannkakor på Sirap missade jag helt att SvD i sin kulturdel i dag hade en ungefär dubbelt så lång och ännu mer intressant artikel om små kontra stora bokhandlare. Mer eller mindre exakt samma människor var dessutom intervjuade. Inte heller SvD tror dock på det här med internet, så jag kan tyvärr inte länka.