Förverkliga. Förkovra. Förvilla.

Jag hyser en del fåfänga förhoppningar. Jag inbillar mig att jag under småbarnstiden kommer att hinna med en hel del. Jag kommer ju att, om allt går som det är tänkt, bara att jobba i sisådär två och en halv månad under de kommande två åren. Eller ja, åtminstone fram till det nya året 2012. Och förutom att sköta om parveln som just nu ligger vid min sida och ammar sin mammas bröst, ska jag förverkliga mig själv. Förkovra mig. Utveckla mig. Skriva mycket. Läsa mer.

Ja, jag vet att det brukar sägas att det bara är villfarelser. Med en bebis i tillvaron rinner det övriga livet mellan fingrarna på ett sätt som är svårt att förklara, sägs det. Jag har sett tendenser till det redan, små öar av uppgifter som måste lösas kontinuerligt trots att han sover större delen av dygnet och alltså inte borde göra så stort avtryck i vardagen.

Men det ska gå. Jag bläddrar genom tidningarnas kulturdelar och tänker att jag ska läsa Sofi Oksanens ”Utrensning”, jag är ju finlandsvän gubevars och det verkar vara en ypperlig roman. Att jag verkligen borde ta mig an Stig Dagermans ”Tysk höst”, jag är ju för fasiken sugen på att bli semiberlinare. Att jag vill ta mig an Torbjörn Nilssons ”De omänskliga”, jag är ju i grunden rätt politiskt intresserad och morgonens recension i SvD var ju lysande.

Så tittar jag mot mitt nattduksbord och ser att Carin Gerhardsens ”Mamma, pappa, barn” är läst blott till en fjärdedel, deckaren vars passande namn jag köpte på Pressbyrån första kvällen på Danderyds sjukhus, tänkt att slå ihjäl dödtid med. Det har visst inte blivit så mycket sådan.

Men ändå. Det ska gå.

Ljudboksläget

Ute på Social+cash-seminariet i går blev jag för övrigt manad av Unni Drougge att fixa klart ljudboken av ”Vi har redan sagt hej då” någon gång, så att hon kunde läsa den. Eller ja, höra den då. Och ja, nu banne mig är det hög tid att fixa klart. Lägenheten är nästan iordningställd, Tage är nästan fullvuxen – vad finns det för ursäkter?

Inga jävla alls.

Sond? Äh, det är för veklingar.

78927674.jpgVi är glada i dag. Vid morgonens viktbesök på Danderyd konstaterades att Tage tagit sig upp till respektabla 2830 gram, det vill säga ökat 170 sedan i måndags, och beslutet togs att han slipper sonden. Han är nu åter som gud – eller åtminstone jag och Johanna – skapade honom, utan en irriterande slang i näsan.

Dock blir det nu allvar. Nu måste han äta tillräckligt mycket själv, det är ny kontroll på måndag och fortsätter inte viktkurvan i rätt riktning antar jag att sonden kommer åter. Han har tackat för förtroendet genom att vägra vakna till sitt senaste schemalagda mål, som skulle skett för en timme sedan. Det kan bli en lajban helg det här.

I kartonglandet

Jag borde ha ägnat en del av dagen till ett gästbloggsinlägg hos Littfest, ska ju medverka i ett seminarium i Umeå i deras regi den 9 april, under rubriken ”Bokens framtid”. Men istället har vi gått total galore på de resterande flyttkartongerna hela dagen. Tror faktiskt att vi är nere i under tio ouppackade lådor nu.

Nu har dessutom Johannas föräldrar dykt upp från Vittangi för att syna sitt första barnbarn. Så gästinlägget får nog anstå till i morgon åtminstone.

Livet, nu lite annorlunda, men ändå inte.

Det har blivit lite familjeliv över min blogg på sistone. Inget fel i det, och jag har ärligt talat inte haft tid med något annat, men hjärnan kan behöva lite annan stimulans också. Och nu börjar vardagen få åtminstone rudimentära former, även om de beskärs rätt betänkligt av den lille krabaten som ligger och trynar vid min sida i detta nu.

Hur som helst, vad jag säger är att det kanske så sakteliga börjar bli möjligt att återgå något mer till fokus. Ser exempelvis att Svensk Bokhandel har ett ljudboksspecial i sitt senaste nummer. Eftersom jag inte varit på jobbet har jag inte sett den fysiska tidningen – hemmaprenumeration börjar kanske bli ett krav inför den stundande föräldraledigheten – har jag inte sett mer än det som puffas för på sajten, där jag också ser att mitt debattinlägg från förra vintern finns länkat. Där finns också den replik som Earbooks vd Shadi Bitar skrev, men logiskt nog inte det svar jag skrev på den, eftersom jag valde att endast publicera det på min blogg. Tipsar dock gärna om mitt svar ytterligare en gång, då jag tycker att Bitars replik missade målet och delvis var rent felaktigt.

Faktum är att den där debattartikeln, och svaret jag fick på den, var spiken i kistan som bestämde mig för att ge ut ”Vi har redan sagt hej då” själv. Resonemanget kring de där turerna har jag utvecklat i en intervju med mig i nästa nummer av den finlandssvenska litteraturtidskriften Horisont. Så jag väntar med att berätta om de tankarna tills den intervjun är publicerad.

DJtv #fail (6)

Livet kom emellan. En bebis som ska ammas och sondas var tredje timme dygnet runt, ett hem som ska iordningställas från att ha varit helt nedpackat i kartonger – två faktorer som gör att DJtv uteblir den här veckan. För trots hårt arbete hela helgen återstår ändå 48 kartonger att packa upp.

Klockan tio i dag ska vi på återbesök på BB för vikt- samt värdeskontroll. Både jag och Johanna tycker att Tage ser aningen rundare ut om kinderna, men vi tar inte ut något i förskott. Det är en smula nervöst.

Hemma #1

Vi är hemma nu, kryssar mellan flyttlådor och matning var tredje timme. Hjärnan blir som sirap. I morse skulle Johanna gå och hämta ett nytt lakan till Tage efter att han … ja, låtit naturen ha sin gång. När hon återkom till sovrummet hade hon inte bara lakanet, utan även en schampoflaska i sin hand. ”Vad ska du med den till?” frågade jag. Hon stirrade på den ett tag. ”Jag minns inte ens att jag plockat upp den.”

Förlossningsrapport #8

Om allt går rätt här i världen – peppar peppar ta i trä – så får vi åka hem i morgon. Utskriven blir han inte förrän han vuxit till sig lite mer, men han överförs till hemsjukvården och blir kontrollerad ett par gånger per vecka av sjuksköterska istället. Han har gått upp i vikt både i går och i dag, förhoppningsvis håller det i sig.

Det vore ofantligt skönt. Inget ont om Danderyds sjukhus, men det är inte ett ställe man vill bo på. Och då har jag ändå varit ner till stan varje dag den här veckan i olika utsträckning för att fixa med flytten och därmed fått andas lite. Johanna har inte varit utomhus sedan i eftermiddags på tisdagen förra veckan, hennes längsta promenad var när hon gick ner till Pressbyrån i entrén på egen hand i måndags kväll. Hur instängt det måste kännas kan jag knappt föreställa mig.

Jag vill ha lite vanlig vardag i den nya tillvaron. Få bygga ett hem i den nya lägenheten. Bli en östermalmare. Okej det sista var ett skämt även om det är en realitet.

Peppar peppar ta i trä som sagt.

——

Och just det ja – kolla gärna in Johannas inlägg på Bokhora där hon presenterar Tages första steg mot att bli en av de aderton.

Förlossningsrapport #7

Det blev en sond för Tage. Oron vi kände inför den blev dock en lättnad efteråt, eftersom matningen med spruta och sondslang lett till att vikten nu ökat. Plus 65 gram sedan i går, nu siktar vi på att korsa den magiska gränsen 2500 gram igen i morgon.

Min dag har dock gått i flyttandets tecken. Att flytta ett helt hem under tio timmar när man sovit blott sporadiskt de senaste fem dygnen var en smärre pärs. Nu är jag dock åter i Danderyds famn, med Tage på mitt bröst och bohaget placerat på Östermalm. Skum känsla.

Jag längtar efter vårt riktiga liv nu. Kan det inte få börja snart?

Förlossningsrapport #6

Det är lite motigt nu. Tage har inte börjat lägga på hullet ännu, utan tappat i vikt tre dagar i rad. Det är inte direkt ovanligt, men problemet är ju att han föddes en månad tidigt och därför inte har så mycket babyhull att ta av. Fortsätter han tappa vikt i morgon blir han sondmatad, och det känns ju så där, även om det så klart är rätt väg attgå ur hälsosynpunkt.

Tvingades åka väg halva dagen i dag för att rodda inför flytten i morgon, vilket gav mig extremt dåligt samvete eftersom jag vill vara vid Johannas och Tages sida. Och i morgon måste jag åka igen, flyttgubbarna kommer redan vid åtta, och även om pappa kommit ner för att hjälpa till, känner jag att jag borde vara med och flytta vårt bohag. Lika som jag känner att jag borde vara här.

Livet kommer så plötsligt och så mycket ibland.

DJtv #55 – Hjälp, vi har fått barn!

En bebisspark på fosterhinnan och vardagen blev en helt annan. Med en två dygn ung Tage i famn spelar vi därför in ett enkelt DJtv från avdelning 20 på Danderyds sjukhus och berättar om vad vi läst sedan vi kom hit i tisdags eftermiddag. Hur tillgodoser man sin läsning på ett sjukhus? Häng med, i veckans avsnitt avslöjar vi allt.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.