Roman nummer tre

Jag tänker på bok nummer tre ibland. Vad den ska handla om, hur den ska skrivas, när den ska ges ut, om jag ska köra vidare på mitt eget rejs eller vända mig till ett ”riktigt” förlag. Jag har inga bra svar på någon av frågorna.

Eller jo, vad den ska handla om vet jag, även om inte detaljerna är färdiga, heller inte riktigt hur den ska sluta, och hur pass bärande den idé jag har ska vara för handlingen i stort. Jag har ett första kapitel klart i huvudet, ett kapitel som likt i mina tidigare två romaner ska sparka igång historien genast, i nuläget är treans inledning till och med rätt så lik förstakapitlet i roman nummer två, eller kapitel sex rättare sagt, tvåan börjar ju inte med kapitel ett. Kanske måste jag tänka om lite, det får inte bli för snarlikt, eller, historierna är inte alls snarlika men upplägget i kapitlet är det. På det större planet skulle jag säga att romanerna på varandra längs en linje, från ”Dannyboy & kärleken” till ”Vi har redan sagt hej då” till

Ja vad nu trean ska heta. Jag har en titel i huvudet men jag måste låta den mogna först, se om den håller. Klarar den tidens gång är jag dock googlesäkrad, de fem ord den består av ger blott en träff på Google, och den är jag själv upphov till.

Dessutom är det väl lite väl att börja avslöja titeln på trean innan ens ljudboken är klar för tvåan.

Men åter till linjen. Den tredje romanen är en avslutning, del tre i min mognadsprocess, en cirkelrörelse som ska nå sin början och ett slut som ska skrivas. Det kommer att bli en något längre roman, de första två är nästan kusligt lika i längd men den här tippar jag blir runt 70, kanske 100 sidor längre. Jag har inte bestämt mig för om även den ska skrivas i första person och presens. Handlingen kommer inte att äga rum i Stockholm. Jag skulle säga att det är en ”större” roman, vad nu det egentligen innebär.

Tidsplan? Säg 2013 om livet går sin normala gång, knappast tidigare om jag känner mig själv rätt.

Det räcker så just nu.

Nära men ändå långt borta

Om knappt två veckor drar Johanna, Tage och jag österut för en veckas semester på Åland. Vi inleder i ögruppens östraste utpost – Brändö, och avslutar med ett par dagar på fastlands-Åland (huvudön? Åland-Åland?) innan vi åter styr kosan mot Sverige för några dagar i mina fädernes fotspår i Gästrikland.

Tips på vad man gör på Brändö i dagarna fem när man lyckas missa deras lilla men coola popfestival Island in the sun med en dag mottages tacksamt.

Morgonstund har redigering i mun

Jobbar i helgen, men tänkte försöka hinna med lite ljudredigering plus sommarliv först. Alltså inmundigas lördagens frukost på Non Solo framför Audacity.

Mötte för den delen Lars Leijonborg när jag promenerade hit. Iklädd cityshorts, flipflops och en matkasse traskade han ut från Konsum som en vanlig man. Såg inte direkt ut att vara på väg till Almedalen.

Dags att gå vidare

Var och lämnade över nycklarna för lägenheten på Vegagatan till den nya hyresgästen på lunchen. Vi sågs i lägenheten, fyllde i en nyckelkvittens och pratade lite om lägenhetens fördelar och nackdelar. Innan jag gick drack jag för sista gången en slurk vatten direkt ur kökskranen. Det var en konstig känsla.

Jag trivdes verkligen på de 36 kvadraten under de närmare sju år jag bodde där. Det var en i det närmaste perfekt planerad etta med väl tilltagen sovalkov, kök som rymde både köks- samt arbetsbord och ett vardagsrum som var alldeles lagom stort med fönster som täckte nästan hela väggen. Lägenheten låg visserligen i ett av Vasastans utan tvekan fulaste hus, men som Iris säger i ”Vi har redan sagt hej då” – det är ju faktiskt de som bor tvärs över gatan som lider av fula hus, inte de som bor i dem, de ser ju aldrig fasaden.

Ah, du bitterljuva nostalgi. Som jag älskar att vältra mig i dig.

ePhone har snart en kund mindre

Alltså, jag vet att företaget ePhone har fått en del nätkredd sedan de satt sig på tvärs mot ljudboksförlagens ipred-anmälan i fjol, men fan vilket jävla skitföretag det är att ha och göra med.

Min mamma blev uppringd av någon telefonförsäljare å deras vägnar tidigare i år, som prackade på henne ett abonnemang. När hon efter tecknat kontraktsfaktum insåg att det rörde sig om ip-telefoni – det framgick på klassiskt telefonförsäljarmanér inte direkt glasklart när hon övertalades att teckna abonnemanget utan där pekades bara på hur billigt allt skulle bli och att det var lätt som en plätt att komma igång – och att hon därmed skulle få hem en massa modemgrejer som skulle kopplas in via bredband och hej och hå, så blev hon som alla människor som inte har någon teknisk koll knäsvag och gråtfärdig. Jag lugnade dock henne och sa att det nog skulle gå bra, min syster skulle komma och hjälpa henne att koppla in och utvecklingen har ju gått framåt och det ska nog vara driftsäkert och funka ungefär som vanligt, sa jag.

Jo tjenare.

Nu har hon haft sin ip-telefoni ungefär en månad. Efter två veckor inträffade driftstörning nummer ett, den var dock någorlunda enkel att lösa och bara efter en dag gick det att använda telefonen igen. Så i måndags slutade telefonen att fungera för andra gången. Eftersom mamma jobbar på dagis och inte har tid att sitta i telefonkö halva dagen för att felanmäla mejlade min syster deras support på måndagen och påtalade felet och bad dem återkomma. Det gjorde de så klart aldrig. När telefonjäveln fortfarande inte fungerade i dag ringde jag deras support. Där fick jag beskedet att jodå, det är driftstörning på Sandvikennätet. Ja men varför står inte det på er driftstatussida då? Det skulle det göra, hävdade killen, men erkände efter att ha kollat efter att nähä, det gjorde det visst inte, men tekniker jobbar på problemet, sa han. När kunde det tänkas vara klart då, driftstoppet är ju ändå inne på fjärde dagen nu? Svårt att säga, blev svaret. Att deras tjänst legat nere i fyra dagar och de inte ens haft vett att informera sina kunder om vad som är fel, ja det var ju beklagligt, medgav han.

Muppar.

Så vad händer nu då? Svårt att säga, förutom att ePhone inom kort har en kund mindre.

A room of one’s own

Alltså, här har jag gått och oroat mig multum för hur jag ska kunna återskapa den unika atmosfär jag lyckades åstadkomma i källarförrådet till gamla lägenheten då jag beklädde väggarna med madrasser och mattor och hade den som inspelningsstudio i vintras. Jag har varit rädd att det skulle bli svårt att få fram samma mjuka ljudbild efter att vi flyttat därifrån – det nya vindsförrådet var alldeles för stort och låg inte alls lika isolerat till – inför de kompletterande inspelningarna av de saknade kapitlen.

Och så har lösningen hela tiden legat inne i vår nya lägenhet. Klädkammaren är ju allt jag har drömt om. Hyfsat ljudisolerad, bokstavligt fullproppad med akustiksnälla kläder, endast med ett golvutrymme på cirka 0,5 kvadratmeter. Som hittat.

Spenderade således större delen av kvällen därinne i går. Det går framåt. Snart så.

DJtv #fail (11)

Äh hörni, det här går ju inget vidare. Det blev ingen tid under midsommarfirandet i Vittangi till att spela in något program heller, insåg vi i går vid 15-tiden när det började lacka mot hemfärd för mig. Jag ska nu, istället för att slappa i norra Lappland, jobba sju dagar i sträck.

Ni får nöja er med en till bild på Tage i krans. Enligt min mening är det bättre än vilket DJtv-avsnitt som helst.

Och nu gör vi så här: Vi säger att DJtv tar sommarlov. Det är inte omöjligt att det dyker upp något sommaravsnitt ändå, men vi utlovar inget. I mitten av augusti är vi sedan tillbaka på åtminstone någorlunda regelbunden basis.

Jag blir nästan religiös

What the? Hur i hela fridens namn har jag kunnat missa att Marcus Priftis fotbollsroman ”Gå på djupet” till viss del handlar om Gefle IF? Nu blir det nog banne mig till att läsa boken, den ligger hemma någonstans i babyröran. Tränaren Pelle Olsson beskrivs enligt Arbetarbladet som någonstans mellan den gode herden och den ansvarstagande fadersgestalten; porträttet av Olsson/Jönsson har starka kristna drag.

Jösses Amalia, Pelle Olsson som en sorts Gud, det vattnas i gästrikiska folkhemshjärta.