Författare och skribent
Om knappt två veckor drar Johanna, Tage och jag österut för en veckas semester på Åland. Vi inleder i ögruppens östraste utpost – Brändö, och avslutar med ett par dagar på fastlands-Åland (huvudön? Åland-Åland?) innan vi åter styr kosan mot Sverige för några dagar i mina fädernes fotspår i Gästrikland.
Tips på vad man gör på Brändö i dagarna fem när man lyckas missa deras lilla men coola popfestival Island in the sun med en dag mottages tacksamt.
Min familj är hemma igen nu, jag åkte ut till Arlanda i går kväll och mötte dem.
Tage fyller fyra månader om en vecka. Snart är han redo att flytta hemifrån.
Jobbar i helgen, men tänkte försöka hinna med lite ljudredigering plus sommarliv först. Alltså inmundigas lördagens frukost på Non Solo framför Audacity.
Mötte för den delen Lars Leijonborg när jag promenerade hit. Iklädd cityshorts, flipflops och en matkasse traskade han ut från Konsum som en vanlig man. Såg inte direkt ut att vara på väg till Almedalen.
Var och lämnade över nycklarna för lägenheten på Vegagatan till den nya hyresgästen på lunchen. Vi sågs i lägenheten, fyllde i en nyckelkvittens och pratade lite om lägenhetens fördelar och nackdelar. Innan jag gick drack jag för sista gången en slurk vatten direkt ur kökskranen. Det var en konstig känsla.
Jag trivdes verkligen på de 36 kvadraten under de närmare sju år jag bodde där. Det var en i det närmaste perfekt planerad etta med väl tilltagen sovalkov, kök som rymde både köks- samt arbetsbord och ett vardagsrum som var alldeles lagom stort med fönster som täckte nästan hela väggen. Lägenheten låg visserligen i ett av Vasastans utan tvekan fulaste hus, men som Iris säger i ”Vi har redan sagt hej då” – det är ju faktiskt de som bor tvärs över gatan som lider av fula hus, inte de som bor i dem, de ser ju aldrig fasaden.
Ah, du bitterljuva nostalgi. Som jag älskar att vältra mig i dig.
Alltså, jag vet att företaget ePhone har fått en del nätkredd sedan de satt sig på tvärs mot ljudboksförlagens ipred-anmälan i fjol, men fan vilket jävla skitföretag det är att ha och göra med.
Min mamma blev uppringd av någon telefonförsäljare å deras vägnar tidigare i år, som prackade på henne ett abonnemang. När hon efter tecknat kontraktsfaktum insåg att det rörde sig om ip-telefoni – det framgick på klassiskt telefonförsäljarmanér inte direkt glasklart när hon övertalades att teckna abonnemanget utan där pekades bara på hur billigt allt skulle bli och att det var lätt som en plätt att komma igång – och att hon därmed skulle få hem en massa modemgrejer som skulle kopplas in via bredband och hej och hå, så blev hon som alla människor som inte har någon teknisk koll knäsvag och gråtfärdig. Jag lugnade dock henne och sa att det nog skulle gå bra, min syster skulle komma och hjälpa henne att koppla in och utvecklingen har ju gått framåt och det ska nog vara driftsäkert och funka ungefär som vanligt, sa jag.
Jo tjenare.
Nu har hon haft sin ip-telefoni ungefär en månad. Efter två veckor inträffade driftstörning nummer ett, den var dock någorlunda enkel att lösa och bara efter en dag gick det att använda telefonen igen. Så i måndags slutade telefonen att fungera för andra gången. Eftersom mamma jobbar på dagis och inte har tid att sitta i telefonkö halva dagen för att felanmäla mejlade min syster deras support på måndagen och påtalade felet och bad dem återkomma. Det gjorde de så klart aldrig. När telefonjäveln fortfarande inte fungerade i dag ringde jag deras support. Där fick jag beskedet att jodå, det är driftstörning på Sandvikennätet. Ja men varför står inte det på er driftstatussida då? Det skulle det göra, hävdade killen, men erkände efter att ha kollat efter att nähä, det gjorde det visst inte, men tekniker jobbar på problemet, sa han. När kunde det tänkas vara klart då, driftstoppet är ju ändå inne på fjärde dagen nu? Svårt att säga, blev svaret. Att deras tjänst legat nere i fyra dagar och de inte ens haft vett att informera sina kunder om vad som är fel, ja det var ju beklagligt, medgav han.
Muppar.
Så vad händer nu då? Svårt att säga, förutom att ePhone inom kort har en kund mindre.
Det är just av den här anledningen jag tror att jag är mer sugen på att köpa en iPhone 4 än en iPad:
”Apple of My Eye” – an iPhone 4 film – UPDATE: Behind the scenes footage included from Michael Koerbel on Vimeo.
Helt filmad – och redigerad – på den nya iPhonen. Imponerande.
Alltså, här har jag gått och oroat mig multum för hur jag ska kunna återskapa den unika atmosfär jag lyckades åstadkomma i källarförrådet till gamla lägenheten då jag beklädde väggarna med madrasser och mattor och hade den som inspelningsstudio i vintras. Jag har varit rädd att det skulle bli svårt att få fram samma mjuka ljudbild efter att vi flyttat därifrån – det nya vindsförrådet var alldeles för stort och låg inte alls lika isolerat till – inför de kompletterande inspelningarna av de saknade kapitlen.
Och så har lösningen hela tiden legat inne i vår nya lägenhet. Klädkammaren är ju allt jag har drömt om. Hyfsat ljudisolerad, bokstavligt fullproppad med akustiksnälla kläder, endast med ett golvutrymme på cirka 0,5 kvadratmeter. Som hittat.
Spenderade således större delen av kvällen därinne i går. Det går framåt. Snart så.
Äh hörni, det här går ju inget vidare. Det blev ingen tid under midsommarfirandet i Vittangi till att spela in något program heller, insåg vi i går vid 15-tiden när det började lacka mot hemfärd för mig. Jag ska nu, istället för att slappa i norra Lappland, jobba sju dagar i sträck.
Ni får nöja er med en till bild på Tage i krans. Enligt min mening är det bättre än vilket DJtv-avsnitt som helst.
Och nu gör vi så här: Vi säger att DJtv tar sommarlov. Det är inte omöjligt att det dyker upp något sommaravsnitt ändå, men vi utlovar inget. I mitten av augusti är vi sedan tillbaka på åtminstone någorlunda regelbunden basis.
What the? Hur i hela fridens namn har jag kunnat missa att Marcus Priftis fotbollsroman ”Gå på djupet” till viss del handlar om Gefle IF? Nu blir det nog banne mig till att läsa boken, den ligger hemma någonstans i babyröran. Tränaren Pelle Olsson beskrivs enligt Arbetarbladet som någonstans mellan den gode herden och den ansvarstagande fadersgestalten; porträttet av Olsson/Jönsson har starka kristna drag.
Jösses Amalia, Pelle Olsson som en sorts Gud, det vattnas i gästrikiska folkhemshjärta.
I det purfärska numret av tidningen Vi skriver Peter (Fröberg Idling) i sin litteraturkrönika om vilka böcker vi väljer att ha i våra bokhyllor, sett ur könsperspektiv. Det är en krönika som delvis har sin upprinnelse i några inlägg som jag skrev i den här bloggens barndom, ända tillbaka i augusti 2006, en tid i mitt liv då jag bland annat led av villfarelsen att jag hade jämställda bokhyllor.
Det hela började med ett inlägg som Johanna skrev på då rätt nystartade Bokhora – det här var långt innan vi kände varandra – som handlade om ladlit och där min debutroman ”Dannyboy & kärleken” nämndes i en kommentar som en ladlitroman. Det fick mig att gå i taket, eftersom jag hade en helt annan bild av denna typ av litteratur än det jag själv försökte skriva, och i kommentarerna snurrade jag in mig i ett resonemang kring manligt och kvinnligt läsande som jag i dag finner väldigt naivt. Hur som helst, jag var inte mer säker i mitt antagande om att män minsann läser kvinnliga författare än att jag var villig att utsätta min egen bokhylla för en kontrollräkning, något som så klart visade på ett ytterst nedslående resultat.
Drygt två och ett halvt år senare – i mars i fjol när jag och Johanna verkligen kände varandra – gjorde vi för övrigt ett DJtv-avsnitt på det här ämnet. Jag tycker att det är ett av de mest intressanta program vi har gjort. Check it out vetja:
DJtv #16 – Daniel & Johanna pratar litteratur from DJtv on Vimeo.
Med anledning av den internationella kvinnodagen diskuterar vi den här veckan kvinnligt respektive manligt läsande. Varför består Daniels bokhylla endast av 24,4 procent kvinnliga författare, och varför är bara 30 procent av de böcker Johanna läser skrivna av män?