Tål att svettas i

Vi flyttade ut alla pinaler från Blustret i går, kånkade och bar, röjde, slängde och tömde. Det vi inte ville bli av med förflyttades istället till ett förråd på Kungsholmen. Eller rättare sagt en … bastu.

Jovisstsernisåatt. Sockerförlagets nya boklager är lokaliserat till en bastu ett finskt spjutkast från Sankt Eriksbron. Gott om utrymme för de 13 av från början 50 bokkartongerna med ”Dannyboy”-pocketar, och kanske ännu viktigare – även gott om utrymme för en kommande pocketversion av ”Vi har redan sagt hej då”.

Hurra för det.

——

Blustret var alltså Johannas frilanslokal vid Sankt Eriksplan. Det var också skådeplatsen för min senaste releasefest.

Unni Drougge och recensionerna

Unni Drougge bloggade i helgen om hur hennes nya roman ”Bluffen” tagits emot i media. Eller rättare sagt, hur den inte tagits emot i media. För trots att hon är en av Sveriges mest kända författarpersonligheter, och trots att den tänkta deckartrilogin ges ut på det finlitterära förlaget Modernista, så har boken passerat riksmediernas recensionsavdelningar i Stockholm med tystnad. Inget i DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, SVT:s morgonsoffa eller SR:s ”Kulturnytt”. Nada.

Så som Unni Drougge beskriver det i inlägget verkar det närmast ha gått ut påbud inom redaktionerna att boken inte ska uppmärksammas på grund av att den är obekväm och bråkar med fel kulturpampar. Som (visserligen föräldraledig) journalist på en av landets genomslagsmässigt viktigare kultur- och nöjesredaktioner har jag i och för sig svårt att svälja sådana påståenden eftersom jag inte riktigt kan se hur en dylik nedtystning ser ut rent praktiskt – journalister brukar inte uppskatta påtryckningar vare sig i riktningen du måste skriva om det här eller du får inte skriva om det här – men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att avsaknaden av uppmärksamhet i huvudstaden är väldigt märklig. Särskilt med tanke på att de dagstidningar som brukar räknas till riksmedier utanför Stockholm – Göteborgs-Posten samt Sydsvenskan – båda har recenserat.

Kanske beror det på att boken inte är något vidare, recensionerna jag länkar till ovan är ju inte direkt himlastormande? Tja, visst skulle det väl kunna vara så, men det publiceras nästan dagligen ljumma recensioner av böcker skrivna av författare av betydligt mindre allmänt intresse än Unni Drougge, så en sådan förklaring håller inte. Och i en krönika som publicerades några veckor före utgivningen kallade DN:s litteraturredaktör Jonas Thente faktiskt ”Bluffen” för intelligent och värd att tänka flera varv kring samt en skicklig sammanfattning av det senaste decenniets litterära Sverige, vilket ju faktiskt inte låter så tokigt. Man skulle ju kunna förledas tro att en bok som omnämns på ett sådant sätt av en tidnings litteraturredaktör kanske skulle komma att recenseras när det blev dags. Men nej, inte den här gången.

Hur som helst. Jag tycker nog att faktumet att Unni Drougge skriver om det här – vilket i sig tyvärr är tabu för en författare som vill bli tagen på allvar – gör att ämnet bör uppmärksammas av oberoende part. Vad säger ni Svensk Bokhandel, dags att ringa runt och ställa kulturredaktörerna några frågor kring hur de resonerat?

Eh.

Ja. Där kom jag visst själv med en subtil påtryckning till en tidningsredaktion. Bra där.

——

Uppdatering tisdag: Tydligen så ska ”Bluffen” ha recenserats i Aftonbladet, trots att jag skriver motsatsen i inlägget. Den finns dock inte utlagd bland deras recensioner på nätet, därför hittade varken jag eller Google den.

En historia att krydda orden med

Del fyra i en helt oöverskådlig serie om mitt skrivande liv:

När jag tänker tillbaka på mitt skrivande under de sena tonåren, så är det med en viss grad av skammens rodnad på mina kinder.

Jag hade ett ofantligt självförtroende inför min egen text. Jag vill minnas att jag vid ett tillfälle sa – eller möjligen skrev – till min vän Jennie (vars föräldrar också fick telefonsamtal från klassföreståndaren i mitt första inlägg i den här serien) att om jag bara hittade en historia att krydda mina ord med, så skulle jag kunna skriva förbannat bra romaner.

Inte exakt med de orden, åtminstone inte de där sista, jag hade säkert en mycket mer pompös beskrivning än ”förbannat bra”. Men jag hade, vilket väl hör de sena tonåren till, ingen som helst vetskap om mina eventuella tillkortakommanden.

Jag minns att vi vid något tillfälle läste Marcel Proust på svenskan. Eller åtminstone läste om. Jag köpte första delen av ”På spaning efter den tid som flytt” i pocket. Efter att ha läst var jag stensäker – jag kunde också skriva så där, jag kunde också låta meningar flyta ut över hela sidor, inga problem, jag var ju en gudabenådad talang.

Och jodå, jag skrev meningar som flöt över hela sidor. Jag staplade bisats på bisats på bisats och plötsligt skulle jag inspireras av Joyce också, de inre monologerna i ”Odysseus” kunde jag skriva lika bra, så inte nog med att meningarna blev oändliga, de blev malande också, tvära associationskast som väl oftast inte hängde ihop.

Jag har för mig att jag faktiskt skrev några uppsatser i den där stilen.

Skammens rodnad som sagt.

Del ett här. Del två här. Del tre här.

Dannyboy & magsjukan

När jag som vanligt vaknade vid femtiden i går morse var det med en ovan känsla i kroppen. Jag mådde rejält illa. Tillfället var illa valt. Att få magsjuka är aldrig roligt, men att få det när man ska flyga till Stockholm blott några timmar senare är fan i mig något av det värsta som existerar. Magsjuka är en förnedrande sjukdom, att inte längre ha kontroll över sin kropp, och att dessutom inte kunna kontrollera det mest privata vi har i form av tarmsystem och kräkreflexer, nej det är ingen höjdare i kombination med att resa med en bebis.

Jag besparar er detaljerna. Låt oss bara säga att gårdagens förmiddag inte tillhörde mina stoltaste ögonblick i livet. Och ska jag ändå peka ut en höjdpunkt så var det väl när jag i väntan på S-bahntåget vid Ostkreuz tvingades gå iväg för att kräkas över ett stängsel på en någorlunda avskild plats. Rationell som jag ändå är hade jag förutsett vad som skulle ske och tagit med mig en tandkrämstub i bakfickan, så att jag efteråt kunde fixa till min munhygien hjälpligt. Den kom till användning fler gånger än en.

På något sätt påminde hela den surrealistiska förmiddagen mig en smula om starten på ”Dannyboy & kärleken”, där den kvinnliga huvudpersonen tvingas kräkas på beställning efter att ha svalt alla värktabletterna. Inte ett dugg likt i sak visserligen, men ändå. Jag tänkte på episoden när jag stod där och hulkade i alla fall.

Hur som helst. Jag är piggare i dag, även om jag stundtals får helt överjordiskt ont i magen så att jag tvingas gå runt dubbelvikt. Men det ger sig väl.

Den vilda jakten på Barbastark

Det har hänt mycket under veckorna i Berlin. Det enskilt viktigaste skulle jag säga är att Tage har lärt sig krypa. Jag filmade en snutt i går.

Nu åker vi tillbaka till Stockholm en sväng. Jag bävar lite inför vad Tage kommer att tycka om att de 70 rätt luftigt möblerade kvadratmeter han haft som kryparena i Friedrichshain nu förvandlas till 55 överbelamrade, helt bebisoanpassade dito på Östermalm.

August är en man – som vanligt

Ännu ett år med manlig dominans bland nomineringarna läggs till handlingarna i Augustprisets historia. Vi sa det i fjol och det tål att poängteras igen: Blott 2 gånger på nu 22 försök har det varit kvinnlig dominans i nomineringslistan, medan männen har haft det numerära övertaget 12 gånger.

Nu lär visserligen årets 4/2-dominans i manlig favör inte spela så stor roll vid prisutdelningen i november, ingen torde ha en chans att vinna vid sidan av Sigrid Combüchen eller Sara Stridsberg. Men ändå.

15 gånger har en man vunnit Augustpriset i den skönlitterära klassen, 6 gånger har det blivit kvinnlig seger. August är och förblir en man.

DJtv #66 – Tage Ögren och en trave böcker

Sommaren hann övergå i gråaste hösten innan DJtv lockades fram ur sitt ide. Som mjukstart visar vi upp vår modesta bokhylla i Berlin, minns avsnitt från förr samt pratar om felvända tyska bokryggar, Årstafrun och Jan Guillou. Allt är ungefär som vanligt med andra ord – vilket inte är fy skam.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Vi vill också passa på att tacka Bokbabbel för inspiration till avsnittets titel.

En man mindre att slåss mot

Jag kan utlova en sak med bestämdhet – jag kommer inte att finnas bland de sex författare som i morgon presenteras som årets Augustkandidater i den skönlitterära klassen.

Nej, jag tror inte att någon tippade det heller, men nu vet ni i alla fall med hundra procents säkerhet.

Faktum är dock att jag ett tag lekte med tanken på att ändå anmäla ”Vi har redan sagt hej då” till tävlingen, för jo, det måste förlagen göra för att ens bli tillgänglig för nominering. Inte för att jag trodde att det skulle ge mig något, utan mest för att markera för mig själv och arrangerande Förläggareföreningen att min romanutgivning var på allvar, att det inte var en ploj, att jag själv faktiskt tycker att boken är riktigt bra, även om jag väl inte anser att det är en Augustbok, om jag ska vara ärlig.

Men ändå, det hade känts bra att markera.

Fast 700 kronor är ändå 700 kronor för ett förlag som går plus minus noll ekonomiskt. Så nej, det får anstå till nästa roman.

Då jävlar.

——

Min kollega Erika har skrivit en artikel där det fokuseras på årets starka romaner skrivna av kvinnor och om det betyder att det är dags för en kvinnlig mottagare i år. Jag har visserligen själv skrivit här i bloggen att jag tror att Sigrid Combüchen vinner, och jag skulle personligen bli väldigt glad om Sara Stridsberg gör det, men ser bara ett problem med det sättet att tänka, och det är att det har funnits starka kvinnliga kandidater samtliga år priset delats ut, och det slutar ändå oftast med att en (äldre) man står där och höjer statyetten i skyn.

Wir sind drei Berliner – nu som blogg!

Det har blivit dags att dra upp draperiet. I stället för att göra våra vanliga bloggar än mer schizofrena och skriva ömsom om Stockholm och ömsom om Berlin beroende på var i världen vi befinner oss, har vi bestämt oss för att starta en särskild blogg om vårt liv och trevande leverne i den tyska huvudstaden.

Daniel, Johanna och Tage ger er … Wir sind drei Berliner!

Lägg in i rss-läsaren, bokmärk och läs vareviga dag.

Nu ska jag och Tage åka iväg till Kotbusser Tor och möta upp en kompis för att kika in den turkiska marknaden. Inlägg lär följa. Dock inte här.

All books ever written – än sen då?

Som jag sa till min kollega Erika när hon ringde och ville prata Google inför bokmässan och det seminarium som skulle hållas där om Googles bokambitioner förra månaden – jag är inte alls övertygad om att bokförlagen åtminstone i ett kortare perspektiv har så mycket att frukta från Google Books, eftersom Google tvärtom vad många tror inte alls är superframgångsrika på alla områden de ger sig in på. Tvärtom är de ofta rätt taffliga. Och det har förekommit rätt många indikationer på att den här massiva inscanningen av i dagsläget 15 miljoner böcker de gjort inte håller måttet rent kvalitativt.

Och i dag såg jag via Adam Gardefjord ett alldeles lysande och samtidigt väldigt nedslående exempel på just det. Sir Arthur Conan Doyle torde snurra ett par varv i sin grav om någon ger honom länken till artikeln. Att säga att Googles inscanning av hans ”The parasite” är undermålig är närmast att linda in sanningen när man ser resultatet, och om jag förstått saken rätt är det här inte ett undantag, utan snarare en regel på hur kvaliteten ofta ser ut.

Troligen kommer det väl inte att se så här amatörmässigt ut när de ska börja sälja nya e-böcker i sin butik Google Editions, men det visar ändå hur oerhört långt ifrån konsumenter och i det här fallet läsare som Googles datatekniker befinner sig.

Modern life is rubbish

Det finns ett skåp med cd-skivor här. Tog mig tid att rota igenom det i går kväll, tänkte att jag kanske skulle lägga in en del på datorn, man vet aldrig vad man hittar, jag är ingen Spotifymänniska, har visserligen ett premiumkonto eftersom jag vill ha appen i iPhonen men jag tar mig aldrig över tröskeln, blir aldrig en riktig användare, stör mig på att det kan brytas ibland, att det buffrar och hänger sig emellanåt, att det stör lyssnandet och irriterar.

Hur som helst. Stickspår.

Det var mest gammal skåpmat jag hittade där bland travarna, inget som gav åh det här måste jag lägga in-känsla. Men jag sorterade ut några skivor i en kanske-hög åtminstone, betade av staplarna samtidigt som jag med jämna mellanrum drog Tage en meter bakåt på mattan så att han stånkande kunde jobba sig fram till mig igen – krypträning pågår – men jag kände som sagt inget direkt yeahyeahwowwow i kroppen.

Inte förrän jag var klar och insåg vad det var jag hade gjort.

Cd-skivorna jag lagt undan för datorimport var nämligen uteslutande mitt högst personliga 90-tal. Pulps ”Different class”. Portisheads ”Dummy”. Radioheads ”Ok computer”. Blurs ”Modern life is rubbish”. Album jag själv aldrig ägt rent specifikt, men musik jag hörde så ofta under mina poppiga år i Uppsala att den aldrig borde hålla att höras en endaste gång igen. Trots det satt jag där senare på kvällen, och matade in skiva efter skiva i datorn.

Den där tiden alltså. Den kommer nog att följa mig under alla mina dagar. Jag borde väl någonstans tycka att det är tragiskt men när jag rannsakar mig själv är nog den känsla jag känner ändå trygghet.