Svår att sälja?

Jag kan inte riktigt bestämma mig. Skulle man vilja vara med i Pocketshops ”Svårsålt”-hylla eller inte? Titlarna sticker ju utan tvekan ut i butiken eftersom sektionen är så mycket mindre än övriga samt även har ett småprovocerande namn som drar blickarna till sig, men antagligen tycker en stor del av besökarna att hyllans innehåll per automatik känns för … svårt. Eller vill de månne känna sig smarta och köper för att bevisa det?

Strömning var det här

Sedan några dagar går ”Vi har redan sagt hej då” att lyssna på även via streamingtjänsten Storytel. Det kan ju tyckas en smula inkonsekvent att ha boken med i en betaltjänst när den med fördel laddas ner gratis härifrån (samt kan lånas kostnadsfritt på biblioteket så klart), men i och med att Storytel i första hand är en buffébordstjänst där man lyssnar på hur många böcker man vill för en fast avgift per månad, så känns ”risken” för att någon ska känna sig lurad då de betalat för att lyssna rätt liten. Tvärtom är det kul att Storytel tagit med den i sin katalog, förhoppningsvis hittar den fram till en del ljudbokslyssnare som annars inte skulle ha fått vetskap om att den existerar.

Hur som helst, gå gärna in Facebook-”gilla” den! För att skriva kommentarer måste man visst vara medlem, men gillningar är öppna. Ja, om ni tycker att romanen är bra vill säga.

Konkurrenten Laudio då? Tja, skaffar de en liknande ät så mycket du vill för en fast avgift-modell, så jättegärna. Men inte så länge det bara går att köpa böcker styckevis.

Queer as folk (2)

Får via min chef höra att mitt blogginlägg om Biblioteket Plattans okonventionella hyllsortering, där de i somras lyckades placera min synnerligen heterosexuella roman ”Dannyboy & kärleken” på hyllan Queer, i går letade sig in i en liten kulturtext hos Expressen, som handlar om hur bokhandelsbesökare tar sorteringen i egna händer och helt sonika flyttar titlar till hyllor där de anser dem platsa bättre, med anledning av Tony Blairs och George Bushs nya memoarer.

Det står i texten att jag ”förargades milt” över bibliotekets tilltag. Ha, jag rasade ju!

Tilläggas bör också att Biblioteket Plattan kort efter mitt inlägg flyttade boken till hyllan Stadsliv.

Ett tynande liv på Facebook

Mitt liv på Facebook är sorgligt eftersatt. Jag går in någon gång om dagen, scannar igenom de senaste timmarnas händelser, gör möjligen en like på något, klickar på en bild, och beger mig iväg igen. Kanske svarar jag på något meddelande som kommit först, de får jag ju notifikationer på via mejlen, så där krävs ju inte aktivt att jag går in och kollar. Min senaste statusuppdatering skedd i måndags morse klockan 07.12, att redan ha varit vaken i några timmar har blivit en livsstil, antar att Tage hade en del i den insikten.

Mitt Twitterflöde har också blivit lidande sedan prioriteringarna i livet kastades om, men jag scannar ändå av det hjälpligt under dagen, även om jag inte deltar i så många konversationer som jag skulle vilja. Men lika eftersatt som Facebook är det inte.

Egentligen är det en smula konstigt, för jag tenderar att vara konservativ i mitt nätliv. Urbasen i mitt sociala liv på nätet – bloggarna – är nämligen fortfarande det jag fäster störst vikt vid. Att hålla rss-flödet under kontroll är alltid prio ett, Twitter två, Facebook tre. Om längden jag brukat tjänsterna på var viktigast borde de två sistnämnda byta plats. Men kanske är det Twitters och Facebooks inneboende väsen som är boven i det dramat. Twitter är mer till professionell nytta än Facebook, som är mer vänner-, kompis- och bekantafokuserat. Och de säger ju att man ska försvinna ur vänskapskretsen när man skaffar barn. Kanske är det bara mitt sätt att leva klyschan.

Oavsett vad, så väckte den här söta filmen som jag hittade via Jocke Jardenberg nu på morgonen en del varma känslor för Facebook. Kanske borde börja hänga där lite mer igen.

Mitt livs spellista

Jag läser Svenskans artikel om Spotifylistor till romaner och grämer mig att jag aldrig tog tag i det där med att göra en lista för ”Dannyboy & kärleken”. Den dryper ju av främst 90-talsmusik, mitt älskade 90-tal, och jag har tänkt på det så många gånger och till och med bloggat om det även om jag inte kan hitta det nu, fan fan fan. Samt att jag tror att jag till och med gjorde en spellista med låtarna som förekommer i romanen till releasefesten.

Men den arrangerades ju den 4 april 2005 om jag inte minns fel. Och då fanns inget Spotify. Och gissa om den listan har överlevt i mitt iTunes under de åren.

Not.

Så jag söker igenom bloggens arkiv, och slås av hur mycket bättre jag var förr. Det är något som de flesta bloggare med några år på nacken brukar upptäcka, det finns en mättnad en tröttma en stagnation som är ack så svår att ta sig ur. När jag klickar runt i arkivet efter det där inlägget jag vet ska finnas så hittar jag inget speciellt, men slås ändå av hur mycket bättre det var, trots att det inte var något speciellt. Det fanns ett schvung jag saknar nu.

Fan.

Men en spellista ska jag fortfarande göra. Någon måtta på min mediokrati får det vara.

——

Här skriver för den delen Lisa ”Onekligen” Bjärbo om sin spellista till sin senaste roman.

Berlinbeställning lagd

En liten Berlinbeställning gjord hos Adlibris. Peter Handbergs ”Släpp ingen levande förbi” och Antony Beevors ”Berlin: Slutstriden 1945”. Jag väntar med Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” tills den nya svenska pocketutgåvan kommer i januari. Är även sugen på Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz”, men kanske ska man ta och se den i Fassbinders tv-version istället?

Ja, jag tror minsann det, hann beställa den från Amazon innan jag publicerade, tillsammans med ”Goodbye Lenin” och ”De andras liv”.

Yay!

Man vill ju vara i drift liksom

Ja, det var ett tag sedan sist, men som ni kanske märkte låg min blogg nere halva dagen i dag, precis som på den gamla goda tiden då jag hotade med att byta från Binero om det blev driftstopp en jävla gång till! vid minst tre tillfällen.

Jag är inte så dramatisk längre. Nu för tiden har ju dessutom i princip alla inom nätbubblan Binero som webbhotell, så jag känner mig inte lika ensam när det dyker. Plus att jag till skillnad från 2007-2008 även har Twitter som uttryckskanal, vilket ju gör plågan mindre när man står där bakbunden i sitt digitala liv.

Men gör det inte till en vana igen, tack.

Die Mauer

Delningen av Berlin och muren fascinerar mig något oerhört i all dess absurditet. Jag har visserligen inte tagit mig iväg till murmuseet ännu, jag känner att jag vill lägga i princip en heldag på det, och därför komma välfokuserad, utvilad och taggad. Och utvilad och välfokuserad är jag ju sällan nu för tiden.

Men hur som helst. Jag är, i brist på museibesök, även på jakt efter den ultimata boken om det delade Berlin och dess mur. Jag har stått och bläddrat i lite olika böcker, men jag får hela tiden turistfällevibbar av dem. Det måste finnas mer, något djuplodande, som sätter muren i ett sammanhang och inte bara beskriver den som en symbol för den ultimata ondskan, som baksidan på en av böckerna jag kikade på i lördags uttryckte det. Jag inbillar mig ändå, utan att vara expert på området, att verkligheten var en smula mer komplicerad än så.

Tips mottages därför tacksamt.