Kategori: Livet och sånt

I går kväll satt jag i fem timmar och grejade med bloggen. Jag blev vimmelkantig i såväl ögon som hjärna, utmattad, urvattnad, urlakad, urtrist.

Resultatet? Förhoppningsvis inget alls som ni kan se. Men jag kan i alla fall meddela att jag numera bloggar med 2009 under skalet, inte 2004.

Ultramodern. Det är jag det.

Jag färdas baklänges in i framtiden. Nej det är inte särskilt dramatiskt, snarare så att jag sitter vänd bakåt i min plats på X2000 norrut, Skåne passerar revy, åkrar åkrar åkrar och hej vad det går.

Ännu en schlagerhelg avklarad, ännu en stad lagd till handlingarna. Jag är trött, en smula förkyld, lite bakfull, hemlängtande, vill sova men arbetet framför allt, det finns videofilmer som ska redigeras, bilder som ska sorteras, texter som ska skrivas.

På tal om inget annat så älskar jag föga förvånande videon till Pet Shop Boys nya singel ”Love etc”. En blandning av Monty Python-estetik och de visuella tankarna de hade runt 1993, kanske bäst synliggjort i videon till ”Liberation”.

Det var allt jag hade att säga just nu.

Jag älskar att se Sverige genom tågfönstret, även en morgon då riksdagen precis röstat igenom en idiotisk lag är landet vackert där det susar förbi, men så är de ju analoga också, de snöfläckade åkrarna utanför fönstret. Inte så skrämmande och läskiga att förstå sig på. Statligt subventionerade förvisso, men enkla. Inte som det otäcka internet. Stoppa det.

Ja låt oss stoppa det medan vi kan.

På väg mot nästa schlagerstad, Malmö står på schemat. Redan före klockan sex vandrade jag genom det närmast folktomma Vasastan, sjuelvabutiken i hörnet Upplandsgatan/Rådmansgatan höll på att öppna, en gäspande expedit låste upp dörren och log trött mot mig när jag och min klickklackande resväska gick förbi. Lite längre ner, i höjd med LO-borgen, rusade ett tidningsbud nerför gatan, kanske hade han inte sovit lika oroligt som jag, inte vaknat fem gånger under de fem komma fem potentiella sömntimmarna, inte med en suck klivit upp fem minuter innan klockan skulle ringa klockan fem.

Det är mycket fem.

Jag lyssnar på nya El Perro Del Mar nya när jag ser landskapet passera revy. Det är bra tågmusik. Mina damer och herrar, om några minuter angör vi Mjölby. Det var alltså Mjölby nästa.

Bara så ni vet vart jag håller hus.

I veckans avsnitt av DJtv säger jag bland annat att jag inte orkar låta en bokreas inträffande i februari styra mina litteraturinköp, vill jag ha något går jag ut och köper det när andan faller på – ett uttalande som fick Johanna att antyda att jag har för mycket pengar.

Nyss gick jag till affären och köpte ett knippe broccoli och cocktailtomater inför dagens middag. Notan slutade på 28,50 kronor och jag petade ner 29 kronor i myntmackapären. När växelfemtioöringen trillade ut hade jag redan stoppat ner plånboken i fickan.

Jag höll myntet i min hand för ett ögonblick, och slängde det därefter utan att tveka i papperskorgen.

Jag minns det som i går. De allt för få timmarna sömn, de tunga ögonlocken, resan hemåt, rastlösheten, längtan efter att få lämna veckan bakom sig och bara stänga av allt vad yttervärlden heter för några dagar.

Nu sitter jag där igen. Tåget går mot sydost, vi har just lämnat Hedemora, det snöar, Dalarna och möjligen hela vägen mot Stockholm är vitt vitt vitt. Jag tycker om det, det påminner om tider som gått på ett bra sätt, inte så att jag längtar tillbaka, men förnimmer hur det var. Det är gott nog så.

I går gick vi på upptäcksfärd i Tällberg. Målet var att bestiga Digerberget. Jag tycker det blev en rätt fin film, med ett rasande ödesmättat slut.

Fjärde våningen på Vegagatan, alldeles nyss:

Skellefteå. Snö. Isvak. Måns Zelmerlöw. Huvudvärk.

Det råder ju stor spänning dessa dagar när Pet Shop Boys ligger i startgroparna med sitt nya album. ”Yes” kommer den 23 mars, rätt lämpligt med tanke på att Melodifestivalen är över en vecka tidigare, det är viktigt att kunna fokusera på en sak i taget här i livet.

Förstasingeln heter ”Love etc” och snurrar redan på radio samt på Youtube. Jag tycker det är fin sång, konstigt vore väl annars, men jag blir alltid sur över att mina favoritpojkar aldrig kan ta i från tårna med förstasingeln, det är alltid en midtempolåt, och jag vill ju ha dem diskodunkandes! Nåja, jag får ge mig till tåls en månad till helt enkelt.

Och på tal om Youtube så har våra senaste mobilklipp från schlageriet skapat lite indignation genom att vara tekniskt undermåliga. Härligt.

Efter Andra chansen-veckan i Nyköping för två år sedan kom webb-tv-Anna och hämtade mig med bil på söndagsmorgonen utanför mitt hotell – bristen på rum var rätt akut när halva nöjes-Sverige kom på besök och vi hade fått splitta på oss. Jag stuvade in mina väskor och satte mig till rätta. Men istället för att åka stängde hon av motorn och vände sig mot mig. Daniel, hur många timmar har du sovit den här veckan?

När jag räknade efter på de fyra dagarna som förflutit sedan vi kom till Nyköping på onsdagen kom jag fram till att svaret nog var fem. Jo, det var kanske några för få, höll jag med om.

Det berodde visserligen bara delvis på efterfester som hållit på så länge att det redan serverades frukost på hotellet när jag kom tillbaka – en del kunde också utan tvekan skyllas på min oförmåga att sova när det finns oro, någon form av adrenalin eller alkohol i kroppen. Somna brukar jag oftast göra, men sömnen blir mer ett lätt slumrande och minsta ljud väcker mig obönhörligt. Och när sömnen avbrutits är det kört. Jag är vaken nu – lev med det, säger kroppen.

Jag har utan tvekan ökat sömndosen sedan dess, även om nattens saldo slutade på fyra rätt outvilande timmar. I går kväll beställde jag till och med vatten i baren från halv två och framåt, 25 kronor glaset kostade det vilket varit en stor skandal om det inte varit så att DN-Mattias stått för kalaset.

Jag vill inte direkt ha något sagt med det här, förutom att jag kan konstatera att jag med tiden blir vuxnare.

Och det känns en smula skönt.

Jag har varit inne på det förut, men oj vad jag älskar när Peter Englund ger sig in på minnenas stig. Jag har själv varit nere längs den vägen många gånger här i bloggen, även om det blivit mindre vanligt på senare tid.

Ibland längtar jag efter det. Att få den där känslan, att tillåta sig själv att sugas in i det, bli den där minnesjunkien.

Ska försöka ta mig dit igen. Snart.

Jag tänker ofta på hur skevt det är att Gästrikland hör till Norrland. Eller okej då, kanske inte ofta, men åtminstone någorlunda frekvent.

Pappa fyllde 60 häromveckan, i fredags reste jag norrut för att fira honom varvid en av dessa tankestunder inföll. Gästriklands och därmed också Norrlands sydligaste spets ligger i Gysinge, tolv mil norr om Stureplan. Gästriklands huvudort Gävle ligger 17 mil från Stockholm, för att ta sig till trakterna kring Sandviken där jag är uppvuxen åker man sedan två mil västerut.

17 mil. För att sätta det i lite perspektiv så återstår det från Gävle 116 mils bilkörning innan man kommer till Johannas hemby Vittangi. Ändå klassificeras båda platserna slentrianmässigt som Norrland.

Samtidigt hör Dalarnas fjällvärld, vars nordligaste delar ligger cirka 45 mil nordväst om Stockholm, till Svealand och är en del av civilisationen med stockholmslogik.

Kanske är det här en skitsak, en petitess utan orsak att fästa sig vid. Men för oss som hamnat i skarven, vi som kallats norrlänningar av sörlänningar och sörlänningar av norrlänningar, blir det ibland rätt påtagligt och det stör mig.