Kategori: Livet och sånt

Vi är i Kungsängen, mellanlandning med fikastund på Pressbyrån inför bussfärd mot Svea Livgarde. Det är anhörigdag för Afghanistanstyrkan i dag, och vi ska hälsa på Fredrik. Jag har inte satt min fot på ett regemente sedan den 4 april 1995.

Det förvånar mig lite, men det känns en smula pirrigt.

——

För övrigt är den officiella WordPress-appen till iPhonen ett skämt. Förslag på bättre alternativ mottages tacksamt. Särskilt när det gäller bildhantering.

Jag hade en gång en rysligt cool t-shirt med a-Ha på.

En sommardag 1986 spelade vi mjuktennis som vanligt på skolgården med cykelställena som nät. En av de andra killarna frågade vad det var för töntig tröja jag hade på mig. Mitt svar kom blixtsnabbt, hämtat från något jag läst i Okej, samma tidning som jag hittat annonsen för t-shirten i.

a-Ha är ju världens största band, det är som värsta Beatleshysterin efter dem i London nu.

Jag minns inte riktigt, men något säger mig att jag inte direkt växte i de andras ögon efter det.

Hur som helst. I dag kom beskedet att a-Ha beslutat sig för att lägga ner verksamheten, efter en avslutande turné är det över, tack och adjö, hej då.

Och det är konstigt. Av någon anledning berör det mig mer än jag trodde att det skulle göra.

Jag har ju klagat på Svenska Dagbladet i ett par dagar rörande deras rapportering om Stockholms stadsbibliotek, men jag vill poängtera att jag faktiskt är en vän av SvD också, glad pappersprenumerant och allt. Och i dag har de gjort ett finfint jobb då de inför FRA-omröstningen senare i dag drar brallorna av stora delar av försvarsutskottets ledamöter, och visar hur dåligt insatta de är i den fråga de har berett för resten av riksdagen.

För övrigt tycker jag personligen att FRA-lagen fortfarande är ett jävla skit.

Två korta grejer om mitt privata närområde innan jag går på lunch:

1. Det är väldigt intressant att se vilka bilder som används när det nu skrivs om att Stockholms stadsbibliotek är ”räddat”. De visar nästan uteslutande Gunnar Asplunds berömda hattask ur vinklar där annexbyggnaderna (som alltså är det som nu har räddats) överhuvudtaget inte syns. Från de vinklar som biblioteket nästan alltid plåtas ur för att framhäva dess skönhet skulle inte ens den nya byggnaden ha synts.

2. Det har öppnat ett hörlurscafé i vårt grannkvarter. Very mysko.

Johannas och Josefines stora entusiasm vann – Hallwylska museet får det bli när pappa är i stan.

Står i köket på jobbet, med hushållspapper tryckt mot min vänstra näsborre för andra gången i dag. En kollega kommer in, näsblod säger jag lite försynt och ursäktande, inte helt bekväm med att stå och blöda inför publik. Hon tittar på mig med oro i blick och säger du får inte ta ut dig, det där är ett säkert stresstecken och jag svarar nej nej nej, jag lovar, jag är bara förkyld och min näsa är alltid som en fontän då, jag lovar!

Men hon bara ler lite osäkert och går.

Bu.

Stöp i säng i går kväll efter hemkomsten, allt för trött för någon sorts vettig summering av bokmässan, jag orkar inte ens göra en ovettig. Det får komma när det kommer. I övrigt vill jag just nu bara meddela att dagens DJtv lades ut redan i går, så scrolla ner lite och titta så hörs vi senare.

Livade upp lunchen med att ringa Dagens Nyheters kundservice, då tidningen inte dykt upp de tre senaste dagarna.

Kvinnan jag talade med berättade att det stod noterat i deras register att tidningsbudet inte kunnat hitta mig på den angivna adressen. Men det har ju funkat sedan i somras, och mitt namn står ju på dörren, sade jag, och det är bara två dörrar på vår våning, hur kan budet undgå att se det? Prenumerationskvinnan frågade då om mitt namn även stod nere i porten, vilket jag fick erkänna att nej, det har nog inte blivit ordnat ännu, men det verkar ju konstigt att även om det är ett nytt bud, så borde väl han/hon kolla på den aktuella våningen, det står ju i ert register att jag bor en trappa upp, eller hur? Ja, jo, det gör det sade hon, och hon kunde hålla med om att det borde väl budet göra, men säkrast var om jag såg till att mitt namn stod även nere i porten i framtiden. Okej, sade jag, vi får ordna det, och så avslutade vi samtalet.

Då slog det mig. Vi prenumererar ju även på Svenska Dagbladet. I mitt namn. Och den tidningen har samma bud levererat utan anmärkning även de senaste tre dagarna.

Så snälla Dagens Nyheter. Trots att jag är en erkänd nätkramare som ofta förespråkar gratiskultur i olika former, så vill jag faktiskt betala för er pappersprodukt. Varför gör ni det så svårt för mig att älska er?

Jobbar i dag. Lider av såväl nyhets- som vätsketorka. Den sistnämnda kan jag lösa genom en promenad till vattenkranen i köket men det första vete gudarna.

Om ni ser en kulturnyhet de närmaste timmarna kan ni ju hojta till.

För övrigt tycker jag att Jonas Gardell är väldigt underhållande när han beskriver kändispremiärernas frapperande svennefiering i dagens Expressen.

Det är ju för underbart med mac versus pc-krig. Sam Sundberg dristade sig till att skriva en krönika i dagens SvD om att hackers inte använder mac, och har i skrivande stund lyckats dra till sig 316 kommentarer. Man kan väl inte direkt påstå att de flesta är vänligt inställda.

Vad vet jag, kanske är inte mac en datorplattform för hackers. Däremot är det ju utan tvekan en plattform för de fina och kloka människorna här i världen.

I tisdags var det Svante Weyler som i Expressen jämförde Google Books med kommunistregimen i Sovjet, i dag är det Ola Andersson som i Svenska Dagbladet jämför Stockholms stad med talibanregimen i Afghanistan.

Det är stora ord nu, hörni.

Förra veckan pratade jag i ”God morgon Stockholm” om att Debaser Slussens stängning av uteserveringen var ett säkert tecken på att sommaren 2009 gick mot sitt slut. I morse när jag som vanligt promenerade förbi fick jag bildbevis på höstens ankomst.