Kategori: Livet och sånt

Morgan är här på besök. Jag har placerat honom i min soffa för att han ska gå igenom filmmanuset ordentligt samtidigt som jag sitter i köket och skaldar. Nyss kom han dock in till mig, med anklagande min runt sin mun, en bok i vardera hand och sa Vad fan menas med det här?

För jo, jag hade redan ett exemplar av ”Fantomerna”, en tidig pocketutgåva från 80-talet. Nu har jag aktivt bidragit till miljöförstöringen och därtill medverkat till att någon annan stackare blev utan sitt gratisexemplar från Adlibris. Jag skäms som en hund och kommer troligen att sloka med öronen resten av kvällen.

Jaha, då är även jag ägare till Adlibris gratisbok ”Fantomerna”, vars erbjudande för övrigt verkar ha gått ut under helgen, nu står det ej utkommen på den. Passade även på att köpa ”Prep”, som jag väl är ensam om att inte ha läst. Så nu ligger de där på mitt köksbord och lockar till läsning, när mina fingrar obönhörligt borde hamra på tangentbordet istället.

Gjorde även, efter att ha sett om dess existens hos bokhororna, Expressens litteraturtest. Det startade busenkelt men klurade till sig framåt slutet. 24 av 28 fick jag ihop. Kunde väl vara värre antar jag.

Nej kom igen nu Daniel, ett sista skrivryck orkar du. Gör jag? Ja. Okej.

Jodå, nog blev det Bellmanstafett i ösregnet allt. Tre tappra musketörer åkte upp till universitetsskogarna och huttrade. Tyvärr hade jag missuppfattat, starttiden var klockan ett och inte elva som jag fått för mig, vilket medförde att vi efter ett par timmars stampande i kylan ändå bara orkade kolla på de två första sträckorna. Så Morgans insats, som enligt ryktet innebar fem kilometer på under tjugoen minuter, har jag inga konkreta bevis för att den ägde rum.

Kuriosa utanför bild: Josefines paraply har Shrek-öron. Ett av dem slokar dock.

Jag ligger i min säng och jag borde enligt alla kriterier må bra men känner istället ett lätt tryck av odefinierbar olust ligga kring brösttrakten samt den svaga förnimmelsen av bakfylla som ännu inte vill gå ur kroppen trots att jag inte druckit någon alkohol på åtminstone … trettioen timmar. Genom fönstret är världen visserligen randig på grund av persiennerna men där utanför är det gråa allestädes, och jag som sålde in en tripp upp till norra Djurgården för Josefine över chatten i går kväll med att det skulle bli fint väder, solsken och värme när vi ska heja fram Morgan & Co i Bellmanstafetten och jag hoppas hoppas hoppas slippa springa själv för jag känner mig som sagt både lite låg och risig men är man förste lagreserv så är man.

Någon har under natten googlat på orden skit bok och hamnat hos mig och det är ju för väl att det krävs en imbecill särskrivare för att det ska ske, för någon skitbok står inte att finna, inte förrän nu när jag skrivit ordet och Google väl snart snappat upp det också.

Läser kulturdelarna, slås av att jag verkligen gillar den nya boksatsningen som DN gjort och undrar vad SvD ska göra för att kontra för det handlar ju så mycket om att slå den andre, att vara ledande och störst bäst vackrast. Jag läser om Gunnar Ekelöf och jag är visserligen något av en lyrisk analfabet men jag undrar så varför poeter sägs behöva använda sig av andra poeter genom hela artikeln – som någon morgontrött webbredaktör inte orkat lägga ut på nätet ännu – kanske är det därför jag inte lockas av poesi, för jag har inte vett att använda mig av andras författarskap i mitt eget skrivande. Men nej det handlar nog mer om det jag skrev häromdagen, jag är en råbarkad sälle och har således ringa intresse av att vidga mina vyer. Jag läser om Mara Lee och jag undrar vad det betyder att två svenska riktiga och lovprisade författare i år nu skrivit romaner som åtminstone på ytan kan placeras i chicklit-genren men där författarna själva bedyrar att de aldrig ens tittat åt böcker med namn som Marian Keyes och Helen Fielding på ryggarna. Vad det säger om vår tid att det ändå är där vi hamnar, i den flärdfulla och ytliga existensen där skönheten står i centrum och jo visst betonas det i artikeln att Mara Lee är fasligt vacker och det har visserligen en poäng i texten men jag kan ändå inte låta bli att fundera över om det skulle ha noterats om vi haft att göra med en manlig författare. Fast kanske handlar det bara om något så enkelt som att män inte skriver om skönhet på samma sätt och aldrig hamnar i ett sammanhang där ens eget utseende blir en litterär faktor.

Jag är hungrig och mitt chattmeddelande Vaken? Solen är visst inte det tyvärr klingar obesvarat till Josefine och jag antar att det betyder att svaret på frågan är nej och jag får väl ta och ringa om det ska bli någon ordning på den här Bellmandagen.

Ända sedan jag hörde Sambassadeur för första gången 2004 har jag varit ett stort fan. De melankoliska melodierna och den vackra sången slår an något i mitt sentimentala inre och passar mitt minnesjunkeri något alldeles förträffligt och i slutet av oktober släpps äntligen deras nya album och som jag har längtat.

Redan nu snurrar dock nya singeln ”Subtle changes” friskt på P3 och likt gruppens tidigare singlar är det svidande vackert och den här gången därtill en mer pompös ljudbild vilket jag faller som en fura för. Så gör som jag, skynda skynda till Labradors sajt där man får ladda ner singeln alldeles gratis alldeles lagligt. ”Subtle changes” är  utan tvekan veckans låt.

Men det finns ju tyvärr ingen video, ännu i alla fall. Så jag bjuder på finfina nutidsklassikern ”New moon” från deras självbetitlade debutalbum istället. Enjoy, som Coca-Cola sa.

Åh herre min Je, jag har sovit som vore jag död ända fram till nu. Jag förstår inte vad det är med mig, jag brukar vakna någon gång i vargatimmarna och komma på briljanta idéer, och aldrig vakna senare än halv åtta, även om jag brukar göra – oftast fruktlösa – försök att sova vidare en timme till eller så. Men i dag gick jag visst klubbad säl all the way och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det.

Det blev två sidor skrivna i går. Jag har ingen aning om de är något att ha ännu. De består av ett samtal som mer liknar en monolog. Men jag har faktiskt fått några sidor skrivna flera dagar i rad nu. Det gör mig glad och kanske finns det därför hopp om den litterära framtiden och dessutom fick jag ett fint beundrarbrev i mejlen går. Då går det ju inte att vara irriterad på tillvaron.

——

Ja just ja – Peter steg visserligen rent personligen av internet i lördags, men han återfinns i alla fall i DN på nätet i dag. Eller ja, hans recension av Jan Guillous ”Fienden inom oss” åtminstone. Obligatorisk onsdagsläsning.

Telefonsamtal klockan 15.42. I bakgrunden hörs en förinspelad slinga, som ska få mig att tro att den som ringer befinner sig i en stimmig miljö på stan, för att skapa en känsla av att jag och försäljaren känner varandra och att han bara ringer för att ge mig ett bra personligt tips.

– Ja det är Daniel.
– Tjeeenare Daniel, det är Johnny på Mobilpunkten!
– Ja … hej.
– Är det vd:n på företaget jag pratar med!?
– Öh, tja, jag antar det. Men du, jag är inte intresserad av nåt nytt mobilabonnemang.
– Varför då, du ringer ju med Telia!?
– Öh, nej.
– Va!? Nähä, men vad har du då?
– Comviq. Eller ja, Tele 2 då.
– Jaha, men du har täckning och så där ändå?
– Eh, ja.
– Jaså du. Jaja, då får man väl
– Mm, hej då.

Alltså, jag vet att det inte går att anmäla sitt företag till Nix-registret för att slippa sånt här. Och jag kan leva med telefonförsäljare så länge de beter sig sjyst och är någorlunda trevliga. Men snälla Mobilpunkten, eller Mera Mobil eller vad ni kallar er just nu, kan ni tagga ner era hysteriska försäljare till mänsklig nivå? Snälla?

Det händer inte mycket här. Kungsgården är en stilla plats där saker sällan förändras. Människor växer upp här, skaffar familj, lever sina stilla liv, de åldras och de dör. Eller så flyttar de, för evigt eller endast temporärt för att återvända till det de känner som trygghet. Ett helt normalt, ordinärt samhälle som lite föll i träda då riksväg åttio, eller stora vägen som vi kallade den, drogs norr om samhället någon gång när åttiotal blev nittiotal. Bilistenmacken lever dock ännu, verkar frodas mer än jag minns den och jag undrar hur det kommer sig.

En vän till mig jag lärde känna på gymnasiet i Sandviken, sedan länge boende även hon i Stockholm, var i somras på bröllop i Gästrike-Hammarby, ett slumrande ställe en mil söder om Kungsgården dit vi i tonåren brukade cykla om somrarna för att spela tennis. På bröllopsfesten hade hon hamnat i slang med en tjej från Kungsgården. Då kanske du känner Daniel Åberg? frågade hon. Han är författare och journalist och kommer från Kungsgår’n. Tjejen tvekade, trodde inte det och frågade hur gammal jag var. Han är sjuttiofemma, svarade min vän. Jaha, men jag är ju född åttionio, svarade tjejen.

Det var ack så länge sedan jag bodde här. Men det lär alltid förbli hemma.

Lördagskväll i Sandvikens centrum. En man skymtas i fjärran, strax till vänster om lyktstolpen, framme vid krysset där gågatorna möts. Den nakna sanningen.

Men på Ica Kvantum, (som i november växt klart till ett Ica Maxi), en knapp kilometer nordväst om platsen där fotot togs, var det prima folkliv. Det är där det händer.

——

I juni, vid mitt senaste besök, tog jag en bild åt andra hållet, kanske trehundra meter längre fram längs Hyttgatan. Den visar ungefär samma sak.

Note to self: Diskutera inte den nya romanens otrohetstema i en stimmig bar mitt i natten med människor du inte känner. Det kommer bara leda till något ont, som Säkert sjöng.

Men i övrigt var det en bra kväll tror jag. Morgan sjöng karaoke. Bara en sån sak.

——

Jag har för övrigt klätt mig i författarhatten i dag, så den här bloggen går fasiken inte ut i strejk vid lunchtid oavsett utgången i förhandlingarna. Bara så ni vet.

Uppdatering: Ingen strejk, och åtminstone 900 spänn mer i månaden och en engångsersättning på 5 000 kronor. Min tjänstlediga och fattiga kropp glädjegråter en smula för det senare. Min granne rules!

Kära vänner, i dag framkallades en minnesjunkiekänsla av bisarra mått inom mig. Om jag inte blir särdeles salongsberusad i kväll och allt försvinner puts väck lär den inom en inte avlägsen framtid hamna i ett blogginlägg nära er.

Men nu kalas. Kostymen är ren, skjortan nystruken, slipsen välvald och ”Go west” redo.

I dag börjar hösten och han där uppe verkar ha fattat för molnen ligger som ett lock över tillvaron. Här nere i myllan sitter segheten kvar i kroppen. När jag såg mig spegeln i morse var jag först övertygad om att det fanns påsar under ögonen, jag kunde se dem men kanske var det bara inbillning eller bara en undflyende rest av helgen. Jag har ändå sovit som en stock, som medvetslös, som en klubbad säl. Ja riktigt ordentligt tungt med andra ord.

Och nu börjar en ny vecka fylld av liv, möjligheter och ord ord ord. Är ni lika peppade som jag?