Frågor i ottan

Varför vaknar jag nästan utan undantag vid halv sex om mornarna på vardagarna nu för tiden? Utan större möjlighet att somna om, istället snurrandes runt runt runt i sängen som en torktumlare på tomgång? Ska det fortsätta så här är det ju lika bra att jag skaffar barn.

Varför är det bara DN som dimper ner innanför dörren vid sextiden om mornarna nu för tiden? Var har Svenskan tagit vägen, prenumerationen är mig veterligt betald? Och vad säger det om mig att jag ännu inte orkat undersöka vari problemet kan tänkas ligga?

Borde jag promenera till jobbet eller vara slö och ta tunnelbanan i dag?

Hur böjer man dimpa?

——

Det blev promenad. Och jag förstår inte – på radion pratades och pratades om snökaoset i Stockholmstrakten och bilar som stått stilla på vägen ut mot Nynäshamn i tolv timmar men det måste vara rent nys för Drottninggatan var lika ren och fin som vanligt.

Naomi Klein, snytpappret och jag

Efter gårdagens kungörelse om att jag ska intervjua Naomi Klein på fredag har jag på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt mottagit förfrågningar från vänner och bekanta om att fixa en autograf, ett snytpapper, ja vad som helst som denna kvinna – som väl är det närmaste den vänsterintellektuella världen kommer en rockstjärna – kan tänkas ha vidrört.

Nu känner jag mig därför nödd och tvungen att meddela att det bara rör sig om en telefonintervju. Naomi Klein ställde för flera veckor sedan in sitt planerade Sverigebesök, och det var först i går som vi istället erbjöds en intervju över telefon från New York. Därav behovet att på väldigt få lediga stunder läsa igenom en väldigt tjock och mastig bok, vi hade helt enkelt lagt Klein till handlingarna och gett oss av mot nya litterära horisonter.

Men om någon är intresserad så kan jag mycket väl tänka mig att sälja bandinspelningen till högstbjudande på Tradera.

——

På tal om Klein publicerar i dag Aftonbladet en text sprungen ur hennes penna. Eller tangentbord då.

Tonsättaren, Grill och jag

Jag ska intervjua den kinesiske tonsättaren Tan Dun, som är huvudgäst på Tonsättarfestivalen i Stockholm den här veckan, sent på eftermiddagen i dag. Hur mycket kan jag om honom? Inte så himla mycket mer än noll faktiskt. Och flera personers kommentarer i helgen, när jag lite vagt nämnt att jag ska intervjua en mystisk tonsättare på besök i staden – Ah! Ska du träffa Tan Dun?! – gör mig inte direkt lugnare. Vad är det jag har missat? Hur okultiverad är jag egentligen?

Oh well, jag har ju nästan hela dagen på mig att läsa in mig på karln.

Men först kaffe.

——

Vadfalls, hur sjutton kunde jag missa att Grill brann upp i natt? Det ligger ju bara ett stenkast bort, jag borde ha hört sirenerna. Därmed avslöjar jag också att jag tog tunnelbanan till jobbet i dag och inte promenerade, för då skulle jag ju inte ha behövt läsa det på nätet utan sett förödelsen live.

Och jag som senast i går när jag gick förbi där funderade på om man inte skulle ta och gå på deras eftermiddagsbrunchextravaganza någon gång. Det lär dröja nu.

En kollektivistisk undran

Jaha, nolltoleransen går mot nya höjder inom SL. Högre spärrar, spärrar man måste ha bergsbestigarutrustning med sig för att klättra över, nu jävlar ska inte en enda snyltare kunna ta sig igenom utan att göra rätt för sig.

Nu hör jag visserligen till den skara som oftast har ett månadskort och i övriga fall använder en remsa som jag nog ser till att få stämplad vid nio resor av tio, men snälla SL, kom igen nu, måste ni delta så oroväckande aktivt i den här hetsen för att skapa ett allt hårdare samhällsklimat där allt som går att kontrollera också ska kontrolleras, stävjas, stoppas?

Och alla dessa vakter som står som en köttmur strax innanför spärrarna på Centralen, Slussen och andra knytpunkter, tycker ni verkligen att de med sina misstänksamma blickar när de spanar efter potentiella lagbrytare bidrar till trivsel, säkerhet och god stämning i tunnelbanan? Själv slås jag ibland av tanken måtte mitt kort inte krångla nu när jag drar det genom spärren, måtte de inte tro att jag försöker fuska för vem vet vad som då händer, går de till attack, hugger de till, kväser de brottslighetens onda anlete i sin linda?

Nej, något olustigt har smugit sig in och lagt sig som en fuktig filt över den suveräna kollektivtrafik som Stockholm ändå har.

——

Förtydligande: Vad jag tycker är sorgligt med den här typen av ”förbättringar” av spärrsystemen, är att det blivit en allenarådande sanning att bästa sättet att få ner gratisåkandet är att skapa en miljö som är mer eller mindre omöjlig att göra inbrott i – eller hur man ska uttrycka det – med hjälp av käftliknande spärrar och en vägg av vakter. Visst, det stoppar säkert en och annan gratisåkare, men det skickar också en signal om att det är ett nytt samhälle vi lever i, ett lite hårdare sådant där man inte ska tro att man får tillträde utan tillstånd.

När jag flyttade till Stockholm 1999 var tunnelbanans spärrar endera av vändkorsmodell eller helt öppna och vad jag minns fanns det inga vakter som synade resenärerna vid nedstigningen till underjorden. Vändkors ansågs uppenbarligen utgöra fullgoda skiljelinjer under väldigt lång tid i Stockholm. Men sedan cirka fem år anses de otillräckliga för att hålla vissa människor utanför, och det storsatsas på tuffare utrustning. Beror det på att tjuvåkandet ökat? Jag tror inte det, utan ser det mer som ett konkret utslag av den nymornade samhällsmentaliteten att kan du inte betala för dig så kan du sticka och brinna, här hör du åtminstone inte hemma.

I denna ljuva allhelgonatid

Så här i Halloween- och Allhelgonatid ser jag att bokhororna kört en skräckspecial i flera delar och att The girl least likely to i går droppade namnet Shirley Jackson i sin text. Och eftersom även jag hittade denna pärla till författare via Stephen King en gång i tiden, och även har nämnt henne här i bloggen vid ett par tillfällen, så gör jag nu mitt lilla egna skräckspecial och publicerar helt fräckt en recension av hennes klassiska spökroman ”Hemsökelsen” som jag egentligen skrev för sajten Dagens bok sommaren 2003.

När Stephen King i ”Dödsdansen” försökte skriva en personlig historik över skräckens roll i litteratur och film, tog han sig vatten över huvudet och förirrade sig ibland ner i en lös soppdy med dåliga ingredienser. En sak fastslog han dock med skärpa: Enligt honom var Shirley Jacksons ”Hemsökelsen” och Henry James ”Skruvens vridning” de enda två riktigt lyckade romanerna om det övernaturliga som skrivits de senaste 100 åren.

Ett sådant uttalande kan man tycka vad man vill om, men en sak är säker: Tio år efter att jag läste Hemsökelsen för första gången, och fem år efter att jag skrivit en c-uppsats om den, skrämmer den fortfarande skiten ur mig när jag nu läser om den. Och det är precis vad amerikanskan Jackson eftersträvade när hon skrev boken 1959.

”Hemsökelsen” är historien om Hill House, ett hus sjukt in i märgen, och dess tillfälliga besökare. Dr Montague är vetenskapsman och vill bevisa existensen av det övernaturliga. Tillsammans med en utvald grupp flyttar han in i det ensliga kråkslottet någonstans på landsbygden i nordöstra USA. Genom empiriska studier ska hans adepter – som valts ut för att de någon gång i sitt liv varit inblandade i paranormala fenomen – hjälpa honom att locka fram det som sägs vandra i Hill Houses gångar.

Eleanor och Theodora är de enda av de utvalda som dyker upp till samlingen. De är varandras motsatser. Eleanor är inåtvänd, ensam och söker efter en plats i tillvaron. Theo är levnadsglad och utåtriktad, och har valt att komma till Hill House mest av en nyck. Tillsammans med dr Montague och Luke, en ung playboy som en gång ska ärva huset och som tvingats delta efter ett krav från husets ägarinna – som även är hans faster – inkvarterar de sig i det igenbommade huset och inväntar mörkrets ankomst.

Det som gör ”Hemsökelsen” så skrämmande, är att läsaren slipper konfronteras med det som effektivast av allt dödar skräckberättelser – beskrivningen av monstret. Det är en gammal sanning som tyvärr blir allt viktigare i tider när filmer flödar över av cgi-effekter tänkta att skrämmas, men som mest får åskådaren att skratta. Det okända är alltid mer otäckt än det kända.

Vid ett tillfälle befinner sig Eleanor och Theo bakom en låst dörr. Något ondskefullt finns i korridoren och försöker frenetiskt ta sig in. Men den låsta dörren är hinder nog för att hålla ondskan ute. Ett sådant väsen kanske inte låter särskilt skrämmande, men det är det. Skräcken kvinnorna känner för det okända utanför dörren går rakt in i läsaren, och appelerar till samma fruktan som även vuxna kan känna inför att kika under sängen innan de går och lägger sig.

Samtidigt är ”Hemsökelsen” berättelsen om ett tragiskt människoöde. Den svaga Eleanor, utvald till experimentet för att det en gång i hennes barndom föll ett tre dagar långt stenregn över familjens hus, vacklar snart på vansinnets brant när hennes inre demoner får sällskap av Hill Houses väsen. När så dr Montagues fru dyker upp i huset och kontaktar husets mörka sida med en planchette, en variant på ouija-brädet, är katastrofen nära förestående.

”Hemsökelsen” är en klassisk spökroman. En av de bästa som någonsin skrivits. Nuff said!

Och som ett lördagsbrev på posten hör jag nu klockspelet dra igång i Gustaf Vasa-kyrkan. Helga allhelgonahelgen där ute nu.

En fråga om tid eller dess avsaknad

Jag har ju haft en nära på fascistisk inställning till mitt bloggande. Varenda morgon, utan protest, ska ett inlägg ut, kosta vad det kosta vill. På helgerna har jag kunnat sträcka mig till att förhandla bort morgon mot förmiddag. En del av mina vänner, läs Morgan, tycker stundtals att min inställning är sjuklig, som den där gången när jag vid en förfrågan om brunch svarade nä det går inte jag måste skriva klart ett inlägg.

Hur som helst – det är möjligt att jag inte kommer att hinna skriva längre varje morgon. Jag börjar jobba tidigare om dagarna, det ställer till mina dagliga rutiner och jodå, i dag medförde mitt tangenttryckande att jag minsann kom för sent till morgonmötet. Bad Daniel.

Oftast kommer det säkert ett inlägg före klockan tio, lika fantastiskt som vanligt. Men vissa dagar blir det kanske tomt. Det betyder alltså inte att bloggen är nedlagd.

Dramakrisen, linslusen och jag

I somras anklagades jag för att vara linslus (i lite fulare ord) när jag talade om att en genrebild på mig brukade dyka upp här och där i svenska medier, främst på webben. Well, here we go again för i dag var det en ny genrebild på mig i pappers-DN, ursprungligen tagen för ett TT Spektra-jobb men som nu letat sig in i Scanpix bildarkiv. På bilden sitter jag i min soffa och ser … Per Gessle rocka loss i ”Allsång på Skansen” via SVT Play. Jag är mäkta stolt.

tittatv.jpg

För övrigt tycker jag att det här med den svenska drama-tv-floppen, som är huvudfokus på det uppslag där bilden på min nacke är en liten sidoaffär, är en väldigt simpel sak. Visst, differentieringen av tv-marknaden gör säkert sitt, men i grunden är det enkelt – ”Upp till kamp” floppade för att serien var för regional och för att intresset för 68-årens vänstervåg i dag är mycket lägre än vad SVT förstod. Att avsnitten var 90 minuter långa och första programmet därtill svartvitt upplevdes troligen inte heller som särskilt sexigt bland tittarna.

Återstår då ”Labyrint”, 50-miljonerssatsningen vars flopp TV4 måste skylla på ändrade tittarvanor eftersom de annars skulle framstå som inkompetenta. Att det nu blivit en mediesanning att tittarna ratar den förvirrade satsningen trots att kritikerna älskade serien är också en sanning med modifikation, jag tyckte mest den fick ett hövligt rätt bra för att vara svenskt-mottagande om man bortser från Johan Croneman i DN, som sitt vanligen goda omdöme till trots höjde de två första avsnitten till skyarna. Själv tycker jag tyvärr att serien är smått outhärdlig. Lite mystiskt skruvad för att verka … ja mystisk?, karaktärer som är så yxigt karikerade att man tar sig för pannan – solstollegänget som vi ska inbillas driver Sveriges mest anrika och coola klubb tar förstapriset – och därtill har serien ett namn som mer för tankarna till en tid då Martin Timell ledde tv-program som ”På rymmen” än till en tuff dramaserie. Att de trailers som kanalen pumpade ut inte direkt lockade till tittande bidrog troligen också.

Folk vill fortfarande se bra svenskt drama. Om det är bra.

Upp till kamp mot … Facebook!

Alltså, är det jag som är dum igen nu? Den senaste löpeldstrenden i media och på bloggar verkar vara att Facebook hotar vår integritet eftersom de har rätt till den information som laddas upp på sidorna. En svensk motståndsgrupp har startats med i dagsläget cirka 1 500 medlemmar där det uppmanas att medlemmar ska radera sina profilbilder för att visa Facebook att det här ska minsann inte tolereras. Att endast en ytterst liten del av gruppens medlemmar verkligen raderat sina profilbilder kan vi lämna därhän, fåfängan är det sista som lämnar vårt exhibitionistiska tidevarv, men alltså förklara för mig:

Vari ligger skandalen att Facebook har rätt att ta del av de uppgifter som människor frivilligt laddar upp på sidor som ägs av företaget i fråga? Sidor som företaget tillhandahåller utan kostnad? Jaha, de tänker använda informationen till att sälja riktad reklam. Vad trodde folk att Facebook tänkte ägna sig åt? Mecenatverksamhet?

——

För tidigare delar i samma serie, kolla in:

Upp till kamp mot … Göteborg!

Allt har visst ett slut

För övrigt är det över nu. Efter etthundraelva dagars frånvaro sitter jag i dag åter på jobbet, tjänstledigheten avslutas egentligen först i och med måndagens arbetsdag, men vi har en textredigeringskurs i dag som min chef ringde tidigare i veckan och tyckte att även jag kanske borde vara med på. Jag vet inte om jag bör ta det som en förolämpning.

En påminnelse från en svunnen vinter

Såg ”Inland empire” i går kväll, och även om jag glatt erkänner att Laura Dern är en grym skådis samt dessutom var slående lik en tjej jag dejtade once upon a time vilket medförde att min hjärna för tredje dagen i rad kastades bakåt i tiden och jag satt i min biostol och mindes en vinter som för länge sedan flytt, så blev mitt bestående omdöme när jag vandrade hem genom den skönt kyliga Stockholmskvällen att det där var tre timmar av mitt liv jag aldrig får igen. Ja, David Lynch har fått även mitt hjärta att klappa både en och två och tre gånger genom åren, men snälla herrn kan du inte ta och göra något som det går att titta på utan att tvingas betrakta det som ett konstprojekt snart? Du kan ju göra varma filmer. Du kan ju göra saker som är så vackra att det klumpas i magen. Du behöver inte sätta kaninmasker på dina skådespelare och medvetet krångla till det bara för att du är den du är. Väl?

——

Fick tillbaka filmmanuset från remissrundan i går. Hade det inte varit för David Lynch hade jag hunnit gå igenom hela, nu hann jag bara läsa en tredjedel (jag var lite trött i skallen i går förmiddag efter att ha varit och kollat på Marcus Birro på biblioteket på Medis och därefter druckit några för många öl på Snottys och Pet Sounds i onsdags kväll) men det slår mig varje gång jag läser ”Dannyboy” vare sig som bok eller filmmanus – oj vad jag tycker om den där ypperligt sammansatta lilla berättelsen.