Kategori: Livet och sånt

Alltså, den här nyheten om att Nordman, stående på Centralstationens tak, i morgon ska inviga årets julspel på byggnadens fasad tillsammans med en manskör på 600 personer till tonerna av ett maxat ackompanjemang av Vangelis är ju bara så konstig att jag måste länka till den. Stockholmsnatt skrev först.

——

Nu ska jag gå på Forums höstfest. Slips på, som Barney skulle ha sagt om vore han svensk.

Dagens skratt: I Åsiktsmaskinen i På stan utmålas Tranan som det nya Gomorra efter allt ståhej om den nya underjordsgallerian. Jag har inte varit där på några veckor och kan således inte uttala mig om sanningshalten i påståendet. Men har det stått i tidningen torde det ju stämma.

Bonusinfo: För några veckor sedan, efter att ha varit och sett den rätt mediokra ”Lejon och lamm”, satt jag och Josefine på Rydbergs och åt middag. Jag berättade om en kompis som rörts till tårar efter att hon upptäckt att så många i kvarteren kring Odenplan flaggade rött till stöd för det burmesiska folket, och hur besviken hon blivit när hon fått veta hur det låg till. Vår servitör, som tidigare varit väldigt jovialisk och nu serverade oss varmrätterna, frös till i steget. Men … du skämtar? Är det inte för Burma? Vad … alltså flaggar de … vadå?

Han kom inte riktigt till sig efter det.

Stressig morgon. Och nu ska jag visst rusa iväg och se ”Beowulf” med två minuters varsel. Jag har inte så höga förväntningar.

——

Alltså seriöst, vad i helvete?! Här kommer jag ut ur biosalongen, övertygad om att jag sett ett pekoral av sällan skådat slag (eller ja, okej, en tvåa) och så surfar man in på Wikipedia och kollar runt lite, inser att de kunskapar jag skaffade mig om den riktiga ”Beowulf” när jag läste litteraturvetenskap är någorlunda intakta och att jag därmed kan skriva med gott mod att storyn som berättas i filmatiseringen är totalt snömos, men så scrollar jag längre ner och ser att recensenterna på Time, Rolling Stone, Empire och till och med Roger Ebert har strösslat superlativ över filmen.

Puh, det blev en lång mening, men återigen – vad i helvete?!

Måndag. Vardag. Åter till gruvan. Ännu en vecka fylld av … Augustläsning skulle jag tro, jag ska dels göra en inför-artikel framåt slutet av veckan och dels bevaka galan nästa måndag, och ännu finns uppenbara hål i min kunskap om nomineringslistan som måste täppas till.

Övrigt då? Tja, i dag ska jag knåpa ihop en artikel om Linda Leopolds ”Faghag”, texten ska dock ut först på torsdag enligt planeringen. Jag ska också putsa till min intervju med fotografen Timothy Greenfield-Sanders, som ska ut i morgon. Enligt SvD i dag är det världspremiär för utställningen på Wetterling Gallery i morgon, men ska man vara sanningsenlig så är det lögn eftersom bilderna sedan en dryg vecka visas på ett galleri i New York. Det gör ju dock inte utställningen mindre aktuell, bilderna är både otäcka och starka.

Och jo – jag ska skriva skönlitterärt den här veckan också. Eller åtminstone redigera text å det grövsta. Det börjar bli hög tid.

——

På tal om vardag: De senaste dagarna har det stått rätt mycket om att svenskarnas skuldberg bara växer. Själv insåg jag i går att jag för första gången sedan 2003 nu är skuldfri. För nej, jag räknar inte mina studielån som någon direkt skuld, CSN gav mig levnadsbidrag i fyra år och jag skulle aldrig någonsin vilja vara utan den tiden, så jag betalar gladeligen 1 200 kronor i månaden för det utan att blinka. Men det sabla bostadslånet jag släpat på i fyra år är nu alltså puts väck, och spenderbyxorna kan tas fram ur garderoben, strykas och sättas på. Yay!

I går arrangerades En köpfri dag i Sverige som en protest mot shopping- och konsumtionshetsen i samhället.

På Åhléns nere i city var stödet för aktionen helhjärtat.

Note to self:

Gå inte Västerlånggatan hem från jobbet när det sakteliga börjar lacka mot jul. När du bromsas av människoklungor som andaktsfullt verkar beundra den mysiga stämningen och de fina ljusen i skyltfönstren börjar vattnet koka så där jobbigt inombords igen, och när det pyser ut genom öronen där ipodlurarna redan sitter blir det kortslutning i hjärntrakten och du kan om du har otur brinna upp som vore du ett tidigt adventsljus på promenad.

Men så kommer i höjd med Mynttorget en man iförd full tomtemundering toppad med blåblinkande luva svagt framåtlutad rullandes på en Segway och du ler från öra till öra och tänker att världen väl kanske inte är så dum ändå.

Eller så är den just det och det är därför du blir glad.

Nej, jag är inte för alla idiotiska byggprojekt som lanseras, jag tyckte till exempel att kallbadhuset verkade rätt korkat, även om jag kritiserade proteststormen mot det ändå. Nej, det jag blir topp tunnor konfys över är att så fort någon vill göra en förändring i den här staden, så börjar folk yra om såren efter rivningen av Klara och att det minsann inte får göras några som helst ingrepp på Stockholms unika stadsbild, inte ens när byggnationerna ska ligga under mark. Nimby – not in my backyard – är det verkliga Stockholmssyndromet.

Därför gör det mig så himla glad att se att några valt att säga Nej! Nej! Nej! fast till helt rätt sak, och startat bloggen och Facebookgruppen Yimby – Yes in my backyard. Jag är redan devot anhängare.

——

Ah, nu är jag så där härligt uppeldad. Kanske borde gå ner till Odenplan och riva bort några röda balkongskynken.

——

På tal om positiva ändringar i den urbana stadsbilden skriver Anna Hellsten en lång artikel i På stan i dag om skybaren i Ska… förlåt Studenskrapan – som får det rätt fina namnet Och himlen därtill. Drinkarna kommer visserligen att kosta runt 150 kronor, men oj vad jag tänker häcka där när portarna slås upp i december.

Jag är ju inte bara en elitistisk kultursnobb, jag är även något av en tekniknörd light. Och eftersom jag därtill är macnörd så tycker jag så klart att det alltid är jätteroligt när det görs narr av Microsoft. Och när jag i dag på IDG:s sajt såg den här lilla humortexten om hur det skulle sett ut om Microsoft legat bakom Gmail, kom jag att tänka på det numera klassiska klippet där en gammal iPodkartong görs om till en Microsoftprodukt. Fantastiskt rolig.

Att det senare visade sig vara Microsoft själva som låg bakom filmen, för användning internt i något sorts avskräckande utbildningssyfte, ger ju faktiskt Gates & Co viss humorkredd.

Driftstopp i den satans databasen hela natten igen, felmeddelande mellan kvart i tolv och tjugo i åtta, dåliga ursäkter från webbhotellet som lovar bättring, jag har sett formuleringarna tio gånger förut. Jag sitter här och kokar, det rinner ångande vatten ur mitt högeröra, det ser jättekonstigt ut, min kollega Erika är orolig men jag lugnar henne, säger att det är bra att kroppen får avreagera sig, bättre det än att jag exploderar, går bärsärkagång, slår sönder en av kaffemaskinerna i köket, river en bokhylla eller två, tröstäter.

Jag får gråa hår av det här. Tur att jag rakar skallen.

Tidningen Internetworld har gjort sin årliga redovisning av vad de anser vara landets hundra bästa sajter. Min är inte med i år heller.

Måste bero på de jäkla driftstoppen.

Jag hade tänkt förbereda ett finfint inlägg i går kväll. Om hur jag drabbas av behovet att köpa elektronik när jag är bakfull. Om en febrig bilresa jag och Peter gjorde till Fisksätra för ett antal år sedan där jag kved av bakfylla i passagerarsätet och kände ett omättbart behov att köpa en X-box i Sickla för att lindra mina plågor. Hur jag kände samma cravings i går, men lyckades stilla begären genom att köpa tre röda soffkuddar på Åhléns istället. Om hur det kanske betyder att jag blivit vuxen. Eller kanske bara tråkig.

Men så kraschade en serverjäkel någonstans och min sajt låg nere hela natten och det blidde knappt ens en tumme.

Ah, vinnaren i arkitekturtävlingen om ny stadsbibliotekstillbyggnad avgjord, Delphinium vann, och eftersom det innebär att lamellbyggnaderna jämnas med marken, ser jag med spänning fram emot nya proteststormar. För efter att väl ha förlorat kampen mot Citybanan, och de senaste veckorna eggat upp sig genom att drapera balkonger röda kring Odenplan i fajten mot den planerade underjordsgallerian, utgår jag ifrån att några aktivister drar igång Facebook-gruppen Stoppa Delphinium – rör inte vår Gunnar Asplund! inom kort och ger sig ut på gatorna med plakat. Kom igen nu alla i Vasastan som vågar vägra förnyelse, låt den tredje striden börja!

——

Och när jag nu fått ur mig lite syrlighet, kan jag konstatera att det känns … ja låt oss säga typiskt att det förslag som vid en snabb anblick ser minst spännande ut gick segrande ur striden.