Kategori: Livet och sånt

För övrigt är det över nu. Efter etthundraelva dagars frånvaro sitter jag i dag åter på jobbet, tjänstledigheten avslutas egentligen först i och med måndagens arbetsdag, men vi har en textredigeringskurs i dag som min chef ringde tidigare i veckan och tyckte att även jag kanske borde vara med på. Jag vet inte om jag bör ta det som en förolämpning.

Såg ”Inland empire” i går kväll, och även om jag glatt erkänner att Laura Dern är en grym skådis samt dessutom var slående lik en tjej jag dejtade once upon a time vilket medförde att min hjärna för tredje dagen i rad kastades bakåt i tiden och jag satt i min biostol och mindes en vinter som för länge sedan flytt, så blev mitt bestående omdöme när jag vandrade hem genom den skönt kyliga Stockholmskvällen att det där var tre timmar av mitt liv jag aldrig får igen. Ja, David Lynch har fått även mitt hjärta att klappa både en och två och tre gånger genom åren, men snälla herrn kan du inte ta och göra något som det går att titta på utan att tvingas betrakta det som ett konstprojekt snart? Du kan ju göra varma filmer. Du kan ju göra saker som är så vackra att det klumpas i magen. Du behöver inte sätta kaninmasker på dina skådespelare och medvetet krångla till det bara för att du är den du är. Väl?

——

Fick tillbaka filmmanuset från remissrundan i går. Hade det inte varit för David Lynch hade jag hunnit gå igenom hela, nu hann jag bara läsa en tredjedel (jag var lite trött i skallen i går förmiddag efter att ha varit och kollat på Marcus Birro på biblioteket på Medis och därefter druckit några för många öl på Snottys och Pet Sounds i onsdags kväll) men det slår mig varje gång jag läser ”Dannyboy” vare sig som bok eller filmmanus – oj vad jag tycker om den där ypperligt sammansatta lilla berättelsen.

Det är lätt att tänka att jag bara går igång på mina minnen från Uppsalatiden, att jag måste ta mig tillbaka ända till nittiotalets andra hälft för att för att hamna i det där läget då min hjärna får frispel och börjar erinra sig den verklighet som var men inte längre är.

Men i går förmiddag klev jag in på Forsgrenska badet vid Medborgarplatsen för första gången sedan 2002. Efter tre år i Stockholm ville jag prova något annat, jag övergav mitt Nautiluskort och hankade mig fram på Sats och Friskis & Svettis under ett antal år.

Men i går kom jag tillbaka med ett nytt årskort kring halsen och jag svär att känslan när jag åter klev in i omklädningsrummet var densamma som jag känner när jag vandrar på Uppsalas gator och minns den tid som flytt. Det var som att … ja jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det känns hur som helst inte helt sunt att gå igång så till den milda grad som jag gjorde när det var ett omklädningsrum som framkallade känslorna. Jag insöp dem ett tag, stod mitt på golvet med utsträckta armar och lät dem stråla in i mig, låste in dem i mitt skåp (jag hade sparat mitt gamla hänglås), bytte om och gick upp på övervåningen där gymmet är beläget med partiell utsikt över bassängen. Maskinparken var utbytt men lukten var densamma och ja jag kände att jag kommit hem.

Fasiken också. Min älskade Powerbook, som nu passerat den treåriga avskrivningstiden med sisådär ett kvartal, börjar uppvisa allt mer grava ålderstecken. Hur jag än fixar och donar blir den slöare och slöare när jag surfar – Expressens sajt är värst, det sugliknande och uppgivna lätet från processorn när all satans flashreklam dras igång får mitt hjärta att brista – och nu har ljudet från de inbyggda högtalarna börjat glappa också.

Så hörru Steve Jobs, när tänker du släppa den där beryktade ersättaren till tolvtums-Powerbooken egentligen?

——

Och så något helt annat: En dröjande blick skriver väldigt intressant och initierat om den på många sätt rätt meningslösa fajten om framtidens dvd-standard, och på sätt och vis även om filmbranschens framtid i stort. Surfa dit och läs!

Som vanligt på fredagskvällar satte jag i går på mig min vita Stetson och gick på ”Six-pack to go” på Bröderna Olssons, en honky tonk-klubb där man vet hur en steel guitar ska liras. Kvällen inleddes hemma hos mig med George Jones samlingsalbum ”Hardcore honky tonk” i högtalarna för att komma i stämning, och ja, okej då, vi spelade ”Go west” också innan vi gick ut, men Neil Tennant hade vit stetson i videon till ”Where the streets have no name/I can’t take my eyes off you”, så det föll sig ändå naturligt och eftersom det glittrade förväntansfullt ur Josefines ögon när hon sa ska jag få vara med om ”Go west”-ritualen nu? så är det uppenbart att det blivit en del av mig som jag inte kan blunda för ens när det är honky tonk-afton.

Men människor är sig lika vart man än går. Precis som det på en någorlunda snoffsig soulklubb blir röj på dansgolvet först när Jackson Five dras igång, började countrypubliken göra sina moves först när Dolly Parton sjöng ”Jolene” i Bröderna Olssons källare, och med det fattighetsbeviset ringande i öronen drog vi med besvikelse i våra bröst vidare mot Gondolen – där smak, klass och elegans torde råda. Knappt hade vi dock hunnit hunnit avnjuta våra utmärkta Whiksy sours utblickandes över Stockholmsnatten innan någon i sällskapets utkant fattade en penna och med spretande sjuåringsversaler skrev SUG KUK i gästboken som låg placerad i foajén.

Då tyckte jag att det var hög tid att gå hem.

Jaha, ska det alltså bli en Ockelboson som blir landets näste kung, prins eller drottninggemål eller vad han nu blir? Tja, det verkar kanske så enligt spekulerande journalister, även om UD och hovet så klart tillbakavisar.

Och vad passar då bättre än en kort promenad längs minnets allé?

Jag har mig veterligen aldrig träffat Daniel Westling. Dock är vi båda gästrikar, ungefär lika gamla och har gått på gymnasiet i Sandviken. Det finns två gymnasieskolor att tala om där – Hammargymnasiet, där alla samhällsvetenskapliga, humanistiska, ekonomiska och estetiska gymnasister gick, samt Bessemergymnasiet – där det förutom tekniker gick naturvetare och lite annat löst folk. Dessutom hade alla industriella linjer (jepp, det här var några år före programmens tid) alla sina teoretiska lektioner hos oss.

Och ja, könsfördelningen var precis så skev som ni kan gissa. Jag minns att det var relativt vanligt förekommande att vi ibland, på håltimmar eller liknande, gick genom staden ner till Hammar, som låg och ligger i centrum bredvid Folkets Hus, för att kolla på tjejer. Där satt vi, ett gäng KTH-wannabees, prydligt på rad i våra helknäppta och välstrukna vitskjortor med minst tre stiftpennor faststuckna i bröstfickorna – resten av pennorna hade vi i portföljerna som stod bredvid oss – och fluktade på brudar. Ingen pratade med oss, förutom någon gammal högstadiekompis som för sent valt att titta bort när han eller hon gick förbi i korridoren och därför tvingats stanna och säga några pliktskyldiga ord till kusinerna från landet.

Åh, Sandviken. Oh the sweet sweet memories of min gymnasietid.
Vad jag menar är bara att det här med att Daniel Westling är en hemvävd, enkel kille från Ockelbo som jobbat sig till hela vägen upp till framgång säkert är sant, men det är också ett faktum att han gick på en gymnasieskola där det inte var ovanligt att det i en klass fanns tre killar och tjugofem tjejer, och att det hos oss var det omvända som gällde.

Snacka om att födas med silversked i mun.

Eftersom Kent stal sin albumtitel ”Tillbaka till samtiden” från en inläggsrubrik av mig i januari bestämde jag mig för att spendera gårdagen med sagda skiva. Och eftersom jag och Kent går way back, debuten släpptes samma år som jag lämnade hemmet och blev en popjunkie på Kalmar nation i Uppsala och tyckte att ”Frank” var en så löjligt bra låt att det inte riktigt fanns, känns det fint att vi fortfarande har så mycket gemensamt. Jocke Berg tar sig aldrig från Hagnesta Hill och jag tar ju mig aldrig från min dåtid hur jag än försöker, jag sugs bakåt utan möjlighet att stanna och får problem med fiktion kontra verklighet och det är säkert samma sak för honom men det vet jag så klart inte.

Jag har ett möte med en hund inom kort så jag hinner inte riktigt brodera texten, men egentligen räcker det ju med att kolla på startsidan på Kents sajt och läsa de inledande kapitlen i ”Dannyboy & kärleken”, äh första raden räcker nog för sjutton, för att förstå hur mycket vi egentligen delar.

Det här med namn.

Alltså jag tycker att det är okej när man döper en hockeyarena i Örnsköldsvik till Swedbank Arena. Eller när Brynäs säljer ut sin nya arena till Läkerol i Gävle. Eller när Färjestads hall i Karlstad får namn efter Löfbergs Lila.

Men vad fasiken – är det verkligen stilfullt att döpa landets nationalarena i fotboll efter en bank som har Sveriges fånigaste namn, ett namn som dessutom alltså redan är i bruk i Örnsköldsvik? Och är det någon som vet hur man ska uttala det ordentligt, heter det Svedbank, Sveddbank eller Swedebank? Och ska arenan ha samma hiskeliga logga, som ser ut som att den är gjord av en tolvåring som gått loss i Illustrator – nej förlåt MS Paint – som banken har?

Swedbank betalar lite drygt hundrafemtio miljoner kronor utslaget över sexton år, alltså knappt tio miljoner årligen. Arenan i sig går loss på nästan två miljarder kronor. Visst, det är vanskligt att kalla hundrafemtio miljoner för en droppe i havet, men ändå, hade man inte kunnat strunta i de där pengarna, som uppgår till cirka åtta procent av totalsumman, och döpt arenan till något man inte behöver skämmas för istället?

Alltså jag förstår inte riktigt.

I en personlig notis i dagens DN – ja ni vet de där som trycks i fet stil i botten på Idé & kritik-uppslaget där man får uttrycka personliga åsikter och inte behöver vara journalistiskt torr – skriver Bo Madestrand under rubriken Frihet som i en liten Facebook (ej på nätet) att det är konstigt att tydligen vem som helst får annonsera på hans personliga hemsida. Att besökare som går in på hans Facebooksida kan få för sig att han sponsras av Skandia och Yves Rocher.

Och jag förstår som sagt inte riktigt. Facebook är knappast någons personliga hemsida. Det är ett kommersiellt drivet nätverk vars grundläggande syfte torde vara att inbringa pengar till sina ägare, pengar som rimligen måste komma in genom reklam eftersom Bo Madestrand samt över fyrtio miljoner andra människor (däribland jag) valt att sajna upp sig på deras sajt utan kostnad, dessutom genom att acceptera en massa terms and conditions där det noga står vad Facebook får och inte får göra med den enskilde användarens uppgifter.

På en fråga om hur man tar bort reklamen svarar Facebooks support att det alternativet inte erbjuds. Vad säger det om friheten på nätet? undrar skribenten, som vore det en nyhet att gratistjänster på internet måste betalas genom reklam. Men måste nättjänsterna vara gratis då? Tja, över ett decenniums massanvändande av internet har väl rätt tydligt visat att nästan ingen vill betala för dess tjänster. Ja, förutom möjligen för porr då.

Åh, vad jag gillar Torgny Lindgren. Hans underfundiga romaner, hans lågmälda humor, hans oerhört trevliga sätt när man intervjuar honom även när presskontakten förlaget glömt bort att informera om att man ska ringa och hela hans familj, inklusive barnbarn, står i farstun på väg ut till bilen för att dra på semester när man ringer (vilket inträffade när jag intervjuade med anledning av ”Dores bibel” för ett par år sedan).

Och så nu det här, i Expressens långa lördagsintervju, som får mig att skratta rakt ut när jag läser det:

Konsumerar du någon skräpkultur?
– Det beror på vad du menar med skräpkultur. Jag ser Nyheterna i TV4.

Stor humor. ”Norrlands akvavit” ligger högst på min att läsa-lista för tillfället.
——

Nej, nu är det brunchdags. Boulebar på Surbrunnsgatan tror jag minsann.

Jag borde börja jobba. Nej, jag menar inte i ett större perspektiv, även om jag får erkänna att jag saknar arbetet lite grann, att sitta på kammaren dagarna i ända har helt klart negativa effekter på mitt psykiska välbefinnande när den normala sociala strukturen i livet sakta bryts ner, men nej, jag menar att jag precis nu borde börja jobba, blev blixtinkallad i går eftermiddag på grund av sjukdom för att intervjua Shirley Clamp, och texten är utlovad till runt lunch. Så jag borde börja jobba.

Istället tittar jag på de fantastiska bilderna i tidningarna på Doris Lessing sittande på sin trappa i nordvästra London. En grånad men helt pigg, snart 90-årig krutgumma som inte hade en aning om att hon vunnit litteraturpriset utan istället spenderat dagen med att handla grönsaker. Som sitter där, omgiven av världspressens mikrofoner, och svär, säger att hon minsann hellre dricker gin än champagne och oroar sig för att hon ska få tiggarbrev nu när tio miljoner kronor rullar in på kontot. Sådan vill jag också bli en dag.

Istället shoppar jag Radioheads nya album ”In rainbows” i den enda form skivan släppts, som mp3-filer via gruppens sajt. Köparen får själv ange hur mycket de vill betala. En jag känner tyckte noll kronor var lagom och angav det, DN tycker att tio pund, det vill säga cirka hundrafyrtio kronor, är lagom, men jag tycker nog att båda är ute och cyklar och betalar fem pund, runt sjuttio kronor, för skivan eftersom jag tycker att det är där kostnaden för ett digitalt album borde ligga.

Istället … nej, nu måste jag verkligen skriva den där artikeln. Men först frukost.

Jag stod nere på Akademibokhandeln på Odenplan i går och valde. Funderade, skärskådade, ögnade, kände efter. I ena handen Haruki Murakamis ”Kafka på stranden”, i den andra Philip Roths ”Konspirationen mot Amerika”. Till sist bestämde jag mig och gick till kassan med min pocket – det blir Philip Roth som får nobelpriset i litteratur i år.

För jag vet att Svenska Akademien säger sig stå över allt sådant, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över om inte Horace & co sover lite oroligt om nätterna när de tänker på det välsmorda PR-maskineri som fått Bookerpriset att bli en så lysande stjärna på den litterära prisstjärnhimlen på 2000-talet, om de inte känner sig flåsade i nacken. Visst – ett nobelpris är ett nobelpris och det är världens mest kända utmärkelse hur man än vrider och vänder på det, men när det gäller litteratur har Booker, eller Man Booker Prize som det numera heter om man ska vara petig, vuxit i betydelse, trots att prissumman bara är en knapp tiondel av vad en nobelpristagare får ta med hem från banketten i Stadshuset. Och det måste ju på något sätt sätta spår.

Ja, jag pratar så klart om den anglosaxiska världen nu. Britter har ju en tendens att vara lite koloniala, och således delas Bookerpriset bara ut till en engelskspråkig författare som stammar från samväldet eller Irland. Författare från USA får således inte vara med, däremot sådana från länder som Indien, Sydafrika och Kanada. Övriga världen, kreti och pleti, får nöja sig med det nyinstiftade internationella Bookerpriset.

Hur som helst. Jag inbillar mig att det här spelar roll. Och de senaste två årens mottagare må ha varit relativt breda i och med Orhan Pamuk och Harold Pinter, men det räcker inte. Jag tror på en bred engelskspråkig prosaist, en som ger förstasidesrubrik plus bild inte bara i engelskspråkiga prestigetidningar som New York Times och The Guardian, utan även folkligare alster som USA Today eller regionala LA Times.

Och därför är det, fjorton år efter att Toni Morrison som senaste amerikan fick priset, Philip Roths tur i år.