Kategori: Livet och sånt

Undrens tid är inte förbi. Förra veckan gick jag till hårt angrepp mot den här bloggens läsare, kallade er giriga svinpälsar eller något liknande eftersom mina desperata rop efter finansiell hjälp under min tjänstledighet klingat ohörda över internets nejder.

Så kom det i dag en avi från Handelsbanken. Två insättningar, en från en Alexander och en från en Jennifer har inkommit till bankgironumret jag satte ut i slutet av maj. Jag är numera 150 kronor längre bort från fattigdomens avgrund. Det ena bidraget ska enligt bidragsgivarens angivelse på talongen gå till kaffe, medan det andra verkar mer fritt till sin form, eftersom det endast har ordet tiggarbrev i meddelanderutan.

Jag tackar och bockar ödmjukast med tårfyllda ögon. Vem sa att mänskligheten i grund och botten var ond? Ja just ja, det var visst jag själv, men en dag som denna är jag beredd att omvärdera det mesta mellan himmel och jord.

Nu återstår bara en fråga – hur i hela friden bokförs allmosor rent skattetekniskt?

——

Och just ja – tro nu inte att det här innebär att slussarna är stängda. Keep the money flowin’, boys and girls.

Gick på lägenhetsvisning i går. Nej, jag är inte på väg att flytta, men vi promenerade förbi en grotesk skylt som Notar slängt upp, storlek två gånger tre meter, på Sankt Eriksgatan och kunde inte motstå frestelsen att gå in. Väl inne i det som marknadsfördes som en två komma femma undrade mäklaren om det gått bra att hitta, skyltningen utomhus borde väl synas, sa han lite försynt, men undrade om man förstått att ög, över gården, i det här fallet inte betydde att man skulle gå över gården utan att lägenheten hade utsikt över gården. Jag, som gått på cirka fyra eller fem lägenhetsvisningar totalt i mitt liv, sa att det ju var självklart, vilket verkade lugna honom. Därefter gick jag och Josefine runt och agerade köpesuget par, där kan du sätta upp din hemmabioprojektor sa hon och där kan du laga våra middagar sa jag.

Det är olika vad ett boende betyder för människor. Själv är jag av den uppfattningen att det går att bo i vilken lägenhet som helst så länge den har ett par fönster samt inte är möglig, om den ligger på ett bra ställe. Boendet blir vad man gör det till helt enkelt. När jag köpte en bostadsrätt för sex och ett halvt år sedan orkade jag gå och titta på tre objekt under sammanlagt två helger, därefter köpte jag en lägenhet. När jag väl skrivit på kontraktet och fått nycklarna var det första jag gjorde att åka dit och titta – därtill var jag nödd och tvungen eftersom jag på visningen mest gick runt och kollade vad den som bodde där hade i sina bok- och cd-hyllor, och jag hade således inget minne av hur lägenheten såg ut. Och den hyresrätt jag nu bott i de senaste fyra åren tackade jag ja till totalt osedd. När jag och min vän Jonas anlände med flyttbilen en sen torsdagskväll hade jag aldrig satt en fot i lägenheten, jag hade heller inte sett den på bild men jag hade visserligen fått den beskriven över telefonen av den tidigare hyresgästen. Och det blev ju helt okej, jag trivs finfint.

Men visst, jag skulle ju inte ha köpt en lägenhet för flera miljoner utan att titta på den först. Tror jag i alla fall.

Fast ändå, jag undrar om inte hela den här bostadskarusellen Stockholm upplevt det senaste decenniet skulle lugna ner sig om folk slappnade av en smula. Vad fasiken, vi ska ju bara bo där. Vad är grejen liksom?

Jag vet inte hur många gånger jag vandrat genom Uppsala om morgonen på väg mot tåget till Stockholm, men att gå genom en stad innan den helt vaknat är något jag aldrig tröttnar på. I morse föll ett lätt regn över den höstprunkande staden och jag gick längs Fyrisån med riktning mot stationen och jag gladdes över att jag trots alla år i Stockholm ändå inte lämnat platsen bakom mig. Det finns något där som saknas i huvudstaden, kanske är det bara en småskalighet blandat med hjärtskärande vackra miljöer men jag tror inte det är hela sanningen, åtminstone inte för mig. I mitt fall handlar det väl – som jag så många gånger tidigare också skrivit – om det förflutna, dåtiden, den tid som varit men inte är, som trots att de endast existerar i imperfekt alltid larmar och gör sig till i min skalle så fort jag klivit av tåget.

Som alltid är det små detaljer som slungar mig bakåt. I fredags kväll, när jag stod och väntade på min vän Måns utanför Ica Luthagen på Sysslomansgatan, vilade jag blicken mot fasaden mitt emot, först mot Myrornabutiken där jag handlat så många poppiga t-shirts och byxor genom åren och blicken tog sig vidare uppåt, mot höger, bortåt och jag drabbades av ett minne som träffade mig i bröstregionen med full kraft och jag var tjugo år igen och några månader gammal i staden och livet var ett annat och det var väl inte lyckligare men det är ändå så jag väljer att alltid minnas det.

Jag stod där och undrade hur det kommer sig. Hur det kommer sig att åren går och att det ändå verkar finnas en nollpunkt jag hela tiden återkommer till trots att den tidsmässigt blir mer och mer förfluten. Varför jag väljer att vårda den där tiden på ett närmast osunt sätt. Jag stod där i den mörknande staden och det lyste i det tolv år gamla fönstret och jag tror att jag börjar närma mig ett svar. Kanske.

Jag har ju gjort det till något av en grej att jag alltid bloggar varje morgon eller tidig förmiddag. Jag vet inte riktigt varför, det har bara blivit så. Oftast känns det naturligt, ibland känns det som en jobbig plikt, men jag är en envis, trofast och enveten jäkel och därför skriver jag i ur och skur – sjukdom, bakfylla eller solsken till trots. Jag glömmer aldrig bloggen. Den finns alltid i bakhuvudet varje morgon när jag vaknar. Jag glömmer aldrig.

Förutom i morse. Jag undrar vad det betyder.

Eftersom jag tidigare i dag skrivit om kasperteater (den är klar nu för den delen, oj vad dåligt det blev) samt faktumet att Chris Lowe i Pet Shop Boys i dag fyller 48 år, så tänkte jag avsluta dagens bloggande med något som slår ihop dessa två saker, åtminstone om man accepterar att kasperteater och dockteater är ungefär samma sak, vilket man väl … nästan kan göra?

Och hur ska jag ro det i hamn då? Jo, genom att bjuda på Pet Shop Boys-videon till ”I’m with stupid”, där de får hjälp av ”Little Britain”-duon.

Och för den som kan sin PSB-videohistorik så är det dessutom humor på hög nivå.

Anna Järvinen har ju kramats ihjäl de senaste dagarna med albumdebuten ”Jag fick feeling”. Och eftersom jag aldrig är inne på jobbet nu för tiden så ser jag ju aldrig röken av några recensionsexemplar, och tänkte att vad fasiken, jag köper väl skivan då. Och shit pommes frites, säljer de inte den för ynka 55 kronor på den ypperliga svenska nedladdningsbutiken Klicktrack. Skynda fynda!

Tro’t eller ej, men i dag ska jag spendera min tid med att skriva en kasperteater på temat ”Polisen kommer”. Jag är så taggad.

——

I dag fyller såväl Chris Lowe i Pet Shop Boys som min gamla flickvän Madde (alltså – hon är inte gammal, det var bara lång tid sedan vi var ihop) år. Grattis till er båda!

I slutet av maj sträckte jag ut en ödmjuk hand till den här bloggens läsare och bad om en allmosa. Jag hade precis begärt att få vara tjänstledig ytterligare tre veckor utöver de tretton jag redan fått beviljade, med ambitionen att även hinna skriva på filmmanuset förutom på romanen. Veckor som var ofinansierade, ledig tid jag inte haft möjlighet att spara ihop pengar till.

Resultatet var, minst sagt, skralt. Inte en spänn satte ni in, trodde väl att det var ett skämt, trots att jag klart och tydligt med bockat huvud exakt preciserade hur ni skulle gå tillväga för att hjälpa min ynkliga gestalt. Men icke sa Nicke. Nada. Nichts. Nothing at fucking all. Blä på er. Usch! Fy!! Urk!!!

Och nu sitter jag här. Med tre komma fem veckor kvar av tjänstledigheten och en trasig kaffepanna, utan finansiella medel att konsumera en ny, tvingad till att gå till affären och köpa pulverkaffe för att överleva. Pulver!

Otack är sannerligen den ideelle bloggarens lön.

Jaha, nu undrar ni så klart vad kaffekannan hade gjort mig för något ont. Och ni kan liksom jag själv fundera på det hur länge som helst, men faktum kvarstår, det nya hålet i dess botten kommer att medföra ökad omsättning på 7-Eleven nere på Odenplan inom kort.

Oktober alltså. Jag börjar jobba igen den här månaden. Visserligen först den tjugonionde, men ändå. Ur led är tiden.

——

Någon har googlat nobelpriskandidat litteratur och hamnat hos mig. Tack men jag tror inte riktigt att jag är redo ännu.

Men jag är snygg i frack och kommer gärna på middagen.

——

Det regnar där utanför. Jag som ska gå på morgonpromenad.

Jag är åter hemma. Då kommer de fram, tankarna i vardagen som kräver att dryftas. Jag har det senaste halvåret haft två återkommande tankar som jag alltid tänker på när jag konfronteras med dem men sedan alltid glömmer att blogga om. Den ena är:

Var i hela fridens namn har kartorna över Stockholms stad tagit vägen i tunnelbanan?

I onsdagens DN (ej på nätet) såg jag dock en notis som fick mig att vilja både glädjas och kräkas. Kartorna är nämligen på väg tillbaka, i oktober ska de upp. SL menar att de som satt uppe var omoderna, vissa så gamla som från 2002 (kanske har Rådmansgatan flyttat på sig sedan dess?) samt att de kartor som satt uppe inte längre passade in i SL:s grafiska profil.

Och här blir jag så sur att det börjar rinna citronsaft ur tårkanalerna på mig. Hur kan man få för sig att plocka ner kartorna i över ett halvår, dessutom över hela sommaren då staden översvämmas av vilsna turister, för att de inte passar in i SL:s grafiska profil och för att de var maximalt fem år gamla? Det må låta löjligt men faktum är att jag älskade de där kartorna, jag vet inte hur mycket tid jag dödat på tunnelbaneperronger genom att stå och kika på dem i väntan på tåg, alltid upptäcker man någon ny gränd och dessutom är det inte så som DN-notisen hävdar bara nyblivna stockholmare samt västsvenskar, norrlänningar, skåningar och andra nyinlända invandrare som har nytta av dem, tvärtom skulle jag vilja hävda – och det här är egentligen en annan fråga men jag kan inte hålla mig – att sanningen ofta är den motsatta, det är de infödda stockholmarna som har sämst koll på sin stad utanför sina hemkvarter och inte de inflyttade, som ofta känner ett större behov av att lära sig hitta efter sin ankomst och slukar gatunamn som vore det dagens viktigaste mål.

Hur som helst, nu kommer de i alla fall upp igen och i ett tappert försök att släta över faktumet att uttråkade resenärer i ett halvår tvingats stirra på Hej, det är jag som är din stationsvärd-skyltarna i brist på annan underhållning, säger SL:s pressekreterare Max Landergård angående de nya kartorna: De är riktigt snygga. Det är guld i dem också … eller det ser ut som guld i alla fall.

Allt är förlåtet.

När jag i natt kom ut från Gläntafesten på Världskulturmuseet i Göteborg upptäckte jag ett missat samtal på mobilen. Ett telesvar, inkommet klockan 23.10, fanns för avslyssning:

Hej Daniel, det är Ulf. Min bror såg dig på Soldaten Svejk nu i kväll och började prata med dig, men du var oförskämd mot honom. Varför var du det? Jag vill ha ett svar. Hej då.

Till den som vandrar på Stockholms gator och utger sig för att vara jag: I kväll kommer jag hem så nu får du sluta upp med det här.