Kategori: Litteraturvärlden

Tål att svettas i

Vi flyttade ut alla pinaler från Blustret i går, kånkade och bar, röjde, slängde och tömde. Det vi inte ville bli av med förflyttades istället till ett förråd på Kungsholmen. Eller rättare sagt en … bastu.

Jovisstsernisåatt. Sockerförlagets nya boklager är lokaliserat till en bastu ett finskt spjutkast från Sankt Eriksbron. Gott om utrymme för de 13 av från början 50 bokkartongerna med ”Dannyboy”-pocketar, och kanske ännu viktigare – även gott om utrymme för en kommande pocketversion av ”Vi har redan sagt hej då”.

Hurra för det.

——

Blustret var alltså Johannas frilanslokal vid Sankt Eriksplan. Det var också skådeplatsen för min senaste releasefest.

Unni Drougge och recensionerna

Unni Drougge bloggade i helgen om hur hennes nya roman ”Bluffen” tagits emot i media. Eller rättare sagt, hur den inte tagits emot i media. För trots att hon är en av Sveriges mest kända författarpersonligheter, och trots att den tänkta deckartrilogin ges ut på det finlitterära förlaget Modernista, så har boken passerat riksmediernas recensionsavdelningar i Stockholm med tystnad. Inget i DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, SVT:s morgonsoffa eller SR:s ”Kulturnytt”. Nada.

Så som Unni Drougge beskriver det i inlägget verkar det närmast ha gått ut påbud inom redaktionerna att boken inte ska uppmärksammas på grund av att den är obekväm och bråkar med fel kulturpampar. Som (visserligen föräldraledig) journalist på en av landets genomslagsmässigt viktigare kultur- och nöjesredaktioner har jag i och för sig svårt att svälja sådana påståenden eftersom jag inte riktigt kan se hur en dylik nedtystning ser ut rent praktiskt – journalister brukar inte uppskatta påtryckningar vare sig i riktningen du måste skriva om det här eller du får inte skriva om det här – men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att avsaknaden av uppmärksamhet i huvudstaden är väldigt märklig. Särskilt med tanke på att de dagstidningar som brukar räknas till riksmedier utanför Stockholm – Göteborgs-Posten samt Sydsvenskan – båda har recenserat.

Kanske beror det på att boken inte är något vidare, recensionerna jag länkar till ovan är ju inte direkt himlastormande? Tja, visst skulle det väl kunna vara så, men det publiceras nästan dagligen ljumma recensioner av böcker skrivna av författare av betydligt mindre allmänt intresse än Unni Drougge, så en sådan förklaring håller inte. Och i en krönika som publicerades några veckor före utgivningen kallade DN:s litteraturredaktör Jonas Thente faktiskt ”Bluffen” för intelligent och värd att tänka flera varv kring samt en skicklig sammanfattning av det senaste decenniets litterära Sverige, vilket ju faktiskt inte låter så tokigt. Man skulle ju kunna förledas tro att en bok som omnämns på ett sådant sätt av en tidnings litteraturredaktör kanske skulle komma att recenseras när det blev dags. Men nej, inte den här gången.

Hur som helst. Jag tycker nog att faktumet att Unni Drougge skriver om det här – vilket i sig tyvärr är tabu för en författare som vill bli tagen på allvar – gör att ämnet bör uppmärksammas av oberoende part. Vad säger ni Svensk Bokhandel, dags att ringa runt och ställa kulturredaktörerna några frågor kring hur de resonerat?

Eh.

Ja. Där kom jag visst själv med en subtil påtryckning till en tidningsredaktion. Bra där.

——

Uppdatering tisdag: Tydligen så ska ”Bluffen” ha recenserats i Aftonbladet, trots att jag skriver motsatsen i inlägget. Den finns dock inte utlagd bland deras recensioner på nätet, därför hittade varken jag eller Google den.

En historia att krydda orden med

Del fyra i en helt oöverskådlig serie om mitt skrivande liv:

När jag tänker tillbaka på mitt skrivande under de sena tonåren, så är det med en viss grad av skammens rodnad på mina kinder.

Jag hade ett ofantligt självförtroende inför min egen text. Jag vill minnas att jag vid ett tillfälle sa – eller möjligen skrev – till min vän Jennie (vars föräldrar också fick telefonsamtal från klassföreståndaren i mitt första inlägg i den här serien) att om jag bara hittade en historia att krydda mina ord med, så skulle jag kunna skriva förbannat bra romaner.

Inte exakt med de orden, åtminstone inte de där sista, jag hade säkert en mycket mer pompös beskrivning än ”förbannat bra”. Men jag hade, vilket väl hör de sena tonåren till, ingen som helst vetskap om mina eventuella tillkortakommanden.

Jag minns att vi vid något tillfälle läste Marcel Proust på svenskan. Eller åtminstone läste om. Jag köpte första delen av ”På spaning efter den tid som flytt” i pocket. Efter att ha läst var jag stensäker – jag kunde också skriva så där, jag kunde också låta meningar flyta ut över hela sidor, inga problem, jag var ju en gudabenådad talang.

Och jodå, jag skrev meningar som flöt över hela sidor. Jag staplade bisats på bisats på bisats och plötsligt skulle jag inspireras av Joyce också, de inre monologerna i ”Odysseus” kunde jag skriva lika bra, så inte nog med att meningarna blev oändliga, de blev malande också, tvära associationskast som väl oftast inte hängde ihop.

Jag har för mig att jag faktiskt skrev några uppsatser i den där stilen.

Skammens rodnad som sagt.

Del ett här. Del två här. Del tre här.

August är en man – som vanligt

Ännu ett år med manlig dominans bland nomineringarna läggs till handlingarna i Augustprisets historia. Vi sa det i fjol och det tål att poängteras igen: Blott 2 gånger på nu 22 försök har det varit kvinnlig dominans i nomineringslistan, medan männen har haft det numerära övertaget 12 gånger.

Nu lär visserligen årets 4/2-dominans i manlig favör inte spela så stor roll vid prisutdelningen i november, ingen torde ha en chans att vinna vid sidan av Sigrid Combüchen eller Sara Stridsberg. Men ändå.

15 gånger har en man vunnit Augustpriset i den skönlitterära klassen, 6 gånger har det blivit kvinnlig seger. August är och förblir en man.

DJtv #66 – Tage Ögren och en trave böcker

Sommaren hann övergå i gråaste hösten innan DJtv lockades fram ur sitt ide. Som mjukstart visar vi upp vår modesta bokhylla i Berlin, minns avsnitt från förr samt pratar om felvända tyska bokryggar, Årstafrun och Jan Guillou. Allt är ungefär som vanligt med andra ord – vilket inte är fy skam.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Vi vill också passa på att tacka Bokbabbel för inspiration till avsnittets titel.

En man mindre att slåss mot

Jag kan utlova en sak med bestämdhet – jag kommer inte att finnas bland de sex författare som i morgon presenteras som årets Augustkandidater i den skönlitterära klassen.

Nej, jag tror inte att någon tippade det heller, men nu vet ni i alla fall med hundra procents säkerhet.

Faktum är dock att jag ett tag lekte med tanken på att ändå anmäla ”Vi har redan sagt hej då” till tävlingen, för jo, det måste förlagen göra för att ens bli tillgänglig för nominering. Inte för att jag trodde att det skulle ge mig något, utan mest för att markera för mig själv och arrangerande Förläggareföreningen att min romanutgivning var på allvar, att det inte var en ploj, att jag själv faktiskt tycker att boken är riktigt bra, även om jag väl inte anser att det är en Augustbok, om jag ska vara ärlig.

Men ändå, det hade känts bra att markera.

Fast 700 kronor är ändå 700 kronor för ett förlag som går plus minus noll ekonomiskt. Så nej, det får anstå till nästa roman.

Då jävlar.

——

Min kollega Erika har skrivit en artikel där det fokuseras på årets starka romaner skrivna av kvinnor och om det betyder att det är dags för en kvinnlig mottagare i år. Jag har visserligen själv skrivit här i bloggen att jag tror att Sigrid Combüchen vinner, och jag skulle personligen bli väldigt glad om Sara Stridsberg gör det, men ser bara ett problem med det sättet att tänka, och det är att det har funnits starka kvinnliga kandidater samtliga år priset delats ut, och det slutar ändå oftast med att en (äldre) man står där och höjer statyetten i skyn.

All books ever written – än sen då?

Som jag sa till min kollega Erika när hon ringde och ville prata Google inför bokmässan och det seminarium som skulle hållas där om Googles bokambitioner förra månaden – jag är inte alls övertygad om att bokförlagen åtminstone i ett kortare perspektiv har så mycket att frukta från Google Books, eftersom Google tvärtom vad många tror inte alls är superframgångsrika på alla områden de ger sig in på. Tvärtom är de ofta rätt taffliga. Och det har förekommit rätt många indikationer på att den här massiva inscanningen av i dagsläget 15 miljoner böcker de gjort inte håller måttet rent kvalitativt.

Och i dag såg jag via Adam Gardefjord ett alldeles lysande och samtidigt väldigt nedslående exempel på just det. Sir Arthur Conan Doyle torde snurra ett par varv i sin grav om någon ger honom länken till artikeln. Att säga att Googles inscanning av hans ”The parasite” är undermålig är närmast att linda in sanningen när man ser resultatet, och om jag förstått saken rätt är det här inte ett undantag, utan snarare en regel på hur kvaliteten ofta ser ut.

Troligen kommer det väl inte att se så här amatörmässigt ut när de ska börja sälja nya e-böcker i sin butik Google Editions, men det visar ändå hur oerhört långt ifrån konsumenter och i det här fallet läsare som Googles datatekniker befinner sig.

Lyckat

Jaha, här sover Tage snällt på det trevliga fiket Karvana nära Boxhagener Platz och jag har fått in min kaffe och tänkte börja pilla lite med den där sabla e-boken och så minns jag inte hur fan det var jag gjorde i vintras när jag höll på och meckade med det it-teknikerjobbet. Det står helt still.

Dannyboy & e-boken

Det är ett dåligt samvete jag har gått och burit på alldeles för länge.

Men nu ska jag banne mig ta tag i e-boksvarianten av ”Dannyboy & kärleken”. Det håller inte att den just nu saknas i digitalt format helt och hållet, jag drog ju in den variant som fanns fram till slutet av förra året som var utgiven av Forum/Bonniers och hade kopieringsskydd, men tanken var så klart inte att det skulle ta ett år innan jag hade en ny variant ute. Ett par månader, möjligen tre. Inte elva-tolv.

Så. Det lilla projektet hamnar nu högst upp på att göra-listan. Efter att borsta tänderna och duscha vill säga, det blev en lite sen morgon till följd av en dunderförkyld Tage som hostat och gråtit sig genom stora delar av natten. Nu är han dock en glad lax igen, om än väldigt snorig.

Men. Den nya e-boksvarianten av ”Dannyboy  & kärleken” – bör den innehålla något unikt? Ska den ha kvar det extramaterial i form av en bonusepilog som jag lade till i pocketen, eller ska den lilla snutten vara just unik för pocketupplagan? Och om jag ska ha något annat – vad i sånt fall?

Tips mottages tacksamt.

Min första kärlek

Del tre i serien om mitt skrivande liv:

Jag inser att jag kanske inte varit helt sanningsenlig i mina tidigare inlägg i den här serien. Eller främst i mitt första. Om det där med engelskaläraren som i tvåan på gymnasiet fick mig att inse att mina tankar om att jag skulle bli civilingenjör bara var nys och att jag borde satsa på det jag hade talang för istället – språket.

För det var ju inte som att insikten om att jag hade en viss begåvning när det gällde att författa var ett faktum som var fullständigt okänt för mig innan min lärare skrev de där raderna i slutet av min uppsats.

Hösten innan hon plitade ned orden Don’t let the tech world invade you vann jag en novelltävling i Arbetarbladet på temat Min första kärlek. Jag ställde upp med en tårdrypande, översentimental berättelse om en kille som är dödligt kär i en tjej på gymnasiet. Och eftersom jag sällan kan nöja mig med det som förutsatts var jag tvungen att skruva det hela ett varv till, han var inte bara dödligt kär, han var också dödligt sjuk, en obotlig hjärntumör, och vips så var temat min första och enda kärlek.

Faktum är att jag var rätt övertygad om att jag skulle vinna tävlingen redan när jag skickade in texten. Jag var visserligen bara 17 år och tävlade i ungdomsklassen som var upp till 20, men det var en sorglig och särdeles sturm und drangig historia som inte kan ha lämnat ett öga torrt inne på Arbetarbladets redaktion. Eller så skulle de se det som det mest överlastade Harlequindravel de någonsin läst.

Nu vann jag som tur var och skulle således intervjuas. Jag fick ledigt från skolan en eftermiddag då reportern skulle komma hem till mig. Under intervjun berättade jag med stort allvar att jag mest läste Stephen King-romaner och att jag egentligen var missnöjd med tidningens tema, jag hade velat skicka in en novell jag hade skrivit om en statare som upptäckte en dansande älva i gryningen på den daggfyllda ängen bakom sin länga.
Sturm und drangig som sagt. Och tydligen gillade jag statarlitteratur också.

Tidningen kom ut, det blev ett uppslag i lördagsbilagan, artikeln om mig bredvid novellen hade rubriken Daniel är Kungsgårdens Stephen King och jag vågade inte gå till skolan på måndagen. Jag hade ju dels skrivit om kärlek och haft mage att publicera det vilket var särdeles fjolligt, och dels vågade jag inte möta föremålet för min kärlek, en tjej som gick i klassen under min som jag aldrig tordes prata med och när jag ändå gjorde det så trillade bara pinsamheter ur min mun. Jag var övertygad om att hon skulle förstå, att hon skulle skratta åt mig, att hon skulle tycka att det var jobbigt att en töntig idiot hade mage att … ja ni fattar, mitt självförtroende var väl inte på topp.

Hon nämnde aldrig något om mitt alster. Kanske prenumererade hennes familj på Gefle Dagblad så att hon aldrig såg eller hörde något om det hela. Kanske förstod hon inte.

Kanske brydde hon sig bara inte.

Hur som helst. Min engelskalärares ord kom inte som en blixt från klar himmel. Men jag vill ändå minnas det som att det var hon som puttade mig över kanten.

Och ja, det grämer mig att jag fortfarande inte minns hennes namn.

——

Del ett här. Del två här.

Den peruanske författaren

Nej, jag har inte läst något av Mario Vargas Llosa. Däremot är han ju ett särdeles känt namn, så allt klagande i den riktningen bör låta som skrammel med tomma tunnor det här året.

Intressant dock hur totalt ickenärvarande den 74-årige peruanen varit i årets förhandsdiskussioner. Precis som när Doris Lessing fick priset 2007. Sådant gillar jag.