Kategori: Litteraturvärlden

Mitt livs spellista

Jag läser Svenskans artikel om Spotifylistor till romaner och grämer mig att jag aldrig tog tag i det där med att göra en lista för ”Dannyboy & kärleken”. Den dryper ju av främst 90-talsmusik, mitt älskade 90-tal, och jag har tänkt på det så många gånger och till och med bloggat om det även om jag inte kan hitta det nu, fan fan fan. Samt att jag tror att jag till och med gjorde en spellista med låtarna som förekommer i romanen till releasefesten.

Men den arrangerades ju den 4 april 2005 om jag inte minns fel. Och då fanns inget Spotify. Och gissa om den listan har överlevt i mitt iTunes under de åren.

Not.

Så jag söker igenom bloggens arkiv, och slås av hur mycket bättre jag var förr. Det är något som de flesta bloggare med några år på nacken brukar upptäcka, det finns en mättnad en tröttma en stagnation som är ack så svår att ta sig ur. När jag klickar runt i arkivet efter det där inlägget jag vet ska finnas så hittar jag inget speciellt, men slås ändå av hur mycket bättre det var, trots att det inte var något speciellt. Det fanns ett schvung jag saknar nu.

Fan.

Men en spellista ska jag fortfarande göra. Någon måtta på min mediokrati får det vara.

——

Här skriver för den delen Lisa ”Onekligen” Bjärbo om sin spellista till sin senaste roman.

Die Mauer

Delningen av Berlin och muren fascinerar mig något oerhört i all dess absurditet. Jag har visserligen inte tagit mig iväg till murmuseet ännu, jag känner att jag vill lägga i princip en heldag på det, och därför komma välfokuserad, utvilad och taggad. Och utvilad och välfokuserad är jag ju sällan nu för tiden.

Men hur som helst. Jag är, i brist på museibesök, även på jakt efter den ultimata boken om det delade Berlin och dess mur. Jag har stått och bläddrat i lite olika böcker, men jag får hela tiden turistfällevibbar av dem. Det måste finnas mer, något djuplodande, som sätter muren i ett sammanhang och inte bara beskriver den som en symbol för den ultimata ondskan, som baksidan på en av böckerna jag kikade på i lördags uttryckte det. Jag inbillar mig ändå, utan att vara expert på området, att verkligheten var en smula mer komplicerad än så.

Tips mottages därför tacksamt.

Tål att svettas i

Vi flyttade ut alla pinaler från Blustret i går, kånkade och bar, röjde, slängde och tömde. Det vi inte ville bli av med förflyttades istället till ett förråd på Kungsholmen. Eller rättare sagt en … bastu.

Jovisstsernisåatt. Sockerförlagets nya boklager är lokaliserat till en bastu ett finskt spjutkast från Sankt Eriksbron. Gott om utrymme för de 13 av från början 50 bokkartongerna med ”Dannyboy”-pocketar, och kanske ännu viktigare – även gott om utrymme för en kommande pocketversion av ”Vi har redan sagt hej då”.

Hurra för det.

——

Blustret var alltså Johannas frilanslokal vid Sankt Eriksplan. Det var också skådeplatsen för min senaste releasefest.

Unni Drougge och recensionerna

Unni Drougge bloggade i helgen om hur hennes nya roman ”Bluffen” tagits emot i media. Eller rättare sagt, hur den inte tagits emot i media. För trots att hon är en av Sveriges mest kända författarpersonligheter, och trots att den tänkta deckartrilogin ges ut på det finlitterära förlaget Modernista, så har boken passerat riksmediernas recensionsavdelningar i Stockholm med tystnad. Inget i DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, SVT:s morgonsoffa eller SR:s ”Kulturnytt”. Nada.

Så som Unni Drougge beskriver det i inlägget verkar det närmast ha gått ut påbud inom redaktionerna att boken inte ska uppmärksammas på grund av att den är obekväm och bråkar med fel kulturpampar. Som (visserligen föräldraledig) journalist på en av landets genomslagsmässigt viktigare kultur- och nöjesredaktioner har jag i och för sig svårt att svälja sådana påståenden eftersom jag inte riktigt kan se hur en dylik nedtystning ser ut rent praktiskt – journalister brukar inte uppskatta påtryckningar vare sig i riktningen du måste skriva om det här eller du får inte skriva om det här – men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att avsaknaden av uppmärksamhet i huvudstaden är väldigt märklig. Särskilt med tanke på att de dagstidningar som brukar räknas till riksmedier utanför Stockholm – Göteborgs-Posten samt Sydsvenskan – båda har recenserat.

Kanske beror det på att boken inte är något vidare, recensionerna jag länkar till ovan är ju inte direkt himlastormande? Tja, visst skulle det väl kunna vara så, men det publiceras nästan dagligen ljumma recensioner av böcker skrivna av författare av betydligt mindre allmänt intresse än Unni Drougge, så en sådan förklaring håller inte. Och i en krönika som publicerades några veckor före utgivningen kallade DN:s litteraturredaktör Jonas Thente faktiskt ”Bluffen” för intelligent och värd att tänka flera varv kring samt en skicklig sammanfattning av det senaste decenniets litterära Sverige, vilket ju faktiskt inte låter så tokigt. Man skulle ju kunna förledas tro att en bok som omnämns på ett sådant sätt av en tidnings litteraturredaktör kanske skulle komma att recenseras när det blev dags. Men nej, inte den här gången.

Hur som helst. Jag tycker nog att faktumet att Unni Drougge skriver om det här – vilket i sig tyvärr är tabu för en författare som vill bli tagen på allvar – gör att ämnet bör uppmärksammas av oberoende part. Vad säger ni Svensk Bokhandel, dags att ringa runt och ställa kulturredaktörerna några frågor kring hur de resonerat?

Eh.

Ja. Där kom jag visst själv med en subtil påtryckning till en tidningsredaktion. Bra där.

——

Uppdatering tisdag: Tydligen så ska ”Bluffen” ha recenserats i Aftonbladet, trots att jag skriver motsatsen i inlägget. Den finns dock inte utlagd bland deras recensioner på nätet, därför hittade varken jag eller Google den.

En historia att krydda orden med

Del fyra i en helt oöverskådlig serie om mitt skrivande liv:

När jag tänker tillbaka på mitt skrivande under de sena tonåren, så är det med en viss grad av skammens rodnad på mina kinder.

Jag hade ett ofantligt självförtroende inför min egen text. Jag vill minnas att jag vid ett tillfälle sa – eller möjligen skrev – till min vän Jennie (vars föräldrar också fick telefonsamtal från klassföreståndaren i mitt första inlägg i den här serien) att om jag bara hittade en historia att krydda mina ord med, så skulle jag kunna skriva förbannat bra romaner.

Inte exakt med de orden, åtminstone inte de där sista, jag hade säkert en mycket mer pompös beskrivning än ”förbannat bra”. Men jag hade, vilket väl hör de sena tonåren till, ingen som helst vetskap om mina eventuella tillkortakommanden.

Jag minns att vi vid något tillfälle läste Marcel Proust på svenskan. Eller åtminstone läste om. Jag köpte första delen av ”På spaning efter den tid som flytt” i pocket. Efter att ha läst var jag stensäker – jag kunde också skriva så där, jag kunde också låta meningar flyta ut över hela sidor, inga problem, jag var ju en gudabenådad talang.

Och jodå, jag skrev meningar som flöt över hela sidor. Jag staplade bisats på bisats på bisats och plötsligt skulle jag inspireras av Joyce också, de inre monologerna i ”Odysseus” kunde jag skriva lika bra, så inte nog med att meningarna blev oändliga, de blev malande också, tvära associationskast som väl oftast inte hängde ihop.

Jag har för mig att jag faktiskt skrev några uppsatser i den där stilen.

Skammens rodnad som sagt.

Del ett här. Del två här. Del tre här.

August är en man – som vanligt

Ännu ett år med manlig dominans bland nomineringarna läggs till handlingarna i Augustprisets historia. Vi sa det i fjol och det tål att poängteras igen: Blott 2 gånger på nu 22 försök har det varit kvinnlig dominans i nomineringslistan, medan männen har haft det numerära övertaget 12 gånger.

Nu lär visserligen årets 4/2-dominans i manlig favör inte spela så stor roll vid prisutdelningen i november, ingen torde ha en chans att vinna vid sidan av Sigrid Combüchen eller Sara Stridsberg. Men ändå.

15 gånger har en man vunnit Augustpriset i den skönlitterära klassen, 6 gånger har det blivit kvinnlig seger. August är och förblir en man.

DJtv #66 – Tage Ögren och en trave böcker

Sommaren hann övergå i gråaste hösten innan DJtv lockades fram ur sitt ide. Som mjukstart visar vi upp vår modesta bokhylla i Berlin, minns avsnitt från förr samt pratar om felvända tyska bokryggar, Årstafrun och Jan Guillou. Allt är ungefär som vanligt med andra ord – vilket inte är fy skam.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Vi vill också passa på att tacka Bokbabbel för inspiration till avsnittets titel.

En man mindre att slåss mot

Jag kan utlova en sak med bestämdhet – jag kommer inte att finnas bland de sex författare som i morgon presenteras som årets Augustkandidater i den skönlitterära klassen.

Nej, jag tror inte att någon tippade det heller, men nu vet ni i alla fall med hundra procents säkerhet.

Faktum är dock att jag ett tag lekte med tanken på att ändå anmäla ”Vi har redan sagt hej då” till tävlingen, för jo, det måste förlagen göra för att ens bli tillgänglig för nominering. Inte för att jag trodde att det skulle ge mig något, utan mest för att markera för mig själv och arrangerande Förläggareföreningen att min romanutgivning var på allvar, att det inte var en ploj, att jag själv faktiskt tycker att boken är riktigt bra, även om jag väl inte anser att det är en Augustbok, om jag ska vara ärlig.

Men ändå, det hade känts bra att markera.

Fast 700 kronor är ändå 700 kronor för ett förlag som går plus minus noll ekonomiskt. Så nej, det får anstå till nästa roman.

Då jävlar.

——

Min kollega Erika har skrivit en artikel där det fokuseras på årets starka romaner skrivna av kvinnor och om det betyder att det är dags för en kvinnlig mottagare i år. Jag har visserligen själv skrivit här i bloggen att jag tror att Sigrid Combüchen vinner, och jag skulle personligen bli väldigt glad om Sara Stridsberg gör det, men ser bara ett problem med det sättet att tänka, och det är att det har funnits starka kvinnliga kandidater samtliga år priset delats ut, och det slutar ändå oftast med att en (äldre) man står där och höjer statyetten i skyn.

All books ever written – än sen då?

Som jag sa till min kollega Erika när hon ringde och ville prata Google inför bokmässan och det seminarium som skulle hållas där om Googles bokambitioner förra månaden – jag är inte alls övertygad om att bokförlagen åtminstone i ett kortare perspektiv har så mycket att frukta från Google Books, eftersom Google tvärtom vad många tror inte alls är superframgångsrika på alla områden de ger sig in på. Tvärtom är de ofta rätt taffliga. Och det har förekommit rätt många indikationer på att den här massiva inscanningen av i dagsläget 15 miljoner böcker de gjort inte håller måttet rent kvalitativt.

Och i dag såg jag via Adam Gardefjord ett alldeles lysande och samtidigt väldigt nedslående exempel på just det. Sir Arthur Conan Doyle torde snurra ett par varv i sin grav om någon ger honom länken till artikeln. Att säga att Googles inscanning av hans ”The parasite” är undermålig är närmast att linda in sanningen när man ser resultatet, och om jag förstått saken rätt är det här inte ett undantag, utan snarare en regel på hur kvaliteten ofta ser ut.

Troligen kommer det väl inte att se så här amatörmässigt ut när de ska börja sälja nya e-böcker i sin butik Google Editions, men det visar ändå hur oerhört långt ifrån konsumenter och i det här fallet läsare som Googles datatekniker befinner sig.

Lyckat

Jaha, här sover Tage snällt på det trevliga fiket Karvana nära Boxhagener Platz och jag har fått in min kaffe och tänkte börja pilla lite med den där sabla e-boken och så minns jag inte hur fan det var jag gjorde i vintras när jag höll på och meckade med det it-teknikerjobbet. Det står helt still.

Dannyboy & e-boken

Det är ett dåligt samvete jag har gått och burit på alldeles för länge.

Men nu ska jag banne mig ta tag i e-boksvarianten av ”Dannyboy & kärleken”. Det håller inte att den just nu saknas i digitalt format helt och hållet, jag drog ju in den variant som fanns fram till slutet av förra året som var utgiven av Forum/Bonniers och hade kopieringsskydd, men tanken var så klart inte att det skulle ta ett år innan jag hade en ny variant ute. Ett par månader, möjligen tre. Inte elva-tolv.

Så. Det lilla projektet hamnar nu högst upp på att göra-listan. Efter att borsta tänderna och duscha vill säga, det blev en lite sen morgon till följd av en dunderförkyld Tage som hostat och gråtit sig genom stora delar av natten. Nu är han dock en glad lax igen, om än väldigt snorig.

Men. Den nya e-boksvarianten av ”Dannyboy  & kärleken” – bör den innehålla något unikt? Ska den ha kvar det extramaterial i form av en bonusepilog som jag lade till i pocketen, eller ska den lilla snutten vara just unik för pocketupplagan? Och om jag ska ha något annat – vad i sånt fall?

Tips mottages tacksamt.