Kategori: Litteraturvärlden

Några grejer kring Augustpriset:

Sigrid Combüchen alltså. Ja, ur siarsynpunkt känns det så klart skönt att mitt blogginlägg från den 30 augusti, där jag fastslog att Combüchen utifrån tonen i förstadagsrecensionerna nog skulle bli årets Augustmottagare, blev verklighet. Att jag sedan personligen gärna sett Sara Stridsberg som vinnare är en annan historia. Men jag är övertygad om att det blir tredje gången gillt för henne – hon nominerades ju även för ”Drömfakulteten” år 2006.

Ja, visst var det roligt att det blev kvinnlig storslam, som Svenska Dagbladet skriver i sin rubrik. Men kritiken mot könsfördelningen i Augustrullorna kvarstår ändå, eftersom det alltjämt är så att fler män nomineras, och vinner, överlag.

Själv såg jag Jenny Jägerfelds vinst i barn- och ungdomsklassen som den roligaste. Natur och Kultur som gav ut hennes debutroman ”Hål i huvudet” trodde nämligen inte på hennes andra bok ”Här ligger jag och blöder”, utan refuserade den. Det nystartade förlaget Gilla Böcker hade dock en annan uppfattning, de gillade den (sorry, kunde inte låta bli) och gav ut och resten är numera Augustvinnarhistoria. Ja, självklart är det så att det sitter oerhört mycket kompetens på de svenska förlagen och det här är inte menat som kritik mot NoK som jag tycker är ett väldigt sympatiskt förlag, men sedan jag för snart ett år sedan presenterade mitt eget utgivningsprojekt har förståsigpåarnas förnumstiga mantran om förlagens och förläggarnas och redaktörernas förträfflighet och hur det i princip är omöjligt att göra något bra utan deras medverkan – och även det nu faktiskt skulle gå så bör man kanske ändå av princip ignoreras för att ordningen ska upprätthållas – varit så ofta förekommande att det står mig ända upp i svalget, så alla exempel på att det kanske finns andra sätt att göra saker på och ändå lyckas gör mig väldigt glad.

Men vad fasiken de skulle ju bambusra live från Augustprisutdelningen på Nyhetskanalen från klockan 17.30! Och nu är klockan 17.36 och det är inte igång!

Hur ska vi som är tillbaka i Berlin och inte kan vara på plats i Konserthuset nu få vår litteraturfix?

——

Jo man gör så klart som man alltid gör när man vill ha i princip liverapportering. Går till twitter och söker på #august.

Det här med betygen på litteratur fortsätter att uppröra och engagera. I Aftonbladet har kulturchefen Åsa Linderborg skrivit raljerande och medarbetaren Martin Aagård underhållande, Arbetarbladets kulturchef Bodil Juggas tycker försöket är intressant, i bloggvärlden har flera tänkvärda poster skrivits och i UNT:s nätspalter har kulturchefen Lisa Irenius utvecklat och summerat försöket hittills.

Några saker tycker jag att man kanske bör lyfta upp:

Dels är det ju inte så, även om det framstått på det sättet, att betyg är något helt okänt inom litteraturvärlden före UNT:s försök. I SVT:s morgonsoffa sätter Magnus Utvik och Yukiko Duke betyg på ny litteratur varje tisdagsmorgon, många månadstidskrifter  som publicerar kortare recensioner av böcker gör det, och även bland bokbloggarna är det rätt vanligt. Det är bara på den traditionella kultursidan det varit tabu.

Sedan är det ju heller inte så, om nu någon trott det, att ens jag tycker att det är en enkel fråga. Jag förstår mycket väl de invändningar som exempelvis Therese Eriksson gör i UNT, även om jag tycker att resonemanget delvis lider av en rädsla som gör gällande att förändringar av den egna verksamheten per automatik är av ondo. Eriksson hävdar att litteraturkritiken i en tid av snuttifiering mer än någonsin måste sitta still i båten, eller kanske till och med bli än mindre publikfriande för att överleva. Själv förstår jag inte varför ett sifferbetyg nödvändigtvis måste leda till ökad snuttifiering, snarare tror jag att en medföljande siffra kan locka in läsare i texten, där de tidigare bara sett en grå massa får de nu något att inledningsvis fästa blicken vid. Banalt månne, men tyvärr kan inte ens litteraturkritiken blunda för att dagstidningsläsare i dag förväntar sig att ledas in i läsningen på ett annat sätt än tidigare genom hur tidningen är redigerad.

Visst kan också betyg leda till en sorts sifferhets så som Martin Aagård skriver i sin text, det vet alla som tittat på bioannonssidorna i en dagstidning någon gång, men å andra sidan är det sedan lång tid kutym att man inom bokbranschen använder recensionscitat på fram-, bak- och insidan av böcker också, även på den allra finaste litteraturen, så skillnaden är hårfin. Och en grej gällande det här med ryckcitaten – möjligen en parentes men inte helt oviktig tycker jag:

Åsa Linderborg skriver i sin raljerande Aftonbladettext att betygssättningen är bara ytterligare ett offer på kommersialismens altare. Betyg stärker varumärket, snart pryder fem UNT-kajor hundratals pocketutgåvor. Så kan tidningen utan kostnad köpa sig en egen reklamplats. Linderborg låtsas här glömma att ryckcitat från hennes egen kulturredaktions recensioner redan i dag pryder massvis av pocketböcker och alltså agerar gratis reklamplats för Aftonbladet, oavsett betygens existens. Faktum är att jag tvärtom tror att en betygsiffra kan ha en psykologiskt dämpande effekt på de avarter man ibland ser bland ryckcitaten. Det går ju oftast, om man verkligen anstränger sig, att klippa ut positiva bisatser även ur den mest horribla recension. Men frågan är om man har mage att göra det om recensionen i fråga ackompanjerats av siffran 1 eller 2 i betyg.

Låt mig ta ett konkret exempel. Läs den här recensionen i Helsingborgs Dagblad, skriven av Marie Pettersson gällande min senaste roman. Det var nog den svalaste recension jag fick, den är inte nedgörande men boken hade nog om HD poängsatt sina recensioner fått en tvåa i betyg av Pettersson. Hade jag valt att plocka ett ryckcitat från en recensent som anser min roman vara värd blott en tvåa i betyg, och lagt det till min samling av recensionsklipp? Nej, ytterst tveksamt om jag haft mage till det. Men nu finns inte den där siffran, och vips känner jag mig friare i själ, tanke och tolkning, och plockar alltså med rätt gott samvete ut Ett uppriktigt försök att fånga den […] manliga trettioårskrisen i själva sin kärna.

För det låter väl, trots allt, rätt så positivt?

Upsala Nya Tidning har beslutat sig för att under en prövomånad sätta betyg på alla sorter av kultur. Från och med nu kommer även de mer traditionstunga kulturområdena att ges kajor, och inte bara den del av sfären som går under epitetet ”nöje”.

Föga förvånande tycker jag att det är ett bra initiativ. Skiljelinjen mellan det ”fina”, som inte går att betygsätta, och det ”fula”, som kan betygsättas, existerar inte längre, om den någonsin egentligen gjort det. UNT:s kulturchef Lisa Irenius ställer själv frågan – varför anses det helt okej att sätta betyg på Ruben Östlunds film ”De ofrivilliga”, men tabu att göra det när Killinggänget sätter upp en pjäs på Dramaten?

Det går ju att dra andra exempel, som ligger ännu närmare varandra. Att betyg sattes på Tomas Alfredsons film ”Låt den rätte komma in” har väl ingen protesterat mot, men ingen har dristat sig till att sätta plustecken, fyrar eller tärningsprickar på John Ajvide Lindqvists roman ”Låt den rätte komma in”, detta trots att många nog skulle hävda att Alfredsons film smäller högre som konstnärligt verk än Lindqvists bok.

Det främsta argumentet jag själv ser för att sätta betyg även på litteratur, teater och konst är för att det är konsekvent samt att det innebär ett erkännande för de konstformer som redan i dag betygsätts. Jag anser att film, musik och även tv är lika högt stående konstformer som litteratur. Självklart inte alltid, men det kan sägas även inom litteraturen, det finns väldigt många böcker som inte är särskilt högt stående på något endaste sätt, trots att de rent fysiskt existerar i en finkulturell form.

Fördummande, förklenande, förenklande? Nej, varför då?

Jag hoppas att experimentet blir mer än månadslångt.

——

För den delen – är det minnet som spelar mig ett spratt eller är det faktiskt så att UNT redan tidigare, åtminstone runt millennieskiftet, satte betyg på teateruppsättningar? Jag recenserade ju en del där då, främst film och konserter, men även en del uppsättningar av olika slag. Faktum är att det redan under de första sidorna i ”Dannyboy & kärleken” finns en passus där huvudpersonen under sin furiösa fracksprångmarsch genom Uppsala passerar Stadsteatern och minns hur han några kvällar tidigare satt i salongen och gav en studentuppsättning två kajor i betyg. Börjar jag redan där ljuga i min högt stående konstform?

Jag kan inte riktigt bestämma mig. Skulle man vilja vara med i Pocketshops ”Svårsålt”-hylla eller inte? Titlarna sticker ju utan tvekan ut i butiken eftersom sektionen är så mycket mindre än övriga samt även har ett småprovocerande namn som drar blickarna till sig, men antagligen tycker en stor del av besökarna att hyllans innehåll per automatik känns för … svårt. Eller vill de månne känna sig smarta och köper för att bevisa det?

Får via min chef höra att mitt blogginlägg om Biblioteket Plattans okonventionella hyllsortering, där de i somras lyckades placera min synnerligen heterosexuella roman ”Dannyboy & kärleken” på hyllan Queer, i går letade sig in i en liten kulturtext hos Expressen, som handlar om hur bokhandelsbesökare tar sorteringen i egna händer och helt sonika flyttar titlar till hyllor där de anser dem platsa bättre, med anledning av Tony Blairs och George Bushs nya memoarer.

Det står i texten att jag ”förargades milt” över bibliotekets tilltag. Ha, jag rasade ju!

Tilläggas bör också att Biblioteket Plattan kort efter mitt inlägg flyttade boken till hyllan Stadsliv.

Jag läser Svenskans artikel om Spotifylistor till romaner och grämer mig att jag aldrig tog tag i det där med att göra en lista för ”Dannyboy & kärleken”. Den dryper ju av främst 90-talsmusik, mitt älskade 90-tal, och jag har tänkt på det så många gånger och till och med bloggat om det även om jag inte kan hitta det nu, fan fan fan. Samt att jag tror att jag till och med gjorde en spellista med låtarna som förekommer i romanen till releasefesten.

Men den arrangerades ju den 4 april 2005 om jag inte minns fel. Och då fanns inget Spotify. Och gissa om den listan har överlevt i mitt iTunes under de åren.

Not.

Så jag söker igenom bloggens arkiv, och slås av hur mycket bättre jag var förr. Det är något som de flesta bloggare med några år på nacken brukar upptäcka, det finns en mättnad en tröttma en stagnation som är ack så svår att ta sig ur. När jag klickar runt i arkivet efter det där inlägget jag vet ska finnas så hittar jag inget speciellt, men slås ändå av hur mycket bättre det var, trots att det inte var något speciellt. Det fanns ett schvung jag saknar nu.

Fan.

Men en spellista ska jag fortfarande göra. Någon måtta på min mediokrati får det vara.

——

Här skriver för den delen Lisa ”Onekligen” Bjärbo om sin spellista till sin senaste roman.

Delningen av Berlin och muren fascinerar mig något oerhört i all dess absurditet. Jag har visserligen inte tagit mig iväg till murmuseet ännu, jag känner att jag vill lägga i princip en heldag på det, och därför komma välfokuserad, utvilad och taggad. Och utvilad och välfokuserad är jag ju sällan nu för tiden.

Men hur som helst. Jag är, i brist på museibesök, även på jakt efter den ultimata boken om det delade Berlin och dess mur. Jag har stått och bläddrat i lite olika böcker, men jag får hela tiden turistfällevibbar av dem. Det måste finnas mer, något djuplodande, som sätter muren i ett sammanhang och inte bara beskriver den som en symbol för den ultimata ondskan, som baksidan på en av böckerna jag kikade på i lördags uttryckte det. Jag inbillar mig ändå, utan att vara expert på området, att verkligheten var en smula mer komplicerad än så.

Tips mottages därför tacksamt.