Kategori: Jobb och sånt

Regnet faller över Belgrad i dag, ljudet smattrar in i hotellrummet från mina öppna fönster och hade jag något annat än en betongvägg att stirra mot där utanför skulle det ha varit en vacker syn. En tryckande hetta har legat som ett välslutet lock över staden sedan den bibliska hagelskuren i söndags och det börjar kännas länge nu, länge sedan jag sysselsatte mig med något annat än schlager, länge sedan vardagen, länge sedan mitt vanliga liv och jag längtar kanske inte stenarna jag lekt som barn men åtminstone gatorna jag går som vuxen.

Semifinal i kväll. Vinna eller försvinna. Jag får nästan lite ont i magen vid tanken på att vi inte skulle gå vidare, vad som händer då, vilka krigsrubriksartiklar mediedramaturgin kräver att jag skriver om Sverige för första gången någonsin missar finalen i schlager-EM. Ja, jag vet att det låter löjligt för dem som står utanför spektaklet, men det går inte att tänka så i det läge jag befinner mig, i den miljö jag levt och verkat i elva dagar.

Nu lär det inte hända. Men det kan hända. Och det oroar mig.

Blev just kallad lögnare av en volontäridiot som påstod att jag minsann fick en biljett till dagens genrep redan i går kväll, trots att exakt samma kille vid halv ett i natt stod på exakt samma plats och sa till mig att komma tillbaka i dag för att få min biljett. Idiot.

Men som tur är kan man ju även från Belgrad drömma om att allt som The Sun skriver är sant och att det verkligen är så att Pet Shop Boys och Amy Winehouse ska göra nya Bondlåten ihop.

Ungefär så här roligt har jag och DN-Mattias det i pressrummet i detta ögonblick.

Alltså, jag gillar verkligen Charlotte Perrelli. Hon är otroligt trevlig, lätt att ha och göra med och alltid väldigt proffsig. Därtill tycker jag faktiskt att ”Hero” är en rätt bra låt på riktigt, inte bara på schlagerriktigt.

Men det går ju inte att komma ifrån att den coolaste artisten här i Belgrad, det är Frankrikes Sébastien Tellier. Han lär inte ha en chans med ”Divine” på lördag kväll, han är alldeles för popkreddig för det och låten är så långt från det här spektaklet man kan komma, men det är väldigt roligt att se honom här nere, han lallar runt lite på måfå och han åker golfbil på scenen i sitt nummer. I går kväll när jag var på en mottagning i det serbiska kronprinsparets palats, kunde jag inte motstå frestelsen längre, utan gick fram och förnedrade mig själv. Här är resultatet.

Senare på kvällen, på den officiella invigningsfesten, passerade Tellier alldeles bredvid mig och jag fick en nick till hälsning av fransosen. Faan, ni är ju värsta polarna nu utbrast GP:s Johan Rylander. Joråsåattvettu, Sébastien och jag, we’re like this (nu gör jag ett coolt kompistecken med fingrarna), svarade jag.

Herre jisses, min lilla teknokratiska notis från i förmiddags toppar Expressens schlagerbevakning nu i kväll. Mycket ska man höra innan öronen trillar av, eller se innan ögonen får gå till nattvila.

Dåliga på att stava till Eurovision är de också.

När man går på JMK lär man sig att man som journalist ska rädda världen och kämpa för sanningen och demokratin. Sedan åker man på Eurovision Song Contest och förstår vad det handlar om på riktigt.

En sak man suckar över rätt ofta när man är ute och jobbar på Melodifestivalen är all korv, pizza, läsk, kaffe, kakor, chips och salta pinnar som SVT:s presspersonal bullar upp och som man trycker i sig som den nickedocka utan egen vilja man är. Okej okej, det finns frukt också – SVT är ju ett public service-bolag och måste visa myntets båda sidor enligt sändningstillståndet – men det bryr sig så klart ingen om när man står där med hunger i magen och Billypizzor i blick.

Hur som helst – jag ska aldrig klaga på det här fett- och koffeinöverflödet igen. För på den internationella arenan kan man frossa loss i … vatten. Det är fasiken i mig det enda som bjuds förutom presspamfletter med cd-skivor från Bulgariens och Georgiens tävlande som deras management gärna öser över en i samband med presskonferenserna.

Den minimala kaffekoppen på bilden fick jag således köpa själv i en automat. Okej att den kostade runt en femma samt att det trillade ner en söt liten sked innan jag plockade ut koppen, men ändå.

Som en del redan vet så är jag ju mer än vanligt splittrad den här veckan. Inte nog med att jag befinner mig på Balkan men försöker leva mitt liv så normalt det går ändå, jag har ju två bloggar också. Jag har nämligen förvandlats till Therese, jag har kapat hennes blogg som är en del av den schlagersajt vi säljer till en massa tidningar runt om i landet.

Så tveka inte, surfa dit och läs om mina schlagervedermödor. Det lär ni få fortsätta göra här också, men kanske inte riktigt fullt så mycket. Kommande måndag, då Therese ansluter här nere, blir jag dock en solobloggare igen.

Och nej, det är inte jag som har stått för cut and paste-jobbet.

Jodå, jag kom fram till Belgrad. Det är rätt smogigt i luften här, och jag har just ätit den största köttbit jag sett i hela mitt liv på en rätt pittoresk restaurang. Herre jisses, de tar sina hamburgare på allvar, det är ett som är säkert. Tillbehör verkar de dock inte tro på.

Nu ska jag se om jag kan promenera ut till arenan och hämta min ackreditering. Halv tio är det presskonferens med Perrelli ute vid flygplatsen.

Solen sken mot mig under promenaden ner mot stationen och det är något särskilt med att resa innan staden riktigt hunnit vakna, att smyga iväg innan någon hunnit märka att man är borta. Jag drog min väska över gatstenarna och det karaktäristiska ljudet klickmullrade fram längs gatorna och avslöjade mitt ärende för alla med öronen riktade mot gatan i den tidiga morgontimmen.

Nåväl. Jag ska inte bli långrandig. Det står ju för sjutton en slivovitza och väntar på mig i Belgrad, staden mitt i Europa där det kostar 28 kronor per minut att ringa till Sverige med mobilen.

Vi hörs när jag kommit ner från skyn igen.

Med start nästa vecka åker jag till Belgrad i hundra år för att bevaka schlager-EM. Nåja, tretton dagar för att vara exakt, men ändå. För att förbereda mig för det som blir min första djupdykning i vad jag fått höra är något av det nördigaste man kan göra i journalistväg förutom att möjligen bevaka Comic-Con, har jag så klart laddat ner en fullödig guide om evenemanget och staden från nördsajten ESC Today.

Och med mina västerländska glasögon fastklistrade på skallen behöver jag inte mer än läsa den första faktauppgift som luntan bjuder på förrän jag undrar vad det är jag gett mig in på:

Welcome to Serbia
Size: A bit smaller than Hungary & a bit bigger than Azerbaijan.

Alla som vet hur stort Azerbajdzjan är räcker upp en hand. De som dessutom kan stava till det utan att först kolla på Wikipedia räcker upp två.

Alltså, Annika Norlin är ju så otroligt söt ibland. Min eminenta kollega Sara intervjuade henne i dag angående att hon fått Ulla Billquist-stipendiet (Norlin alltså, inte Sara), men passade så klart även på att prata Säkert/Hello Saferide. Så här svarade hon angående att skriva på svenska kontra engelska:

Det är roligare och lättare att skriva poplåtar på engelska. Svenskan är ett ganska hårt och kantigt språk som tar mycket plats i musiken. Jag har vokalen a i många av mina låtar just för att mjuka upp det lite och jag är rätt trött på a nu. Om jag skriver på svenska igen måste jag hitta en ny vokal.