Kategori: Jobb och sånt

Aftonbladet har i svallvågorna av tidningen Total Guitars omröstning angående musikcovers gjort en egen nätundersökning. Resultatet? Johnny Cashs ”Hurt” är den bästa covern all time, säger Aftonbladet.

Men vänta nu. Det är ju den sjunde sämsta covern någonsin, hävdar de samtidigt. Och Britney Spears version av ”I love rock’n’roll” – den tredje sämsta covern som gjorts enligt Aftonbladet, är också den nionde bästa. Och Håkan Hellströms tolkning av ”Fairytale of New York”, den sjuttonde bästa covern av dem alla (inte så himla illa egentligen) är också den femte sämsta (inte alls särskilt bra).

Klart som korvspad.

Det må gå dåligt för Hultsfredsfestivalen såväl ekonomiskt som publikmässigt, men oj vilket mönstersamhälle kalaset verkar ha utvecklats till under 2000-talet.

Inkommande telefonsamtal strax före klockan fem:

– Tjenare Daniel. Du, skulle jag kunna få prata med Therese?
– Tyvärr inte, hon är och får sina vingar.

Möjligen vill de återställa jämvikten efter att ha uppfunnit ordet kräkkollaps på ettan i dag, och jag tänker inte protestera över att kulturnyheter värderas högt, men alltså – är inte det här en något mystisk nyhetsvärdering på Expressens sajt? Är verkligen Noréns bok det viktigaste som existerar just i detta nu?

Aftonbladet har å sin sida glädjande nog istället lyft upp FRA-lagen i topp:

——

Jaha, så klart hann Expressen ändra sin webbetta innan jag hunnit få ut mitt inlägg. Jag skyller på att det tog ungefär en kvart att förstå hur man gör en skärmdump på den här dumma pc-datorn.

Ett par saker värt att notera:

1. Vi har en finfin egen nyhet om att Tomas Alfredson ska göra film även av John Ajvide Lindqvists ”Människohamn” i dag. Min mun vattnas redan, trots att jag tillhör den olyckliga del av mänskligheten som ännu ej sett ”Låt den rätte komma in”.

2. Jag intervjuade Naomi Klein vid lunchtid i dag, för andra gången på ett drygt halvår. Trots allt snack vid min telefonintervju i höstas om att jag skulle stjäla någonting av henne när vi möttes öga mot öga, så hade jag ingenting med mig ut från hotellsviten som jag inte bar med mig in. Lite fegt kan tyckas, även om jag till mitt tjuvförsvar vill tillägga att hon mindes vårt samtal från i höstas, och inledde med att säga I’d better hold on to my bag now. Den texten ska ut först i morgon, och det ger mig en smula magont att jag inte ens hunnit börja plita på den än, due to continued pc-madness här på jobbet.

Vid femtiden i går blev jag bortschasad från mitt skrivbord. Två it-killar kom fram till det, började rumstera om, bar dit några svarta, lådliknande grejer, skrattade lite, bökade, drog sladdar, skrattade igen. Jag satt en bit bort och tittade på, lite fundersam, lite skrämd. Kände mig som en främling, en tillfällig besökare på min egen redaktion.

Efter ett tag var de klara. De gick iväg, mumlandes lågt sinsemellan, jag kunde inte riktigt höra, it-språk antar jag. Jag satt kvar vid min utkiksplats ett tag, osäker på vad jag borde göra, hur jag skulle bete mig. Till sist gick jag fram till skrivbordet. Något kändes annorlunda i luften. Jag tittade på den svarta lådan med perforerade silversidor som nu stod på skrivbordet. Petade till musen. Ett blått skärmljus brummade till liv.

Jag känner stor oro inför framtiden.

I gårdagens DN skrev min gamla UNT-kompis Therese Uddenfeldt en kort artikel där mediestrategen Joakim Jardenberg gav sin syn på hur dåliga journalister är på att följa de diskussioner som pågår på bloggar. Att det är tjänstefel av en journalist att inte kolla upp vart en story han eller hon skrivit tar vägen efteråt när eller om den börjar leva ett liv på nätet. Texten avslutas med en framtidsvision där Jardenberg siar om att papperstidningarna inom fyra fem år enbart finns på helgerna, och att det bara kommer att finnas en rikstäckande morgontidning i Sverige. Därefter skriver Therese Det ni, bloggare. Där fick ni ett köttben. Jag ska minsann kolla om ni plockar upp det.

Framtidsvisionen låter rätt rimlig, men jag lämnar den därhän. Vad som fascinerar mig är att DN, ett drygt dygn efter att papperstidningen damp ner innanför min dörr, fortfarande inte publicerat texten – som alltså handlar om mediernas syn på internet och bloggvärlden – på internet.

Det är på något sätt väldigt humoristiskt.

——

Uppdatering: Joakim Jardenberg har själv lagt upp en faksimil av artikeln i fråga.

I oktober 2003 kommenterade Steve Jobs faktumet att Itunes släpptes i en Windowsversion med frasen Hell froze over. Bland macpuritaner hade det tidigare ansetts som helt omöjligt att något sådant skulle kunna ske. Att samme man några år senare skulle låta hela Apples maskinpark börja använda intelprocessorer var publiken lyckligt ovetande om när Steve Jobs satte sig vid en Dellmaskin och började ctrl- och högerklicka sig fram inför den häpna publiken i Moscone Center i San Francisco, en plats där Apple ofta delger världen sina viktiga nyheter.

Det jag nu ska berätta är kanske inte riktigt av samma dignitet, men fasiken snudd därpå:

Jag ska spendera förmiddagen med att gå på pc-kurs. På en Delldator.

——

Uppdatering klockan 14: Vi ska alltså bli pc-fierade på kultur/nöje på tisdag nästa vecka, därav förmiddagens kurs. Två saker etsade sig fast i mitt sinne under sessionen:

1. Det var sju år sedan jag senast kom i riktig kontakt med en pc, men ingenting har förändrats. Allt såg exakt ut som förr. Fascinerande.

2. Helskärmsläget. Det existerar fortfarande. Fascinerande.

Fasiken, med tanke på att jag lämnade Solna, där intervjun gjordes, klockan 18.20 och dessutom hunnit äta en McFeast-meny, så är jag rätt nöjd med att texten om Dima Bilan redan är ute.

Nu äntligen dags att rusa iväg på Peters tidskriftskalas, även kallat Atlas Litterära Tillägg-releasefest. Jag är bara en och en halv timme försenad. Men hey, schlagern går först, every fucking time.

I går morse skrev jag: Jag ska inte tänka på schlagermusik på åtminstone nio månader.

I dag strax efter klockan tre ringde min chef: Du ska intervjua Dima Bilan i morgon klockan fem.

Livet är bra roligt ibland.

Jag började jobba med bilagan som vi gjorde inför den svenska Melodifestivalen runt den tionde januari. Om tre timmar och en kvart når vi slutligen målet efter sju städer och åtta bedrövelser.

Och ja, jag är rätt nervös kan jag meddela.

Jag vill mest bara meddela att jag är rätt trött i dag.

Det blev ju en finfin kväll i Belgrad i går när vi väl pustat ut klockan 22.56 och vi skrev och skrev och skrev och sände och sände och sände – vi har tre publiceringskanaler så upprepningen har inte bara ett uttröttningssyfte – men i dag är en annan dag och nya texter måste ut ut ut och jag är så trött trött trött men det är bara två dagar kvar så det ska nog gå vägen det här också.

——

Just ja – det där med Pet Shop Boys och Amy var ju så klart bara ljug. Aldrig får man vara riktigt glad.