Kategori: Boken och framtiden

Förra veckan gick litteraturpedagogen Lena Kjersén Edman, efter att länge ha kämpat mot otyget i Bokhoras kommentarsfält, ut i DN och idiotförklarade de vuxna människor som slösar bort sin tid på att läsa Stephenie Meyers vampyrböcker om Bella och Edward när det faktiskt finns bättre litteratur att lägga sin tid på. I dag svarar två av bokhororna, plus några fler, på kritiken, och får genast mothugg av Kjersén Edman igen, som konstaterar att nej, all läsning är inte bra läsning för när vi ”drunknar” i en roman förlorar vi förmågan att reflektera över fördomar och taffligt språk.

Förutom att det luktar videovåldsdebatt a la 1980-tal över hela diskussionen och att argumentet Kjersén Edman anför i dagens svar ekar av samma rädsla som mötte hela romangenren när den introducerades i litteraturen under andra halvan av 1700-talet (romanens förmåga att svepa med läsaren ansågs då vara av ondo) så kan jag inte låta bli att ställa en fråga som rör det jag skrev i helgen:

Hur var det nu, de som anser sig stå för det höga provoceras aldrig av det låga, utan det är alltid tvärtom?

Förra veckan publicerade Jonas Thente ett blogginlägg i den rätt ljumma högt och lågt-debatten som förbryllade mig. Han menade på att den eviga kampen mellan det höga och det låga inom kulturen egentligen är ett enfrontskrig. Det är bara de som står för det låga som provoceras av det höga, aldrig tvärtom, var tesen. I alla fall har jag aldrig hört en finkulturell professor, kritiker eller utövare uttala sig nedsättande om populärkultur. I somliga fall har jag till och med hört skamsna ursäkter för att vederbörande inte är tillräckligt insatt i exempelvis serier, techno och onlinespel, skrev han bland annat.

Jag tänkte nä men vänta nu, men så hände något annat och jag orkade inte engagera mig. Men så i dag får han medhåll av sin kulturchef Maria Schottenius i en krönika i den höstpremiärande DN Boklördag (ej på nätet ännu), där hon skriver Han har rätt. Det är osannolikt tjatigt och tröttsamt att år ut och år in avlyssna denna aggressivitet i en osorterad blandning av komplex och förakt.

Och jag tänker nä men vänta nu.

Som en person som genom åren vurmat en hel del för populärkultur men försökt röra mig på en mer finkulturell arena då och då – med blandat resultat får man väl erkänna – vill jag å det bestämdaste protestera mot det här tolkningen. Kanske har den i viss mån vunnit plats på senare år då även kulturkonservatism har en förmåga att sakta förnya sig själv, men oj vilket förakt det höga kan ha för det låga. Det kan ta sig rätt många och spretiga uttryck, jag väljer att nämna några.

• Thente skriver att han aldrig hört en litteraturprofessor uttala sig negativt om det låga. Han har uppenbarligen aldrig pluggat i Uppsala. Ett par minuter in i min introduktionsföreläsning på litteraturvetenskapen fick jag av en väldigt namnkunnig professor veta att Stephen King var skräpets skräp. Jag har självklart aldrig läst något han har skrivit, men jag känner folk som har gjort det är en mening som etsat sig fast i mitt minne, trots att det i dag gått ganska exakt tolv år sedan jag hörde den yttras. När jag några terminer senare fick för mig att skriva min C-uppsats om Askungetemat i Kings debutbok ”Carrie” möttes jag av djup skepsis, borde jag inte skriva något mer passande istället, kanske något om ”Drottningens juvelsmycke”, eller varför inte Strindbergs infernoår i Paris?

• När man rör sig på vissa litterära tillställningar och det till sist kommer fram att man likt de flesta andra där också gett ut någon typ av roman/diktsamling, kommer frågan vad den heter. Oftast har de inte hört talas om den, varvid följdfrågan vilket förlag var det på? nästan obönhörligt kommer. När svaret blir Forum fryser personen för ett kort ögonblick till, ler lite så där upphöjt njuggt och säger jaha med ett tonfall som betyder jaja, det förklarar ju saken, deras utgivning har jag ju verkligen inte koll på. Forum må vara ett stort Bonnierförlag, men det är inte ett av de fina, och därför behöver man inte ha koll på vad de sysslar med, man vet redan vad de sysslar med.

• Lördagens kulturdel bjuder själv på ett tredje exempel. I samband med den svenska premiären av den mycket hyllade tv-serien ”Generation kill” om USA-invasionen i Irak väljer DN att över ett helt uppslag recensera den fyra år gamla bok (som inte finns på svenska) som tv-serien bygger på. Någon recension av tv-serien har dock inte gjorts.

Ja, exemplen spretar. Men det gör ju debatten också.

Och kanske beror allt i mitt fall till syvende og sidst bara på mindervärdeskomplex fött ur min jantelagsindränkta bruksortsuppväxt, kanske handlar det bara om dåligt självförtroende. Kanske är det en kombination av verklighet och inbillning, när man väldigt gärna vill bli accepterad av en värld man inte riktigt känner sig bekväm i letar man gärna efter signaler som tyder på att man blir motarbetad, sedd neråt på, lite hånad.

Men hur som helst – att hävda att det höga inte föraktar det låga och samtidigt påstå att motsatsen är helt sann är en ren lögn.

Läste Johan Theorins ”Nattfåk” nyligen, jag gillade debuten ”Skumtimmen” och även denna föll mig i smaken även om jag fortfarande stör mig på karaktären Gerlofs förmåga att i lagoma doser portionera ut eventuell kunskap om viktiga händelser som skett i det förflutna, det känns för tillrättalagt och konstruerat för att gagna historien.

Men det var inte det jag ville prata om. Det jag vill prata om är det som fick mig att häpna flera gånger under läsningen. Och ni som är lite spoilerkänsliga (även om jag inte tycker att det som följer överstiger det som skrivs i en recension) – sluta läsa nu.

För oj vad de måste ha gnisslat tänder i våras på Wahlström & Widstrand när Ordfront gav ut John Ajvide Lindqvists ”Människohamn”. För likheterna mellan de båda romanerna är stundtals häpnadsväckande. De utspelar sig i samma vindpinade kustmiljöer – om än på olika platser, de kretsar båda kring att en familjemedlem förloras till havet, att orsaken måste sökas i platsens historia och att mannen i familjen – som vägrar acceptera det som har hänt – blir besatt av att försöka få sin älskade tillbaka och är villig att ta det övernaturliga till hjälp för att så ska ske.

Det handlar knappast om plagiat, böckerna kommer alldeles för nära inpå varandra för att Theorin skulle ha kunnat påverkas av Ajvide Lindqvist, men usch vad tråkigt det måste vara att vara tvåa på bollen, även om böckerna så klart skiljer sig åt en hel del också.

Vilken gillade jag bäst då? ”Nattfåk” är en enklare bok, nästan bara hälften så lång och i grunden en deckare. ”Människohamn” har ett större anslag, vill berätta en mustig historia om människor som formats av havets krafter under hundratals år och vilka konsekvenser det får, och den lyckas med sitt uppsåt fram till det milt sagt rätt överdrivna slutet. Theorins bok får å sin sida lite pyspunka, mysteriets lösning känns inte riktigt psykologiskt motiverad och lite oj hoppsan, dags att knyta ihop säcken.

Men precis som förra året ser jag fram emot nästa del.

Jag har skrivit ett rätt långt inlägg nu på morgonen där jag jämför Johan Theorins ”Nattfåk” med John Ajvide Lindqvists ”Människohamn”. Men så upptäckte jag att ”Nattfåk” har recensionsdag först kommande torsdag, och då känns det ju lite osolidariskt att lägga ut texten redan nu.

På min redaktion, bestående av tio personer, är fyra bjudna på kvällens Manillafest.

På min redaktion, bestående av tio personer, har två gett ut en roman.

Vi tillhör inte de inbjudna.

Den svenska förlagsvärlden satte fredagsfikat i halsen när nyheten om Stephen Farran-Lees övergång till Bonniers från Norstedts basunerades ut på allehanda nyhetslinor i går (SvB var först, sedan hakade alla på, däribland vi). Och det var sannerligen en skräll, spekulationerna om vad det innebär för Norstedts på sikt lär inte lägga sig i första taget, särskilt inte eftersom Svante Weyler också lämnade förlaget relativt nyligen.

Endast en sak känns säker, matchen mellan ärkerivalerna Bonniers och Norstedts i kvällens Midnattslopp fick just ny tändvätska. Undrar hur Farran-Lee är som löpare?

Fast plötsligt hände något ändå! I dagens pappers-DN meddelar kulturredaktionen pang bom tjong att de ska börja recensera internetsajter, och inleder med en recension av kritiksajten Litlive. Och det känns fånigt att skriva det men nej, recensionen finns ej på nätet ännu.

Nåväl, förutom sådana petitesser är det ju ett fint initiativ. Ska bli intressant att se om de vågar recensera något annat än periodiskt återkommande publikationer som till sin utgivningsform efterliknar papperstidskrifter (recensionen behandlar Litlives augustinummer).

Och just ja: Den obligatoriska bloggbashningen som recensenten Anna Hallberg slängt in – Till skillnad från många andra publikationer på nätet är Litlive ingen överentusiastisk – i bästa fall nördigt juvenil – kramblogg. De som skriver här är erfarna skribenter, bland andra och så vidare – känns så tråkigt gammelmediaförutsägbar att man bara orkar le åt den.

——

Uppdatering eftermiddag: Nu ligger recensionen även på internet.

För en tid sedan stod jag och borstade tänderna och började utan särskild anledning nynna till Säkerts ”Vi kommer att dö samtidigt”. Bara att det inte var den jag nynnade till, utan till Animal Fives coverversion ”We’re going to die”.

Och det var då tanken slog mig – varför görs det inga covers på böcker?

Okej, det har gjorts en del varianter genom åren – Bengt Ohlsson lät doktor Glas ta ton i ”Gregorius” och flera om- eller nytolkningar har gjorts av ”Odysséen” – som James Joyces ”Odysseus” och Eyvind Johnsons ”Strändernas svall” – men även fast listan säkerligen kan byggas på en del står det ändå klart att romancovers till sitt antal är försvinnande få jämfört med det som förekommer inom musik- och filmvärlden. Varför?

Visst är det så att covers överlag är utskällda tingestar. Man kan tycka att det ligger cynism och ren kommersialism bakom själlösa musikcovers och fnysande säga fy fan vilken jävla skit, inget slår originalet, men det går inte att blunda för faktumet att många unga människor aldrig i livet skulle göra något så mossigt som att lyssna på musik äldre än de själva, för att inte tala om att de aldrig skulle kunna tänka sig att se en film som är tjugo år gammal även om den är klassad som en klassiker.

När den svenska duon West End Girls kom fram för några år sedan genom att göra Pet Shop Boys-covers fick jag frågor om det inte skar i mitt PSB-hjärta när småtjejer helgerånade mina idolers låtar. Jag svarade genom att ge albumet en fyra i betyg när jag recenserade det, inte för att jag tyckte att deras versioner spöade originalen på något sätt, men för att jag tyckte att det var en kulturgärning i sig att visa upp PSB:s musik för en publik som aldrig hört låtarna eftersom de är gamla. Många människor – jag sträcker mig så långt som att säga de flesta människor – gillar helt enkelt inte saker som är gamla. De vill ha nytt, oavsett om det gäller kläder, möbler, musik, filmer eller … böcker?

För det är här jag blir tveksam. Varför anses det vara kommersiellt gångbart att göra remakes på gamla framgångsrika filmer och låtar, men inte böcker? Det är ju inte som att många gamla romaner inte bär på fantastiska historier, historier som säkert skulle må jättebra av att tolkas på nytt, i en annan tid, i en annan miljö eller kanske bara rakt upp och ner på samma sätt som originalet men med ett modernt språk och tankesätt. Varför sker det nästan aldrig?

Ligger problemet månne någon annanstans? Finns marknaden men författare som kan tänka sig att befatta sig med det saknas? Är litteratur för fint för att någon ska kunna nedlåta sig själv till att skriva texter baserade på material som någon annan redan kommit på? Måste litteratur vara unikt på ett annat sätt för att ha ett existensberättigande, även om existensen bara vilar på ekonomisk grund?

Men nytolkningar behövs inte, originalen ligger ju där och är tillgängliga och läsvärda och ger inblickar i svunna tider, kanske någon säger. Ja, visst är det så, men det hjälper ju inte om ingen läser dem. Ärligt talat – hur många skulle frivilligt läsa ”Röda rummet” i dag om man inte påtvingades den i skolan? Okej, väldigt många skulle säga att en hel del av de generationsromaner som producerats i det här landet har Strindbergs genombrottsbok som inspiration, men varför gör ingen helt enkelt en omskrivning och låter den utspelas i dagens Stockholm och döper den till ”Gubbrummet”?

Om inte annat så lovar jag att greppet skulle medföra en massa gratis mediautrymme vid utgivningen, oavsett romanens kvalitet.

——

För prologen till det här inlägget, läs här.

Nej okej då, det kanske inte riktigt såg ut så här på Mariehamns bibliotek innan jag kom dit och gjorde en strategisk omplacering i bokhyllorna. Men kom igen, kan ni komma på någon svensk ÅÄÖ-författare värd efternamnet förutom mig och Klas Östergren? Nej just det, alltså är det inte mer än rätt att hyllan med nämnda bokstäver på det åländska huvudbiblioteket numera avslutas med de här två praktexemplaren.

Sa han i all ödmjukhet.

——

Och när jag ändå blev i gasen och botaniserade det finska litterära beståndet, kunde jag så klart inte låta bli att googla upp vilka bibliotek på det finska fastlandet min roman finns på. Det visade sig vara fyra bibliotek som har den (plus två på Åland), vilket känns väldigt roligt, men det som gladde mig mest var de fem ämnesord Finland valt att sortera boken under:

Kärleksberättelser, förflutna, skönlitteratur, Stockholm, Uppsala.

Jag hade inte kunnat summera det finare själv.

Sandvikens bibliotek. Så mycket historia. Så mycket av mig i imperfekt.

Jag har inte varit inne där särskilt mycket på senare år, nästan alltid nöjt mig med att stanna vid tidningsrummet utanför entrén för att läsa dagstidningar under mina fåtaliga besök i staden. I går gick jag dock in, satte mig och skrev en stund, strosade omkring och … ja, mindes så klart.

Sett till antalet besök har jag nog varit på filialen i Kungsgården säkert tio gånger så ofta. Men biblioteksbesöken inne i Sandviken har ändå etsat sig kvar mycket starkare, kanske för att de skedde i ett senare skede av livet, ett skede då jag var mer medveten om mitt läsande och inte bara satt och gnisslade tänder över den idiotiska regel som sade att man bara fick låna tre seriealbum åt gången, så som fallet var i Kungsgården. I dag förstår jag den till fullo, men då, anfäkta och anamma vad irriterande det var.

Jag kunde så klart inte hålla mig från att gå och kolla om min egen bok stod inne. Det gjorde den, två exemplar i den vanliga hyllan och ett i gästrikerummet. Det gladde mig och fyllde mig med en känsla av stolthet, även om det kändes tveeggat eftersom jag gärna varit utlånad. Men hey, det är väl bättre att synas än att inte göra det, på något sätt.

Jag stod där och vände och vred på boken ett tag. Och nej, jag fick inte någon riktig känsla för den. ”Dannyboy & kärleken” är en pocketbok, så är det bara, och jag önskar att det var den versionen som fanns på bibliotekens hyllor. Den inbundna skänker mig inte riktigt någon ro.

Och ja, känslan av längtan inför dagen då mer än en bokrygg bär mitt namn i den där hyllan var ovanligt stark när jag ställde tillbaka den på sin plats.

——

Det här är trots titeln inte ett annat blogginlägg för en annan dag. Men det kommer.

För tio år sedan, i juli 1998, tågluffade jag och min dåvarande flickvän genom Europa. Uppsala-Berlin-Prag-Budapest-Wien-Venedig-Toulouse-Paris-London-Amsterdam-Uppsala klarades av under loppet av tre veckor, där Toulouse berodde på ett missöde då vi placerat oss i fel ände efter ett tågbyte i Avignon varvid den tänkta Barcelonatrippen frös inne när tåget delade sig och vi tuffade mot den franska västkusten och vi ryckte på axlarna och sa c’est la vie men konduktören som upptäckte vårt misstag ville annat och kastade av oss på en pendeltågsstation mitt ute i ingentinget.

Hur som helst.

Någonstans under den första halvan av resan, låt oss säga mellan Prag och Budapest för det är så jag helst minns det, hamnade vi i en kupé tillsammans med två unga amerikaner, en kille som var militär och stationerad på en bas i Japan men nu på permission, och en tjej vars bakgrund jag inte minns. Vi började prata, jag minns dem som trevliga på det där typiskt amerikanska sättet, ämnena skiftade och vid ett tillfälle när någon av dem pratade om en knepig typ de mött, en läskig karl som betett sig skumt och möjligen viftat med en pistol, föreslog min flickvän liknelsen lite som Robert De Niro i ”Taxi driver”? och började härma den klassiska ”You talkin to me?”-spegelscenen.

De två amerikanerna tittade konstigt på henne. Taxi what? frågade den ene och hon sa men, alltså, ”Taxi driver”, med Robert De Niro som taxichaffis i ett sjavigt New York, Martin Scorsese regisserade. Båda ruskade på huvudet. Nej, aldrig hört talas om. Jo, Robert De Niro visste de vem det var, Martin Scorseses namn hade de också hört, men den där filmen, helt obekant. Men skämtar ni? försökte vi. Det var ju båda deras stora genombrott, även om man inte har sett den så har man ju hört talas om den. Travis Bickle, lätt störd taxichaffis som vill spola gatorna rena från synd. Jodie Foster som tolvårig prostituerad. Mordförsöket på Ronald Reagan 1981 var ju inspirerat av filmen på något sätt, han var ju besatt av Foster eller hur det nu var.

Vänta nu, sa armékillen. Hur gammal är den här filmen egentligen? varvid vi svarade ja, öh, 1976, möjligen 1975 kanske. De brast båda i skratt. 1976? Men seriöst, då var ju inte jag född! sa tjejen och killen konstaterade inte jag heller och skakade på huvudet. Varför skulle vi ha hört talas om en film som är över tjugo år gammal?

I dagens DN finns en recension (ej på nätet) av tv- och filmbloggen Weird Sciences gästspel på Expressens kultursidor i går. Det är en av de underligaste texter jag läst på länge.

Kajsa Ekis Ekman dömer ut WS-uppslaget för att texterna handlar om personer hon aldrig har hört talas om, det är fullt av nördig namndroppning och associationer till ”geniförklarade” tv-skapare som ingen som inte tillbringar all tid framför tv:n och datorn känner till.

Som om inte DN:s kultursidor dagligen vore fulla av namndroppning och associationer till författare som ingen som inte tillbringar all tid med näsan i en bok känner till.

Men det är ju skillnad.

——

Uppdatering lördag kväll: WS-Kjell har själv kommenterat recensionen i ett inlägg.