Mer covers åt folket!

För en tid sedan stod jag och borstade tänderna och började utan särskild anledning nynna till Säkerts ”Vi kommer att dö samtidigt”. Bara att det inte var den jag nynnade till, utan till Animal Fives coverversion ”We’re going to die”.

Och det var då tanken slog mig – varför görs det inga covers på böcker?

Okej, det har gjorts en del varianter genom åren – Bengt Ohlsson lät doktor Glas ta ton i ”Gregorius” och flera om- eller nytolkningar har gjorts av ”Odysséen” – som James Joyces ”Odysseus” och Eyvind Johnsons ”Strändernas svall” – men även fast listan säkerligen kan byggas på en del står det ändå klart att romancovers till sitt antal är försvinnande få jämfört med det som förekommer inom musik- och filmvärlden. Varför?

Visst är det så att covers överlag är utskällda tingestar. Man kan tycka att det ligger cynism och ren kommersialism bakom själlösa musikcovers och fnysande säga fy fan vilken jävla skit, inget slår originalet, men det går inte att blunda för faktumet att många unga människor aldrig i livet skulle göra något så mossigt som att lyssna på musik äldre än de själva, för att inte tala om att de aldrig skulle kunna tänka sig att se en film som är tjugo år gammal även om den är klassad som en klassiker.

När den svenska duon West End Girls kom fram för några år sedan genom att göra Pet Shop Boys-covers fick jag frågor om det inte skar i mitt PSB-hjärta när småtjejer helgerånade mina idolers låtar. Jag svarade genom att ge albumet en fyra i betyg när jag recenserade det, inte för att jag tyckte att deras versioner spöade originalen på något sätt, men för att jag tyckte att det var en kulturgärning i sig att visa upp PSB:s musik för en publik som aldrig hört låtarna eftersom de är gamla. Många människor – jag sträcker mig så långt som att säga de flesta människor – gillar helt enkelt inte saker som är gamla. De vill ha nytt, oavsett om det gäller kläder, möbler, musik, filmer eller … böcker?

För det är här jag blir tveksam. Varför anses det vara kommersiellt gångbart att göra remakes på gamla framgångsrika filmer och låtar, men inte böcker? Det är ju inte som att många gamla romaner inte bär på fantastiska historier, historier som säkert skulle må jättebra av att tolkas på nytt, i en annan tid, i en annan miljö eller kanske bara rakt upp och ner på samma sätt som originalet men med ett modernt språk och tankesätt. Varför sker det nästan aldrig?

Ligger problemet månne någon annanstans? Finns marknaden men författare som kan tänka sig att befatta sig med det saknas? Är litteratur för fint för att någon ska kunna nedlåta sig själv till att skriva texter baserade på material som någon annan redan kommit på? Måste litteratur vara unikt på ett annat sätt för att ha ett existensberättigande, även om existensen bara vilar på ekonomisk grund?

Men nytolkningar behövs inte, originalen ligger ju där och är tillgängliga och läsvärda och ger inblickar i svunna tider, kanske någon säger. Ja, visst är det så, men det hjälper ju inte om ingen läser dem. Ärligt talat – hur många skulle frivilligt läsa ”Röda rummet” i dag om man inte påtvingades den i skolan? Okej, väldigt många skulle säga att en hel del av de generationsromaner som producerats i det här landet har Strindbergs genombrottsbok som inspiration, men varför gör ingen helt enkelt en omskrivning och låter den utspelas i dagens Stockholm och döper den till ”Gubbrummet”?

Om inte annat så lovar jag att greppet skulle medföra en massa gratis mediautrymme vid utgivningen, oavsett romanens kvalitet.

——

För prologen till det här inlägget, läs här.

9 reaktioner till “Mer covers åt folket!”

  1. Beroende på vem du frågar är ju en översättning en form av cover (någon skrev om det här häromdagen, typ i DN? Svenskan?) men jag vet att det inte är så du menar.

    Jag är för. Du först.

  2. Din blogg är alldeles för bra och underhållande för att glömmas bort. Ändå är det exakt det jag gör. Glömmer bort. Alltså.

    Det ska det bli ändring på, jag lovar. Ha det!

  3. “Wicked” av Gregory Maguire kan väl nästan räknas som en cover på “The Wizard of Oz” av L. Frank Baum? Och den är ju väldigt framgångsrik med Boadwaymusikal och allt.

  4. Apropå det här med en cover på Röda Rummet, det är ju exakt en sådan som Klas Östergrens karaktär i Gentlemen får i uppdrag att göra i början av boken. Ja, nu går det ju som det går med det, men eftersom du ju stod bredvid honom på det där biblioteket kan man ju bara ana att det kanske åligger dig att skriva en modern cover på Röda Rummet…

  5. finns det inte en skillnad i att film och popmusik i första hand är underhållning, till skillnad från seriös litteratur som syftar till något bortom det? det gör det, inbillar jag mig, svårare att göra meningsfulla covers på böcker. det blir väl snarare nya tolkningar, som i exemplet “strändernas svall”. (“gregorius” är ju annars ett exempel som avskräcker.)

    en variant på idén är väl också projektet som östergrens “orkanpartyt” ingår i – att författare skriver nytt utifrån gamla myter?

    för övrigt är väl varje teater- och operauppsättning och klassisk konsert ett slags covers? regissörer och dirigenter sätter ju sin egen prägel på ett existerande material.

    (jag har dock aldrig fattat det här med att litteratur avfärdas som “för fin”. litteratur är på allvar. det är det som är grejen, att den försöker säga något väsentligt om liv och tillvaro. det kan förvisso uppfattas som väldigt anspråksfullt, men va fan – livet är ju ovedersägligen på dödligt allvar!)

  6. Bridget Jones dagbok – en cover på Stolthet och fördom. Och det gick ju bra. Rent kommersiellt, i alla fall.

    Jag Jane – en cover på Tarzan.

    Jag får för mig att det ska finnas fler exempel även om jag inte kommer på dem på rak arm. Teman ur klassiska romaner används väl emellertid ständigt i nya – ibland bara som anspelningar, för att fördjupa den egna texten, eller för att författaren vill visa att han/hon minsann kan sin finkultur, eller för att just få chansen omtolka en gammal historia.

    Men nog finns där en marknad för den som är hågad. Det har du rätt i. Jag kan tänka mig en hel massa berättelser som skulle göra sig bra i modernare språkdräkt. I alla fall rent kommersiellt…

  7. ipet: Jag tror att det finns många film- och musiknördar där ute som skulle protestera mot att du klassar deras intresse som främst underhållning. Den som verkligen brinner för sin sak hävdar nog att deras låga är på liv och död oavsett om det rör sig om litteratur, film, tv eller musik.

    Jag skulle till exempel, på fullt allvar, vilja hävda att tv-serien \”The wire\” säger mer om det moderna amerikanska – och därmed på sätt och vis även om hela det västerländska – samhällets sönderfall än något annat jag stött på – oavsett medium. Det tycker jag är att säga något väsentligt om liv och tillvaro.

    Fast nu blev det ju lite off topic helt plötsligt.

  8. Som musikmänniska har jag svårt att köpa påståendet om popmusikens ensidiga underhållningssyfte.

    Däremot har jag inte lyckats komma på en enda cover som känns gjord helt utan spår av distans eller någon form av ironisk twist (åtminstone ingen av dem som jag betraktar som “bra”). Även mer smala artister, som i någon utsträckning faktiskt säger något väsentligt om liv och tillvaro, förefaller göra den sortens distanserade och litet skojiga covers (eller som åtminstone känns sådana, även om det inte var artistens/bandets ursprunglia syfte).

    Kanske är ett författarskap mer känsligt för den sortens utsvävelser, “publiken” kanske är mer långsint eller något, och därför känns möjligen sällan risken värd att ta.

    Sedan tror jag att delvis hänger ihop med tid. Det tar ju i allmänhet längre tid att skriva en bok än att spela in en låt.

    Kanske är covern en idé som inte känns bra tillräckligt länge för att tiden ska räcka till en hel bok.

  9. jag fortsätter på off topic-spåret: det är klart att varken musik eller film eller tv enbart har ett underhållningsvärde. och jag har sannerligen inte för avsikt att göra något så hjärndött som att rangordna konstformer – kultur är ingen tävling.

    men jag framhärdar i att det inte finns någon annan konstform, eller medium över huvudtaget, som på ett lika effektivt sätt som skönlitteraturen kan undersöka filosofiska, psykologiska och existentiella frågor i gestaltad form. (för att vidare motivera detta skulle det krävas en essä. men en texts i det närmaste obegränsade längd är en orsak – ta “på spaningen efter den tid som flytt” till exempel. och sannolikt det faktum att litteraturen kräver en aktiv insats av den som läser – läsaren blir ju medskapande eftersom han eller hon i sitt inre måste gestalta texten, till skillnad från exempelvis film där tittaren passivt serveras bilder och berättelse.)

    jag har vidare inte sett the wire men ger den gärna en chans.

Kommentarer är stängda.