Sju grader varmt i skuggan i dag, betydligt mer i solen. När Ejda gick på femårskalas efter dagis drog ungarna ut på sjön utan ytterkläder. Dyngsura när de kom in så klart, men ändå.
Kategori: Familjeliv
Vår lille wigger
Någon av de youtubers Tage kollar på har släppt musik där han rappar, och Tage lyssnar på repeat och rappar med. Av någon anledning jag inte förstår blir han dock oerhört upprörd när man påtalar att det är rap, vet inte om han fått en bild av att rapmusik skulle vara töntigt eller något liknande, men det är oavsett orsak en mycket öm tå.
Men jag vet inte, han poserar ju till och med som en rappare.
Pulkabacken
Vi körde skoter till Joggis i dag, en liten ö med naturliga pulkabackar åt två håll där Torne älv och Vittangiälven går samman. Johannas vän Rebecca med familj är här på besök och barnen tolkade i pulka och kälke efter skotern. Tage brukar alltid tycka att jag kör för sakta när jag tolkar dem, men i dag stod de på huvudet i djupsnön några gånger när de hamnade ur spår, så jag tror han blev nöjd.
En fin dag.
Bergsbestigarna
De har skrapat vägarna här i byn den senaste veckan, det görs alltid i slutet av vintern innan blidan och slasket kommer, gatorna skulle bli ofarbara av all sörja annars, antar jag. Det här betyder att de redan höga snöhögarna växer ytterligare i höjd, och att de allt smalare vägarnas sidovallar på sina håll är uppåt två meter.
Det innebär också att varje hemgång från fritids och dagis blir ett ändlöst klätteräventyr med ständigt nya kullar att bestiga. I dag tog det nästan 40 minuter att gå de 300 meter vi har från skolområdet till hemmet.
Fem år med Po
Hon är av en speciell art, Ejda Sonsy Maria Åberg Ögren. Så sprängfylld av vilja, sprakande infall och energi, samtidigt ofta blyg inför omvärlden på ett sätt som begränsar henne en aning, jag får känslan av att hon ibland framstår som trulig på gränsen till avog i mötet med människor utanför hennes inre krets. Vi pratar ofta om det, hon och jag, om vikten av att bjuda på ett leende på gatan, i affären, när hon kommer till dagis på morgonen, hur mycket som kommer gratis här i livet om man bjuder dem man träffar på vänlighet. Speciellt när man som i hennes fall har så mycket att ge.
Nåväl. Hon är som sagt av en speciell art, och därtill av arten som lindat sin pappa så hårt kring sitt lillfinger att det ibland är löjligt, vilket omgivningen inte sällan påpekar. Och som hon själv dessutom är mycket medveten om att hon förmår göra.
Ta bara hennes senaste idé, att så fort en konflikt uppstår med teatraliska, hårda steg rusa uppför trappan, springa in i sitt rum och slå igen dörren så hårt att porslinet en våning ner skallrar i skåpen. Så tar det några minuter under vilka ett antal dunsar hörs då hon kastar några av sina många gosedjur mot dörren i vredesmod, varefter lugnet tillfälligt lägger sig. Därefter kommer, utan undantag, den darrande befallningen med rösten fylld av gråt: Paaaappa! Paaaappa! När jag kommer upp, för det har jag hittills alltid gjort, ligger hon invirad, gömd under sitt täcke mot ett tårdränkt lakan, och efter att jag lyckats lirka fram henne ur virrvarret kan vi tillsammans försöka bena ut vad som gick fel den här gången.
Det är väl kanske konstigt med tanke på att de har sin start i gräl, men jag tycker om de där stunderna. Det finns så mycket kärlek i dem, och det är inte minst ett av få tillfällen då hon kan erkänna att hon (kanske) haft (åtminstone en liten aning) fel. För det är ju det också, precis som sin mamma har hon svårt att visa sig sårbar och beroende av någon, och verkligen inte inför den hon tyr sig till mest.
Älskade Po.
Fem år i dag. Det får bli fem bilder.
Varför vi kallar henne Po? Vi sjöng en egenpåhittad vaggvisa för henne som liten, där refrängen bland annat innehöll ett antal ljudningar med start i hennes namn. Ejda blev Ejdo Pejdo, som blev Pejdo Dejdo, som blev Dejdo Do och i andra omgången slutligen landade i Pejdo Po. Det sistnämnda fastnade här hemma, medan Johannas mamma ibland kallar henne för Pejdo och Johannas syster Niddi ofta säger Dejdan.
Så – älskade Po. Grattis på din dag.
Femårskalaset
Jag glömde helt bort att ta bilder under tiden som Ejdas femårskalas pågick. Men barnen var fjorton till antalet, alla verkade ha roligt och Ejdas egenkonstruerade variant av ”Sätta svansen på grisen”, som hon kallade ”Sätta hornet på enhörningen”, gjorde succé, ett par av barnen ställde sig sist i kön igen fem gånger för att få försöka på nytt efter att jag satt en svart mössa över deras huvuden och snurrat några varv. Resultatet beskrivs väl bäst med en meteorologfras: Spridda skurar
Förberedelserna fångade jag dock. Hon är noga med detaljerna, vår dotter – och därtill mycket bestämd, bland annat skickade hon tillbaka mig till affären i förmiddags för att jag hade köpt fel färg på blommorna, och när jag då sa att då får du allt följa med dit så att det blir rätt, så fick hon personalen att plocka fram påsksortimentet, som egentligen skulle börja säljas i morgon, så att hon kunde välja en bukett i rätt nyans av lila.
I morgon inträffar själva femårsdagen. Grattis i förskott, älskade unge.
En alldaglig lördag
Tage väckte mig strax efter sju, jag gjorde frukost åt honom och Ejda, åt själv samma sak som Ejda (mannagrynsgröt), började så smått städa eller i alla fall plocka undan inför Ejdas femårskalas i morgon, gick upp och skrev ett par tusen tecken, gick ner och fixade lunch – makaroner och korv åt de små, konservgulaschsoppa till mig – skrev tusen tecken till, vek en tvätt och tog sedan med mig Ejda till bion för jobb i cafét inför dagens matiné (Grottmannen Dug). Johanna och Tage anslöt, vi såg filmen, städade salongen och gick hem, fortsatte plocka lite, Johanna stekte suovas till kidsen medan jag stack till Coop och köpte blomjord till hennes omplanteringsprojekt varvid vi åkte till mommon och moppon ett par timmar. Hemfärd via OK och ”ett varv runt hela världen”, det vill säga en raggarrunda genom byn enligt Ejdas önskemål, till tonerna av Tages spellista. Väl hemma lade jag barnen, Tage ville läsa ur Dagbok för alla mina fans och Ejda en Vitnos-bok. När de båda trynat in vid kvart över nio återvände jag ner, drack ett glas vin och såg två avsnitt Designated Survivor. Fyllde därefter diskmaskinen, gav Katten Karlsson mat och gick till sängs. Skrev det här.
Andra vabbdagen
En sådan där hopplös vabbdag i dag, när barnet hade lite feber kvällen innan och hostar en del på morgonen, men som sedan när hemmadagen är ett faktum uppvisar noll sjukdom utan kräver hundra procent stimulans och efterhand blir allt mer uttråkad och lättretlig eftersom jag på intet sätt är lika rolig som förskolekompisar och -fröknar.
Nåväl. I morgon ska hon dit, sanna mina ord.
Vabbdagen
Åter i vardagen, eller snarare vabbdagen, Ejda är rejält förkyld och från nu i kväll också lite febrig. Tur att vi har fina glajor att roa oss med.
Dubbel harmoni
Våra barn är väldigt fina just nu. Eller, det har de alltid varit, men de är just nu i faser där de inte hamnar i särskilt många konflikter vare sig med oss eller varandra. Harmoniska, kallas det väl.
Tage har alltid varit den enkla, den man kan resonera med och någonstans utgå ifrån att han agerar ansvarsfullt och korrekt i en given situation, medan Ejda ständigt haft känslorna och kontrollen över sin kropp all over the place, för att citera prins Daniel. Det har hon visserligen ännu, men kanske är det faktumet att hon blir äldre och klokare även hon, som gör att hennes oförutsägbarhet börjar bli åtminstone en aning mer förutsägbar.
Och hon har för första gången i sitt liv börjat äta. Närmast bisarra mängder därtill. Att den förändringen tajmar rätt bra i tid med harmonin är väl knappast något som förvånar.
Nej, hade ingen mer direkt tanke kring detta, ville bara säga det.
Om mindre än tio minuter börjar för övrigt Tages födelsedag. Grattis älskade unge.
Kalaset
Klockan sju i morse började Ejda fråga om det inte var dags att börja duka till kalaset. Fem timmar av tjat senare lät vi henne få sin vilja igenom. Kalasets huvudperson Tage var dock betydligt mer lojt inställd till vad som komma skulle, och gled runt med bar överkropp tills strax före första gästens ankomst.
Kalaset blev, vad vi själva tyckte oss känna i alla fall, väldigt lyckat. Ljudnivån lämnade en del att önska, men det gör den väl alltid när ett knappt tjugotal barn i åldrarna 7-10 drabbar samman. Källarens filmrum hade dagen till ära omvandlats till Just dance-rum, något som visade sig bli mycket uppskattat. Avslutningen där de fick pressa ner händerna i övertäckta och överdimensionerade kastruller med överkokt pasta, havregrynsgröt, mjölsoppa och jordklägg för att försöka hitta geometriska figurer gömda i sörjorna, var sedan precis den avrundning festen behövde.
Och två av barnen berömde Super Mario-tröjan jag bar. Uppenbarligen är jag fortfarande hipp. Att det var Tage som valde ut den åt mig på Nintendobutiken i New York i fjol behöver vi inte tala högt om.
I morgon pausar vi firandet, men satsar sedan hårt igen på måndag, då den verkliga födelsedagen äger rum.
Oskurat
Vattnet återvände snabbt, i morse rann det ur kranarna igen. Den andra lediga dagen på sportlovet kunde därför ägnas åt normala kalasförberedelser, vilket inkluderade långa övertalningssessioner för att stoppa Ejdas önskan att skura golven (vattnet fanns ju igen, så varför inte, resonerade hon). Skinande golv är inget jag per se är motståndare till, men Ejdas skursessioner har en tendens att leda till långvariga översvämningar, och jag tror vi sparar det till efter Tages kalas. Golven lär därtill vara i betydligt större behov av rengöring efteråt än före hur som helst.