Post Format

Berlin kontra Stockholm – en kort barnstudie

Mitt liv är en transportsträcka mellan lekplatser. En på förmiddagen, oftast den på Boxhagener Platz, och sedan hem för sovning och lunch, sedan ut igen, den här gången oftast till Traveplatz som ligger nära frilanskontoret, så att Johanna kan möta upp när det är dags att gå hem för att äta middag.

Berlin kryllar verkligen av bra lekplatser med stora sandlådor, rejäla rutschkanor och allehanda klätterborgar, många för avancerade för Tage att ännu klättra i. Åtminstone tycker vi det, han försöker mer än gärna själv med varierande resultat, kan vi väl diplomatiskt uttrycka det.

Jag kommer att sakna de tyska lekplatserna. Vi har visserligen den väldigt ambitiösa parklek Skånegläntan några hundra meter bort från lägenheten på Söder, men det väger inte upp för det enorma utbud vi har här. Inom en radie av 500 meter från vår lägenhet i Friedrichshain har vi åtminstone åtta väl underhållna och fina lekplatser. I Stockholm går däremot utvecklingen åt andra hållet, jag vill minnas att jag för en tid sedan läste en artikel där det stod att det på 70-talet fanns en policy om att inget barn inom Stockholms stad skulle ha mer än 300 meter till närmaste parklek, men att den målsättningen i mitten av 00-talet hade sänkts till en kilometer, varefter man helt enkelt hade slutat räkna.

Betyder det här att Berlin är en mycket mer barnvänlig stad än Stockholm? Ja, på vissa sätt, men samtidigt handlar det ju också om hur samhället ser ut i stort. I Tyskland är barnomsorgen rejält mycket sämre utbyggd än i Sverige, föräldrar (läs mammor) stannar oftast hemma med barnen tills de fyllt tre år, varefter barnomsorgen blir gratis. I Sverige förväntas man sätta sina barn på dagis när de är mellan ett och två år gamla. Det här leder så klart till att kommunerna inte tycker att det finns någon större orsak till att bygga fler lekplatser, och att näringsidkare inte ser någon större poäng med barncaféer, dessa fantastiska inrättningar som det finns så många av i Berlin.

På andra sätt spöar ju dock Stockholm Berlin rejält, särskilt när det gäller framkomlighet. Trottoarerna här är ofta bestående av ojämna kullerstenar och plattor som barnvagnens framhjul gärna kör fast i. Det värsta är ju dock den totala avsaknaden av hissar på många stationer i tunnelbanan och på S-bahn. Jag orkar visserligen bära Tage plus barnvagn upp och ner för trapporna, men när Johanna åker själv med Tage undviker hon helst vissa stationer, eftersom hon vet att hon måste förlita sig på att någon kommer och hjälper henne att bära (vilket det visserligen oftast gör rätt snabbt). Frågan är dock om det här med skillnaden i utbudet av hissar (och rulltrappor) egentligen har med barnvagnsframkomlighet att göra. Jag tror snarare det är så att vi i Sverige har en starkare lagstiftning gällande diskriminering mot funktionsnedsatta – man ska helt enkelt kunna ta sig fram med rullstol överallt – och då följer tillgängligheten för småbarnsföräldrar med på köpet.

Hur som helst. Jag kommer att sakna de tyska lekplatserna. Trapporna däremot – nicht so sehr.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.