Författare: Daniel Åberg

Blev klar med den stora korrgenomgången i går, nu ska ändringarna in i manuset som sedan ska sättas i sin slutgiltiga form. Därefter är det dags för sista korrvändan, där inget förutom rena felaktigheter får ändras. Slut för pill av sorten tycke och smak, det som står i texten nu får stå kvar, någonstans måste strecket dras.

Tidsplanen kommer att hålla, även om det blir tajt. Jag grämer mig över att jag inte kommer att hinna skicka ut korrexemplar till månadstidningar för recension, tiden för att det ens ska vara teoretiskt möjligt att få in recensioner i tidskrifter som utkommer månadsskiftet januari/februari börjar rinna ut, och eftersom jag valt den här ensamvargsstrategin vill jag inte lämna ifrån mig något halvdant, även om det hör till korrexemplarens natur att de inte är slutgiltiga och brukar innehålla fel. Men i och med att jag stuckit ut hakan och sagt att jag gör allt själv inbillar jag mig att min roman kommer att bli läst på ett delvis annat sätt, om jag tillåts spekulera med viss överängslighet tror jag att vissa kommer att leta efter felaktigheter med syftet att få säga haha, vad var det vi sa, det går inte att göra det här bra själv.

Paranoia is a bitch.

Men hur som helst, jag vill inte lämna ifrån mig manuset förrän det är hugget i sten. Om två veckor hoppas jag att det är det.

Åh.

Sweet old Arbetarbladet. I veckans upplaga av Kulturtoppen har jag lyckats erövra en tredjeplats, endast slagen av Herta Müller och Uppsala Stadsteaters Lars Norén-dissekering ”7:3 återbesöket”. När ”Dannyboy” gavs ut toppade jag listan en vecka, men en bronspeng räcker mer än väl den här gången – jag har ju för bövelen inte presterat något ännu. Motiveringen låter även ana detta, att det förväntas resultat levererade. Killen är inte så lite kaxig: ”Mig veterligen har ingen etablerad författare i Sverige testat egenutgivning på ett så här ambitiöst och genomarbetat sätt tidigare”, skriver Daniel Åberg i ett pressmeddelande, står bland annat att läsa. Avslutningen lyder Vi säger modigt. Och tack. Den ska nämligen även ges ut som gratis mp3-bok.

Hujedamej, jag måste verkligen se till att det här blir bra nu.

Okej, några reflektioner så här långt:

1. Bestäm er aldrig för att ändra i ett pressmeddelande minuten innan det är tänkt att gå ut. Jag hade förberett en mall på onsdagsmorgonen, ett mejl där pressmeddelandet dels skulle placeras som ren text i själva mejlet, och dels en snyggt layoutad A4 med tre bilder i i en bifogad pdf. Men när jag på Twitter- och chattinrådan råddes till ett par sista minuten-ändringar gjorde jag först ändringar i den layoutade finvariant jag skapade pdf:en ur, och kopierade sedan över den nya texten till mejlet. Resultatet blev att texten återigen kom att innehålla en del tvingande radbrytningar jag lagt in för att få snygga avstavningar i pdf:en, avstavningar som i mejltexten förvandlades till särskrivningar.

Mindre omständlig slutsats: Jag fuckade upp sista stycket i textutskicket med resultatet att cirka 200 journalister, bloggare och annat bra folk nu tror att jag skriver saker som mot gångar, korrektur våndor samt försälj nings statistik och det får mig att vilja döden dö.

2. Jag twittrade ut länkar till mitt blogginlägg två gånger på onsdagen och uppmanade människor att RT:a, vilket resulterade i runt 40 vidaresändningar. Jag skulle kunna försöka göra ett överslag på vad det innebär i antal nådda människor, men varje gång jag sett någon ge sig på det på Twitter har de blivit bashade av människor som hävdar att de räknar fel, så jag struntar i det. Jag skrev även om det i min statusrad på Facebook två gånger, vilket resulterade i 25 kommentarer och 34 gillatummar. Utskicken gav följande resultat i min blogg:

En normal vardag ligger besöksantalet på runt 170-190 unika besökare (plus cirka 150 rss-prenumeranter), men i onsdags var siffran uppe och nosade på 600. I går hade den gått ner igen, men låg fortfarande på 300, med en ökning till totalt 170 rss-läsare. Det ska bli intressant att se om det blir några bestående effekter.

3. När det gäller exponering är det långtifrån för tidigt att dra några slutsatser, men hittills har utskicken vad jag sett resulterat i sju blogginlägg, ett tiotal beställningar av recensionsexemplar samt en intervjuförfrågan, plus att jag hunnit göra en intervju med SvB som redan är publicerad. När ”Dannyboy” kom ut recenserades den i drygt 30 traditionella medier, samt resulterade i ett tiotal intervjuer. Det är en bra bit kvar dit, men intervjuer görs främst (och helst) när boken kommer ut, inte två månader innan. Syftet med det här utskicket var främst två – dels ville jag göra redaktionerna varse om vad det är som dimper ner i deras brevlådor i mitten av januari (majoriteten av redaktionerna räknar kallt med att få boken utan att behöva beställa recensionsexemplar), och dels var det hög jävla tid för min egen skull.

4. Jag har blivit betydligt mer nervös inför utgivningen än vad jag var i onsdags morse. Då var det på låtsas. Nu kommer det verkligen att ske.

Strax före klockan 19 torsdagen den elfte december 2008 skrev jag så här i ett blogginlägg:

Handlingen i min andra roman börjar precis … NU!

Det var rent ljug. Handlingen i ”Vi har redan sagt hej då” börjar precis … NU!

Jag har gått och ältat och donat och duttat och fixat och tragglat med allt rörande manuset så länge nu att det kändes surrealistiskt när jag slutligen tryckte på publicera-knappen i går för blogginlägget där utgivningsplanen presenterades. När jag sedan började pumpa ut pressmeddelanden via mejlen och såg artikeln i Svensk Bokhandel kändes det rätt läskigt. För det är ju utan tvekan rätt utlämnande att skriva en roman och ge ut den. När jag sedan väljer att plocka bort det enda skyddsnät som brukar finnas – förlaget – ja, då står jag där rätt ensam.

Men jag har verkligen ingen att skylla förutom mig själv.

När jag första gången yttrade orden jag tror att jag vill ge ut den här boken på egen hand reagerade Johanna genom att stirra på mig som vore jag tokig. Du ska INTE ge ut den själv. Hon sade det på ett sätt som inte var öppet för diskussion.

Orsaken är rätt uppenbar. Johanna vet hur litteraturvärlden fungerar, hon vet att det är precis så som Marit skrev i ett blogginlägg i går – att lägga ut musik på Myspace, boka in spelningar och dra runt på olika klubbar med sitt band utan att vara signerad av ett produktionsbolag visar på föredömlig ambitionsnivå och framåtanda, men att ge ut sina egna skönlitterära texter utan inblandning av en förläggare ses med betydligt större tveksamhet. Med sådana utspel riskerar man snarast att förefalla pinsam eller desperat.

Och nu utsätter jag mig, trots Johannas initiala motstånd, för den risken. Stör det mig att några tveklöst kommer att idiotförklara projektet genom att försöka stämpla mig som en nolla? Tja, det är klart att jag gärna vill att alla ska hjula förbehållslöst åt allt jag gör och att folk ska tro mig när jag säger Det här är ett fritt val jag gjort, inga yttre omständigheter har tvingat mig till det, JAG VILL FÖR GUDS SKULL GE UT BOKJÄVELN SJÄLV. Men jag har samtidigt ingen lust att agera på ett visst sätt och rätta mig efter någon sorts litterär kutym bara för att det är så man ska göra. Jag tror till fullo på den roman jag tänker ge ut.

Bara jag blir klar med korret någon gång.

Det har sannerligen blivit hög tid. Tillsammans med ett något modifierat utseende på bloggen (hej hej nytt sidhuvud) presenterar jag stolt planen för utgivningen av min andra roman ”Vi har redan sagt hej då”:

PRESSMEDDELANDE 091209:

Jag har inte haft en flickvän på fem år. Hjälpt av ett strikt regelverk samt en strategi att främst dejta tjejer med pojkvän/sambo/make har jag gjort det till en konst att avsluta relationer innan de börjar på riktigt, utan att någon blir sårad.

Eller åtminstone inte så sårad.

En kväll strax före jul gick jag på dejt med Iris. Vi åt biskvier och hon berättade något som borde ha fått mig att rusa ­därifrån. I stället satt jag kvar, fascinerad av hennes säregna historia och den oväntade dragning den hade på mig.

Det här är redogörelsen för vad som hände sedan. Eller innan. Kanske båda.

Debuten ­Dannyboy & kärleken hyllades som en medelklassungdomens sorgesång. I sin andra roman Vi har redan sagt hej då tecknar Daniel Åberg ett mörkt porträtt av en ­generation vars vägran att omfamna vuxenlivet nu når vägs ände.

Vi har redan sagt hej då
Häftad, ISBN 978-91-7437-006-5.
Första recensionsdag 2 februari.
Ges även ut i ­e-format för läsplattor och iPhone,
samt som gratis mp3-bok.

——————

Vi har redan sagt hej då är inte bara en efterlängtad relationsroman, den är också ett utgivningsexperiment.

– Det pågår ett paradigmskifte inom bokbranschen och förlagens roll håller på att omdefinieras. Kommer de ens att behövas i fram­tiden? Med den här romanen vill jag testa hur långt det går att nå på egen hand som författare, säger ­Daniel Åberg.

Den nya romanen är Daniel Åbergs egen produkt från början till slut. Ingen ­redaktör har ­arbetat med texten, ingen formgivare har jobbat med omslaget, ingen marknadsavdelning har lagt upp en lanseringsplan.

– Mig veterligen har ingen etablerad författare i Sverige testat egenutgivning på ett så här ambitiöst och genomarbetat sätt tidigare. Jag har visserligen bara en roman i ryggen, men jag tror ändå att mitt försök kan bana väg för fler att våga prova samma sak. Ja, om det blir lyckat vill säga.

Vi har redan sagt hej då är också ­ny­danande på ljud- och e-boksområdet.

– En ljudbok sägs kosta 200 000 kronor att producera för att resultat ska bli lyckat. Min nya roman kommer att ges ut som gratis mp3-bok med CC-licens, ­inspelad på utrustning som kostar under 1 000 kronor. Mp3-boken kommer att kunna laddas ner från min sajt och från fildelningsnätverk.

– När det gäller e-böcker är utgivningen i Sverige fortfarande sorgligt ­krånglig. Trots tal om ny öppenhet så är exempelvis de e-böcker som Bonnier­förlagen nyligen börjat sälja hårt kopieringsskyddade – man kan bara läsa dem på datorskärm samt ett fåtal sorters läsplattor. Min roman ska säljas som en riktigt öppen e-bok, utan kopieringsskydd, och gå att läsa på alla datorer, läsplattor och mobiler.

Från onsdag den 9 december ­kommer allt arbete med romanen att redovisas öppet på Daniel Åbergs blogg, taggat med den nya kategorin Vi har redan sagt hej då. Framgångar, motgångar, produktions­problem, korrekturvåndor, tekniska detaljer och försäljningsstatistik när boken väl är utgiven – allt ska presenteras ärligt. Detta för att även andra ska kunna dra slutsatser av resultaten, samt lära av de misstag som säkerligen lär ske längs vägen.

Vi har redan sagt hej då ges ut på Sockerförlaget, som drivs av Daniel Åberg och Morgan Sturesson.

Åh, ni anar inte hur glad jag är att äntligen känna mig redo att berätta om det här för er.