Författare: Daniel Åberg

Jag ska inte tjata mer om det här med mitt lilla tv-framträdande i går, men jag kan inte riktigt låta bli att vara upprymd, för jag har var jag minns aldrig deltagit aktivt i SVT tidigare. Jag har omnämnts någon gång, synts i bild i min roll som journalist i olika sändningar några gånger, men aldrig intervjuats tidigare.

Har inte sett att de har lagt ut inslaget enskilt ännu, men här går i alla fall hela sändningen att se. E-boksinslaget är först ut, så det blir inte så mycket dödtid.

En sak med tv är ju dock att så lite av det man vill ha sagt hinns med. Därför publicerar jag här nedan mina fullständiga svar på de förberedande frågor som SVT:s reporter ställde mig via mejl. Dessutom säger jag ju i den text som Kulturnyheterna lade ut i går eftermiddag en del andra grejer, de vinklade tv-inslaget och artikeln åt delvis olika håll.

Vad tror du om läsplattans framtid?
Jag tror att den specifika ”läsplattan” har en mycket kort livslängd. Visserligen har det gått bra för Kindle i USA, men i och med att pekdatorerna (iPad & co) kommer att utvecklas enormt de kommande åren, så blir marknaden för en platta som enbart syftar till läsning endast en parentes i utvecklingen.

Fördelar, nackdelar, problem?
Många säger ju i dagsläget att pekdatorerna är för stora och tunga, men faktum är att exempelvis en iPad väger ungefär som en genomsnittlig inbunden bok, så det resonemanget håller inte riktigt. Sedan ska man, likt i förra frågan, se utvecklingen i ett lite längre perspektiv framåt. Jämför exempelvis en iPod från 2005 med en iPod år 2010, det är två nästan helt väsenskilda produkter. Pekdatorerna/läsplattorna år 2015 kommer att ha kapacitet vi bara kan drömma om i dag, vara fem millimeter tjocka och väga några hundra gram.

Vad gör läsplattan för bokens status att den flyttar ut från pärmarna?
Jag är av den uppfattningen att en bok är mer än dess pärmar. Jag är ingen bokfetischist, föredrar i alla lägen pocketböcker före tunga läderband, och som läsare kommer jag inte att sakna de fysiska ramarna mer än jag saknar cd-skivan, vilket jag bara gör när jag någon gång drabbas av ett nostalgiskt sug. Jag tror att bokbranschen, och inbitna ”bokälskare” som vurmar läderbandens doft, överskattar den stora publikens kärlek till fysiska böcker. Jag tror att folk vill ha det format som är smidigast. I dagsläget är det fortfarande fysiska böcker, men det kommer med all säkerhet inte att förbli så.

Tror du på en boom för läsplattan nu?
Jag tror som sagt inte på den specifika ”läsplattan” överhuvudtaget. Däremot tror jag att marknaden för e-böcker kommer att växa i takt med att allt fler skaffar sig pekdatorer, eller ”surfplattor” som de väl kallas nu när de blivit årets julklapp. Men det kommer inte att gå över en natt.

Vad tycker du om de svenska förlagens e-bokssortiment? Något du saknar? Äldre titlar, t ex?
Jag tycker att det är helt okej när det gäller nya titlar. Däremot finns det ju väldigt mycket att göra fortfarande när det gäller ”backlisten”. Tänk om Albert Bonniers förlag och Norstedts båda gick ut och sade att de tänker digitalisera och tillgängliggöra hela sin svenska 1900-talsutgivning. Där skulle vi kunna prata kulturgärning.

Vad tycker du om priset på de svenska e-böckerna?
Överlag för högt. Jag vet att förlagen tycker sig ha goda skäl att sätta priserna så som de gör, men de står inför ett gigantiskt pedagogiskt problem om de ska försöka få konsumenterna att förstå varför en e-bok ska kosta uppåt 160 kronor. Personligen tycker jag att smärtgränsen för nya titlar går vid 100 kronor, vilket sedan halveras efter maximalt ett år, för att följa den livscykel böcker har i dag med inbundet/pocket.

Vad innebär e-boken för författarna? Vet du hur avtalen ser ut ungefär? Är de bra/dåliga? Vinner författarna på e-böckerna?
Det är nog oerhört olika. För många författare kommer inte e-boken att betyda någon skillnad alls, förutom att de i större utsträckning blir lästa på en platta istället för på papper. Men om man vill engagera sig i sin utgivning på egen hand ger ju e-boken stora möjligheter. Jag valde ju själv när min andra roman skulle ges ut att släppa e-boken och ljudboken fritt på nätet. I mitt specifika fall ser jag det som en marknadsföring av mitt författarskap i ett längre perspektiv, men man behöver ju inte göra så, möjligheterna är många. En fördel med e-böcker är ju att steget mellan författare och läsare blir kortare när man inte måste blanda in tryckeri och distributör, du kan nå dina läsare mycket kvickare och enklare. Jag tror vi kommer att få se många författare som inom ett antal år åtminstone delvis frigör sig från sina förlag och provar sina egna vingar. När det gäller avtalen är de rätt likvärdiga de traditionella avtal som funnits för ”vanliga” böcker. Vad jag däremot tycker är lite läskigt är att främst de stora förlagen i allt större utsträckning försöker sig på så kallade 360-avtal, där förlaget kräver rättigheterna till ens verk i alla dess former. Det här är något rätt så nytt på bokmarknaden, så sent som när jag gav ut min debutroman 2005 så ingick inte ens pocketrättigheterna per automatik hos Bonnierförlagen, än mindre e-boks- eller ljudboksrättigheterna.

Oh my, jag trodde det skulle bli av först i morgon men tydligen var det redan i dag: I Kulturnyheterna på SVT i kväll har de ett reportage om e-bokens sakteliga etablering i Sverige. En av de som intervjuas i inslaget är jag. Så tune in klockan 19!

Och ja, det var för den intervjun jag åkte till Stockholm och vände i tisdags.

——

En textversion av inslaget finns upplagd här.

Det är dagen före iPadens lansering i Sverige och jag läser om DN:s kommande satsning på iPad kallad DN+ och känner mig nedstämd.

Prissättningen på 199 kronor/månad om man enbart vill vara iPad-prenumerant är en smula hög, men jag skulle nog kunna tänka mig att byta ut pappersprenumerationen om det inte vore för en sak som jag inte har sett diskuteras så mycket (dock har jag varit en smula offline de senaste dagarna) – nämligen det att man trots jämförbart prenumerationspris med papperstidningen (229 kronor/månad med autogiro), inte alls får lika mycket material. I DN:s egen presentationsartikel av DN+ står att läsa varje dygn gör redaktörer ett urval ur papperstidningen och jobbar vidare med materialet i DN+. Tidningens appchef Kalle Sandhammar förtydligar och säger Vi har plockat fram det viktigaste du behöver veta och förpackat det så att man får överblick.

För mig låter det som att de tänker metrofiera ett axplock av dagens nyheter och förpacka dem i en lättöverskådlig iPadskrud.

Missförstå mig inte. Jag har verkligen inget emot Metro. Men det är inte vad jag vill ha av DN för 200 spänn i månaden.

Det som gör att jag knappt går in på DN och SvD på nätet är att jag vet hur lite av papperstidningens material som läggs ut där. Visst, de stora nyhetshändelserna följer jag så klart ofta via nättidningarna och de publiceras snabbt, men det är inte för den typen av läsning jag prenumererar på morgontidningar. En vanlig morgon i Stockholm läser jag först DN:s kulturdel, därefter Svenskans kulturdel, därefter DN-sporten och sedan övriga delar i den mån jag hinner (oftast inte). Och det är här problemet morgontidningarnas sajter uppstår – de texter ur kulturdelarna som hamnar på nätet är så försvinnande få.

Ett aktuellt exempel: I lördags innehöll DN Kulturs Boklördagssegment – veckans höjdpunkt för den litteraturintresserade DN-läsaren – totalt 15 artiklar/notiser/listor. På söndagskvällen hade 2 av dessa 15 letat sig ut på DN.se.

Att det ser ut så här är inget misstag från DN:s sida, att blott publicera en liten del av pappersmaterialet på nätet är en medveten strategi som chefredaktören Gunilla Herlitz meddelade redan i samband med att hon tillträdde för ett år sedan. Men i och med det är just det här materialet jag främst vill ha, och jag vet att det ser ut så här vecka efter vecka på nätet, ser jag i princip ingen orsak att längre nyttja sajten. Tyvärr.

När det gäller papperet kontra nätet kan jag till viss del förstå hur tidningen tänker även om jag tycker att det är ett felaktigt beslut sett ur läsarperspektiv – det finns trots allt en affärsmässig logik i att de som betalar ska premieras och få mer material jämfört med de som surfar in gratis och på sin höjd klickar på ett par annonser. Men nu ska alltså ett liknande tankesätt appliceras på iPadsatsningen, och vi förväntas ändå betala en månadspeng i samma storleksordning. Det är fortfarande papperstidningen som är helheten, och de olika nätbundna utgåvorna blott utvalda bitar, trots att papperstidningen varje dag är en ändlig resurs och utrymmet på nätet/i appen i princip är oändligt.

iPadversionen kommer säkert att vara lättanvänd och ha ett snyggt gränssnitt, men lika lite som jag prenumererar på pappers-DN på grund av dess form, lika lite är jag villig att betala för DN som app på grund av hur dess förpackning låter mig skapa en överblick. Det jag betalar för i dag är innehållet. Texterna.

Det vill jag gärna fortsätta göra.

——

PS. Svenska Dagbladets app-lösning ser ur min synvinkel ut att vara rejält mycket bättre. Samma tidning som papperet presenterad i princip samma form utan större krusiduller, för 185 kronor i månaden. Jag ser det inte alls som omöjligt att jag till våren säger upp pappers-SvD och startar en app-prenumeration. DS.

PS2. Jo, jag vet att jag som prenumerant kan läsa DN (och SvD) på nätet i helhet som pdf, något jag också gör åtminstone fyra av veckans sju dagar när vi är i Berlin. Men det är trots allt en nödlösning. Ge mig istället en lättanvänd premiumsajt (som även optimeras för iPaden) där hela tidningens material finns publicerat bakom en betalvägg, och jag är där. Det ger mig även friheten att ta del av hela tidningen i iPhonen, något som i dag i princip är omöjligt utan mycket knölande. För mig skulle det vara guld värt. DS2.

Nej, jag får ingen ordning på mitt läsande. Eller, ordning är det ju på sätt och vis, fyra-fem sidor per dag, hälften glömt av det jag läste sist när jag återupptar nästa kväll, tillbakabläddring, just ja där var jag ju, de är på väg till begravningen och så kommer jag någon sida och sedan ett oj! där föll boken nästan ner i ansiktet följt av godnatt och släckt lampa.

Kanske är det bara att jag inte riktigt sugs in av Knausgård. Jo, jag tycker att det är bra, välskrivet och aldrig ointressant trots att mycket av det som beskrivs är så alldagligt, men jag saknar den där förhäxade känslan som så många verkar fått. Kanske är orsaken det jag beskriver ovan, kanske är vi bara inte kompatibla, Karl Ove och jag, trots att han charmades av Tage när vi åkte hiss ihop på bokmässan, det borde ju betyda något, han charmades ju i princip av mig, eller åtminstone femtio procent av mina gener.

Men visst, det betyder ju inte att jag charmas av honom.

Hade tänkt blogga om det själv, men Johanna var rappt där och norpade hela grejen. Så gå istället till Bokhora för att läsa om mina bryderier inför att läsa ”Min kamp” på tyska barncaféer.