Jag har fortfarande bara sett första avsnittet av ”Boardwalk empire”, något jag tänkt ordna med vad det lider, men den här fyra minuter långa videon om hur 1920-talets Atlantic City återskapats visuellt i HBO-serien, är riktigt intressant även om man inte sett en enda minut. Nog för att man vet att mycket görs med datorer nu för tiden, men det är ändå fascinerande att se att det nästan är … ja, allt.
Sedan ett tiotal veckor tillbaka skriver jag krönikor om nätet och teknik åt TT Spektra, som erbjuds tidningar runt om i landet. Hittills har ingen av tidningarna som publicerar krönikorna lagt ut dem på nätet utan bara kört dem i papperstidningen, men i går upptäckte jag att Helsingborgs Dagblad lagt upp den senaste krönikan på nätet. Om de tänkt göra det varje vecka vet jag inte, men hur som helst, här är den. Ämnet är gratisalternativ till kommersiella datorprogram, och en liten hyllning av den svenska sajten Alternative to.
Trots gårdagens framåtriktade inlägg är jag inte riktigt redo att släppa fjolåret.
Jag djupdykte lite i Google Analytics i går, och tittade på allehanda statistik från 2010.
62 procent av er som besökte min sajt i fjol använde Windows, 35 procent använde Apples OSX eller iOS och övriga 3 procent Linux, Android eller Symbian. Bland webbläsarna använde 35 procent Firefox, 34 procent Internet Explorer, 21 procent Safari (OSX + iOS), 8 procent Chrome och övriga 2 procent. Bland mobila enheter stod iPhone för 85 procent av besöken, 5 procent iPad, Android 5 procent, iPod 3 procent, Symbian 1 procent och övriga 1 procent.
Totalt besöktes bloggen 67 537 gånger, vilket ger cirka 185 besökare om dagen (plus cirka 220 rss-prenumeranter enligt Feedburner). Den 3 februari, dagen efter att ”Vi har redan sagt hej då” haft första recensionsdag och jag skrev om att e-boksutgåvan fanns tillgänglig för fri nedladdning, nåddes årets högsta besökssiffra på 655 besökare. Näst högst nådde den 12 mars, då Tages födelse drog 553 nyfikna. Tredje högst blev den 7 juni, då jag skrev ett inlägg om Alex Schulmans och Linna Johanssons bloggbeef gällande ”dåliga mammor”, vilket gav 425 besök.
De populäraste sökorden/fraserna som ledde till besök var ”daniel åberg” (28 procent), ”daniel åberg blogg” (9 procent), ”ephone” (2 procent), ”mitt livs novell” (2 procent), ”dannyboy & kärleken” (drygt 1 procent), ”vi har redan sagt hej då” (knappt 1 procent) samt klassikern ”varför har vi julgran” (knappt 1 procent). Sökningarna på ”ephone” leder till det sura blogginlägg jag skrev i juli om problemen min mamma fick när hon bytte teleoperatör, ”mitt livs novell” till det gamla inlägg jag skrev i maj 2007 om mitt förflutna som skribent på Mitt Livs Novell, och ”varför har vi julgran” till de tvåinlägg jag en smula oväntat skrivit om just detta.
2010 var Tages År. Han är det mest omvälvande som hänt i mitt liv, ett under av söthet och ohejdbar energi. Han har, i avsaknad av ett bättre ord, dominerat sedan han kom in i våra liv den 12 mars 2010.
Men. När jag tittar igenom min Animotofilm för året som gick och konstaterar att Tage är med i 81 av 124 bilder, känner jag att nu får det kanske vara nog. Inte så att jag ska lägga ner det här med faderskapet, jag hoppas att få vara pappa åt honom i … ja runt 50 år till, sedan kan det väl vara dags för mig att lägga hatten på hyllan, men jag hoppas att 2011 ska kunna bli ett lite mer … normalt år. Inte så att jag tror att han kommer att kräva mindre arbete, snarare tvärtom eftersom han vilken dag eller vecka som helst lär börja gå och då når väl arbetsuppgiften jaga Tage runt lägenheten dagen lång för att stoppa honom från att riva ner/välta/demolera allehanda objekt helt nya nivåer, men jag ska ändå försöka återuppta en del av mina vanliga intressen också.
Se mer film. Se mer tv-serier. Läsa fler böcker. Umgås mer med vänner. Den sortens grejer.
Om det lyckas står väl skrivet i stjärnorna. Troligen inte. Men jag har i alla fall en ambition.
Och med det bjuder jag på fyra bilder från i går då jag försökte fånga Tage när han spelade på den synth han fick av sina morföräldrar i julklapp.
För tredje året i följd kommer här mitt år i bilder, signerat Animoto, med fina ”I can try” från Sambassadeurs senaste album ”European” som soundtrack.
Bloggens femte kalenderår går mot sitt slut. Här följer en summering i 28 punkter.
Årets bild (1): Danderyds sjukhus, den 12 mars klockan 11.55. Tage Ögren är två minuter gammal.
Årets release: Min roman i all ära, presentationen av iPaden var nog en aning hetare. När Steve Jobs äntrade scenen i San Francisco den 27 januari stod teknik- och medievärlden stilla. Det känns overkligt i dag, men de flesta förståsigpåarna skrek #fail! under presentationen. I sken av det är jag väldigt nöjd med de snabba reflektioner jag tryckte ur mig senare samma kväll. Även om jag själv visserligen inväntar iPad 2 innan jag gör något köp, samt underskattade Kindlens överlevnadsförmåga.
Årets genomläsning: Jag var oerhört nervös innan Johanna skulle läsa ”Vi har redan sagt hej då”. Och även om hon tyckte väldigt mycket om den, så blev det en smula jobbigt ändå. Här reflekterade jag om verklighet kontra fiktion, och hjärta och smärta.
Årets kritik: Eller rättare sagt kritiken av kritiken av kritiken. Mitt tilltag att reflektera kring recensionerna av ”Vi har redan sagt hej då” väckte uppståndelse i Arbetarbladet.
Årets recension:Av de recensioner som inkom av ”Vi har redan sagt hej då”, undrar jag om det inte var den som bokbloggaren La Bibliofille skrev som var allra mest positiv.
Årets mest idiotiska förhoppning: Fortfarande i slutet av mars inbillade jag mig att jag skulle kunna använda en försvarlig del av föräldraledigheten till att förkovra mig. I september hade jag en något mer nykter syn på tillvaron.
Årets DJtv-avsnitt: The show must go on – två dagar efter att Tage fötts spelade vi in ett anspråkslöst avsnitt kallat ”Hjälp vi har fått barn!” från neonatalen på Danderyds sjukhus.
Årets tröttsammaste debatt:De bloggade och twittrade och facebookade sig genom förlossningen! Usch och fy och det var det jävla dummaste från kulturpotentater som inte hade något bättre för sig än att förklara för oss hur vi minsann borde bete oss. Åh jag blir fan fortfarande irriterad när jag tänker på det. Och tidningen Stockholm City nöjde sig inte med detta, de var tvungen att oja sig en gång till i november. Bah.
Årets siffra:3 652. Antalet dagar jag hade varit anställd på TT Spektra, när jag den 22 maj firade tio år där.
Årets insikt: Med stora krafter följer stort ansvar. Om min relation till Tage.
Årets avsked: Efter att ha hyrt ut den i andra hand i ett år sade jag definitivt hej då till min lägenhet på Vegagatan den 1 juli efter nästan sju år. Bitterljuvt vemod när det är som bäst.
Årets bild (3): Johanna började som teknikexpert i SVT:s ”Gomorron Sverige” i januari. I premiäravsnittet bjöd hon på en snygg outfit när hon pratade om 3D. Skärmdump från SVT.
Årets queer: Jag blev en smula förvånad när jag i slutet av augusti upptäckte att ”Dannyboy & kärleken” hade sorterats in på queer-hyllan på Biblioteket Plattan i Stockholm. Några månader senare letade sig tilltaget ända fram till Expressens kultursida.
Årets försening: Den 25 augusti, ett drygt halvår senare än planerat, meddelade jag att ”Vi har redan sagt hej då” äntligen fanns att ladda ner som gratis ljudbok.
Årets session: Traditionsenligt reste vi till Sweden Social Web Camp på Brändö i Blekinge skärgård. Där höll jag i en session om att ge ut en roman med nätet som bas, som blev rätt lyckad.
Årets intervju: Fredrik ”Bisonblog” ”Kajen” Wass gjorde en öppenhjärtig och väldigt personlig intervju med mig om hjärta och smärta med avstamp i ”Vi har redan sagt hej då”.
Årets läsning: Under ett år som innehållit mindre läsning än någonsin tidigare sedan jag lärde mig läsa, håller jag nog Sofi Oksanens ”Utrensning” som nummer ett. Men murbetraktelsen ”Släpp ingen levande förbi” av Peter Handberg som jag läser nu är väldigt vass den också.
Årets resa: Efter att på senare år gjort det till något av en vana att hänga i städer som Moskva, San Francisco, Belgrad och New York, har 2010 varit ett mer jordbundet år, även om jag rest mer än någonsin tidigare, beroende på deltidsboendet i Berlin. Annars då? Jo, veckan på Åland i somras var finfin.
Årets betygsdebatt: UNT införde betyg på kulturrecensioner på prov, och känslorna svallade. Jag gav mig in i debatten med liv och lust. Nu väntar vi bara på beskedet om de ska permanentas eller inte.
Årets brev: Det kom ett läsarbrev från Norge, och jag svarade. Det blev en rätt så bra, om än inte helt uttömmande eller slutgiltig summering av ”Vi har redan sagt hej då”-projektet.
Missförstå mig inte, jag älskar billiga pocketböcker, jag säljer min egen debutroman i pocket här på sajten för 40 kronor inklusive frakt.
Men samtidigt är det viktigt att poängtera att vi i Sverige i en internationell jämförelse har lagt våra pocketpriser på en unikt låg nivå. Oavsett hur medvetet det har skett, så har den svenska bokbranschen valt/accepterat att böcker i billighetsutgåva inte ska kosta mer än 40 kronor om man köper dem via nätbokhandeln, eller runt 70-75 kronor i butik. Mig veterligen saknar det motstycke.
I går var vi i Tornio på köpcentret Rajalla/På gränsen, som bokstavligt talat ligger vid gränsen mellan Sverige och Finland. Köpcentret är dock placerat i Finland, och finska priser gäller. Jag gick in på bokhandeln, som jag tyvärr inte minns vad den hette, och kikade runt lite. Pocketpriserna på de titlar jag tittade på låg mellan 9,25 euro och 12,25 euro. ”Miehet jotka vihaavat naisia”, i Sverige mer känd som ”Män som hatar kvinnor”, kostade 11,25 euro, vilket med nuvarande växelkurs är ganska exakt 100 kronor. Faktum var att den importerade engelska utgåvan ”The girl with the dragon tattoo” var en smula billigare, den såldes för 10,25 euro. Och prisbilden var densamma på andra titlar jag tittade på, det diffade någon euro hit och dit.
Innebär det här att man i Finland säljer betydligt mindre böcker? Tveksamt. Betyder det att man värderar litteratur högre? Kanske.
Hur som helst är det ett intressant faktum och jag antar att de svenska bokförlagen är rätt avundsjuka.
I går åkte hela den ögrenska familjen, som jag genom ingifte nu väl får anses vara del av, ner till Haparanda för att bo en natt på spahotellet Cape East, vackert placerat vid Torneälvens västra strand. Vi packade in oss i två bilar och for söderut. Avståndet Vittangi-Haparanda? 30 mil.
Nu är så klart inte 30 mil någon oöverkomlig sträcka var man än befinner sig. Men den betyder ändå något annat här uppe jämfört med i södra Sverige. I Stockholm är det avståndet till Jönköping, Karlstad eller Söderhamn, städer som anses ligga i helt andra delar av landet. Här är det sträckan till närmaste Ikea.
Johanna har berättat att de ibland åkte in till Kiruna för att köpa hamburgare eller hyra film, 16 mil tur och retur. Och ibland åkte till Riksgränsen för att gå ut, 40 mil tur och retur.
Samtidigt håller vi nu på och funderar på om det är centralt nog att bo i en lägenhet uppåt Roslagstull, eftersom det tar sju minuter att gå till närmaste tunnelbanenedgång nere vid Odengatan.
Vi var på pubbis på Vittangis pizzeria i går kväll. Innan en rätt animerad diskussion om feminism med två övervintrade hippies urartade, kom en yngre kille fram och ryckte i oss.
Er har jag sett på Youtube. Ibland håller ni upp böcker och en unge.
Använde morgonen till att vittja iPhonen på bilder. Tyvärr har jag visst glömt att ta med sladden till systemkameran, så de fotona får anstå tills jag hittar någon här uppe i Vittangiskogarna. Dessutom har Johanna alla bilder från julklappsutdelningarna på sin telefon, som består av bilder där vi försöker få det att se ut som att Tage inte bara finner glädje i att äta och riva sönder julklappspapper, utan också uppskattar paketens innehåll.
Jag har fått en Muminbok, ett presentkort på Adlibris, färgglada strumpor och en slips.
Och en mage som står åt alla håll.
Tage sover i mormor och morfars säng, han stupade innan julklappsutdelningen började, de väntar under granen till i morgon. Snuvad på konfekten sin första jul. Oh well, han fick presenter både i tisdags (farfar) och i torsdags (farmor och fastrar), så han överlever nog.
Nu ser jag och pappa Ögren, jag menar morfar Ögren, en dokumentär om amerikansk julgransbelysning på SVT. Gäller ju att passa på att se kvalitetsprogram når man för en gångs skull har tillgång till en tv. Killen som har den konstnärliga utsmycknaden och misstros av grannarna utanför sitt hus verkar vinna. För jo, det är visst någon sorts tävling.
