Daniel Åberg, författare på Daniel Åberg

Sven Nykvist och jag

Jag hade nästan övertalat mig själv om att det kanske var en bra idé att gå på TV4:s fest på Cirkus i kväll i alla fall, trots mina ord i morse om att jag var tvungen att vila mig i form inför helgen. Så kom beskedet strax efter klockan fem om att Sveriges främste filmfotograf Sven Nykvist dött och allt ställdes på ända.

Om det finns något jag tycker är jobbigt i mitt journalistjobb så är det att ringa och be om kommentarer när folk dött. För det första vet man inte hur folk ska reagera och för det andra vet man ofta inte ens om personen ifråga blivit underrättad när man ringer. Nu sitter jag och väntar på att Erland Josephson eventuellt ska ringa tillbaka, jag har lämnat meddelanden på två olika nummer. Han ska dock ha blivit underrättad redan tidigare. Nils-Petter Sundgren fick jag tag på, han beskrev Nykvist som ”ett behagligt väsen” vilket jag tyckte var lite fint. När vi nådde Lasse Hallström, som jobbade med Nykvist på Gilbert Grape och Alla pratar om Grace, kom dock dödsbudet som en tråkig överraskning. Han liknade mästerfotografen vid en pappafigur. Det var också lite fint.

I vilket fall som helst – inget kalas i kväll med andra ord. Jag väntar vid telefonen istället.

En smått skraltig krake

Jag måste bli en duktigare människa. Jag måste ta bättre hand om min kropp. För den protesterar. Den vägrar bli helt frisk. Den fortsätter att smårossla och rassla. Och jag vill verkligen bli helt frisk nu. Jag har visserligen börjat jobba igen (börjar tio) men helt kry är jag inte. Irriterande. Nu har jag nästan nästan bestämt mig för att tacka nej till TV4:s stora kalas i kväll, jag måste inrikta mig på att vara kry och alert till helgen, då jag under fredag-söndag ska hinna med bokmässa i Göteborg (fredag-lördag), middag i Uppsala (lördag kväll) och arbete i Stockholm (söndag). Min kropp måste vara hel för att klara allt flängande, för jag är uppenbarligen inte 22 längre. Jag är ju till och med mer 32 än 31. Huuuuh. Dessutom är jag uppenbarligen en rätt gnällig människa ibland har jag kommit fram till. Oh well, sjukdomsinsikt är ju halva tillfrisknandet.

Jag har i alla fall ätit havregrynsgröt till frukost i dag, så jag tar ju hand om mig på vissa sätt ändå. Nu ska jag dyka ner i en manusredigeringsrunda på en knapp timme. Förhoppningen är att jag ska skicka manuset till min redaktör före helgen. Jag är nervös.

Mot baksidan!

Åh, för ett ögonblick (till och med sisådär två timmar) såg det ut som att jag kanske inte skulle kunna åka till bokmässan i år. Men runt klockan ett skingrades molnen, och jag kommer således att pressa mig å det yttersta för att göra Göteborg osäkert även i år. Klockan 10.30 på fredag landar mitt plan på Landvetter. Oh joy.

En fiktion som aldrig blev

Innan jag började skriva på romanen som i dagsläget har titeln Vi har redan sagt hej då funderade jag på en del olika romanprojekt. Ett utspelade sig främst i London. Ett annat var en fortsättning på Dannyboy & kärleken.

Jag hade lite olika idéer. Grunden till att jag ville skriva en fortsättning – och fortfarande kanske skulle vilja göra det på något sätt någon gång – är och var att jag helt enkelt skulle vilja veta hur det går för de två trasiga själarna som skiljs åt en söndagsförmiddag i slutet av maj 2002. Jag vill veta vad som händer, och jag skulle så gärna vilja att det går bra för dem, särskilt för flickan, som jag under skrivandets gång kom att få väldigt ömma känslor för.

Nu finns det ju visserligen en epilog som extramaterial i pocketupplagan, en epilog som pekar i en ganska ljus riktning. Men den skrevs under lätt alkoholrus en sen natt, och var väl aldrig egentligen tänkt att vara på riktigt, antar jag. Det var dock, åtminstone för några dagar, Dannyboy i Amerika.

Synopsisdokumentet, som jag för övrigt skapade exakt för två år sedan i dag, lyder som följer (och observera – om du inte läst Dannyboy och har planer på att göra det, så innehåller den här synopsisen information som åtminstone inte jag skulle ha velat veta i förväg!):

En kvinnlig frilansjournalist ringer upp Dannyboy och vill skriva en artikel om honom. Hur har hon hört talas om hans udda historia?

Utspelas hösten 2004, början av oktober kanske? De träffas på ett fik i Stockholm, och han lägger fram ett erbjudande till henne – han berättar sin historia om bröllopet, om hon går med på att det sker under en resa till New York senare samma månad. Han har tänkt åka dit för att vara med om firandet av NY:s tunnelbanas 100-årsjubileum. Han går med på att betala hennes flygbiljett, men därutöver får hon bekosta sig själv. Hon tycker att det verkar underligt, men går efter viss tvekan med på förslaget.

Väl där ändrar han planen efter några dagar. Han planerar att stanna längre, att köpa en bil och köra till… var då? innan han åker tillbaka. Vill hon följa med och få hela historien serverad för sig? Hon tackar ja, de köper en bil och reser iväg.

Hon har en pojkvän där hemma, som ställt sig skeptisk till att hon åker. Hur påverkar att de reser vidare relationen?

Varför är hon så intresserad av att få historien berättad för sig? Vad vill hon veta? Vad har hänt från maj 2002 till hösten 2004? Vad har hänt med Agnes? Med stockholmstjejen? Med Rebecka? Med honom? Vad gör han? Något spännande måste det vara, eftersom hon ändå tycker att han är värd att uppmärksammas med ett reportage, och redo att åka till USA med honom.

Har han skrivit db&k om händelsen, eller har han i fiktionen inte gjort något sådant alls, utan levt ett stilla liv utan uppståndelse, knäckt efter det som hänt?

Är bilresans mål att han ska uppsöka Agnes (eller någon av de andra tjejerna från första boken)? Kanske har han inte för avsikt att det ska bli något mellan honom och journalisten, utan har en tanke om att det hela ska bli ett underligt experiment där hon får bese och dokumentera vad som sker när han återser Agnes för första gången på 2,5 år? Men så förändras deras relation under resans gång, och mötet med Agnes blir en tragisk twist på slutet på något sätt?

Med facit i hand är jag ytterst glad att det här stannade vid en tanke. Det skulle ha blivit en bok enbart för dem som läst den första, och det skulle troligen inte ens ha blivit en särskilt sympatisk berättelse. Usch, det känns nästan obehagligt att delge er tanken att jag funderade på det till och med. Men min hårddisk är er hårddisk, så there it is. Historien om det som aldrig blev. Jag lovar att det som kommer istället – som inte har ett dugg med Dannyboy att göra (men kanske lite lite lite med flickan, jag har inte riktigt bestämt mig ännu) – är mycket bättre.

True faith

new order.jpg Jag har, mig veterligen för första gången, fått ett inlägg som åtminstone för tillfället ligger bland de övre på bloggportalen intressant.se. Det lönar sig tydligen att skriva om politik om man vill bli klickad på. Eller så är det stöld av New Order-titlar som är tricket.

Själv drömmer jag dock om en framtid när det kanske återigen fastnar ett eller annat inlägg på den där sajten som inte handlar om politik i en eller annan form.

UPPDATERING: Nähä, knappa två timmar senare är man tydligen inte så het längre, och finns inte längre med i klicktoppen.

Blue Monday

Det är väldigt blått i Stockholm i dag. Jag tänker inte orda särskilt mycket om det, det är som det är och det ska väl om inte annat åtminstone bli lite fascinerande att se hur det går.

Däremot måste jag erkänna att jag tycker att det är rasande spännande med valvakor. Inte nödvändigtvis för väntandet på resultatet, utan först och främst för det totala frossandet i siffror och tabeller och jämförelser och spådomar och hej och hå. För det måste ju vara så att för Sören Holmberg kommer bara julafton en gång vart fjärde år. Karln lever ju för sin valstatistik, och jag tycker det är underbart när de börjar vända ut och in på siffror. Och jag var inte sämre jag, jag satt och tryckte på uppdateraknappen var trettionde sekund med webbläsaren riktad mot valsajten, och frossade i siffror för olika distrikt, kretsar, kommuner och fan och hans moster. Visste ni till exempel att moderaterna bara fick två röster i kommunalvalet i Ragunda? Och att vänsterpartiet fick över 58 procent av de kommunala rösterna i Fagersta?

Jag gick också in och granskade min egen politiska historia. Eller nej, inte min egen personliga, men jag ville kolla hur det såg ut i de fyra olika valdistrikt jag bott i under mina fyra riksdagsval. Min tes innan jag kollade var att jag har flyttat in i ett allt blåare område för varje val som gått, men det visade sig inte stämma, området runt Gullmarsplan, där jag bodde 2002, är uppenbarligen rödare än centrala Uppsala, där jag bodde 1998. Jag har dock aldrig bott i ett blåare community än nu, så här röstade valdistriktet Gustav Vasa 4, SÖ (i riksdagsvalet):

Valdeltagandet i mitt distrikt hamnade dessutom några tiondels procent under riksgenomsnittet – 80,1 mot hela landets 80,4. Skäms på er Vasastadsbor!

För övrigt är jag hängigare i dag igen, och har således stannat hemma från jobbet för fjärde dagen i följd. Jag skulle inte ha promenerat så hårt i helgen. Blue Monday som sagt.

En tår för Palme

Jo, jag och mitt röstkort slutade vela och gick bort till Tidskriftsbiblioteket och gjorde en medborgerlig insats till sist. Jag har aldrig varit maken till fullsatt röstlokal, det var stundtals nästan slagsmål om valblanketterna.

Tog en promenad efteråt. På vägen hemåt passerade jag över Adolf Fredriks kyrkogård. En kvinna stod och grät vid Olof Palmes grav, som i dag var ovanligt välfylld av rosor. Jag undrar hur hennes tårar ska tolkas en dag som denna.

Vardagslycka (3)

Att vara omtyckt.

Akademibokhandeln, Sergels torg, lördag 16 september 2006.

Vardagslycka (2)

Att äntligen känna sig frisk, äta brunch i septembersolen på Mosebacke, promenera längs Skeppsbron, svänga ner mot och därefter runda Skeppsholmen och Kastellholmen och tillbaka upp mot staden utan ett enda måste i världen i sinnet.

Del ett i min pågående serie om vardagslyckor kan du se här.

UPPDATERING: Min vän Morgan tycker att jag beskrev vår fina lördag lite väl sockersött. Okej då: När vi var längst ut på Kastellholmen snöt jag mig så hårt att jag började blöda näsblod och vi fick sitta i tio minuter på en parkbänk och vänta ut blodstörtningen med en papperstuss uppkörd i min ena näsborre.

En dag kvar…

…och mitt huvud snurrar. Helt ärligt.

Det brukar vara ett lätt sätt att komma undan frågan när man svarar jag har inte bestämt mig ännu. Men det är faktiskt sant, jag har inte bestämt mig. Och det känns jobbigt. För jag hatar att vara en vindflöjel. Jag vill vara bestämd. Jag vill kunna säga att jag står för något. Något bra. Eller åtminstone något.
Rent generellt så är jag mer vänster än höger, det är svårt att bli annat när man växer upp i Sandviken – om man inte blev helt indoktrinerad under förfesterna som hölls i Muf-lokalen under gymnasiet vill säga.

Men nu – nä, jag vet inte. Fan, jag orkar inte med Göran Perssons trötta styrande längre. Jag orkar inte se en socialdemokrati som helt uppenbart har regerat sönder sig och saknar visioner. Varför varför varför mördades Anna Lindh? Om hon hade levat i dag hade det varit hon som stått som sossarnas statsministerkandidat, Persson skulle ha avgått senast förra våren, troligen hösten 2004. Det hade inte varit något snack om vart min röst hade landat.
Nu blev det inte så.

De andra till vänster då? Tja, av de två föredrar jag miljöpartiet, jag tycker de har många bra ståndpunkter och dessutom kom ju Maria Wetterstrand – som jag för övrigt rent generellt tycker verkar vara den mest sympatiska partiföreträdaren av dem alla – ut som Pet Shop Boys-lover i gårdagens nöjesutfrågning i Svenska Dagbladet. Men nej, jag kan inte rösta på ett parti som tycker att Sverige ska gå ur EU. Jag tycker det är en viktig fråga. Så nej, det går inte.

Högerut då? Nej. Alliansen må ställa upp sig hur enad som helst och uppvisa världens största drag under galoscherna (och nu menar jag inte på Ny Demokrati-vis) och visst, kanske är ett maktskifte precis vad den svenska arbetarrörelsen behöver för att vakna ur det komaliknande tillstånd jag tycker den styrt landet med på sistone, men nej – det går inte, jag kan inte, jag vill inte – åtminstone inte förrän de alla förvandlas till Birgitta Ohlsson.

Så vad göra? Uppfinna ett nytt röstsystem som gör det möjligt att rösta på Wetterstrand eller Ohlsson utan att behöva rösta på deras partier? Kan jag fixa det till i morgon? Verkar osäkert.

Äh, nu åker jag och käkar brunch på Mosebacke istället.

Minibokmässa

Det har redan skrivits om det här både här och där, men jag drar mitt strå till stacken också eftersom det berör mig (nåja) personligen:

I helgen och i början av nästa vecka har tidningen Vi minibokmässa i Gallerian i Stockholm. Bland de mer eller mindre aktuella författare som medverkar finns Alexandra Coelho Ahndoril, Anna-Karin Palm, Jonas Hassen Khemiri, Herman Lindqvist och Agneta Pleijel, men jag vill slå extra slag för Sara Stridsberg och Peter Fröberg Idling, som jag känner mycket för såväl personligt som författarmässigt. Sara framträder i morgon lördag klockan 14, och Peter på måndag klockan 16.30. Be there eller be fyrkant, som man sa när det begav sig.

När världar krockar (2)

Jag är rätt svag för att fundera över hur saker kunde ha blivit. Om inte. Hur små beslut, tankspriddhet, eller en axelryckning vid fel tillfälle när ett val ska göras får konsekvenser som man inte anat. Hur det påverkar livet i ett större perspektiv.

I Dannyboy & kärleken handlar det här mest om huvudpersonens oförmåga att släppa det som varit, han funderar över vad som kunde ha hänt om han valt annorlunda vid ett givet tillfälle, hur hade livet tett sig då, ett antal år senare? De här funderingarna har växt så till en grad att han inte kan gå vidare i sin tillvaro, utan ständigt ältar det som varit.

I Vi har redan sagt hej då handlar det mer om hur de små handlingarna får oanade konsekvenser. I bokens början står en man en sen fredagskväll och väntar på tunnelbanan, han bör egentligen kliva på i den bakre änden för att komma upp vid rätt uppgång, men han väljer att ställa sig i mitten av perrongen på grund av ett skränigt ungdomsgäng. När han kliver på tåget ser han en kvinna han känner från förr som han börjar tala med, en kvinna som uppenbarligen blir illa till mods av att se honom och rubbas ur sina cirklar. När hon kliver av tunnelbanan bara en station senare går hon, eftersom hon är skärrad, utan att tänka sig för upp vid fel utgång. Inte förrän hon står uppe på Sankt Eriksplan inser hon att hon gått fel, och kontaktar mannen hon stämt möte med och berättar om sitt misstag. Denne kommer därför för att möta henne istället. I sin iver över att få träffa henne kliver han rakt ut i gatan och blir överkörd av en buss, och dör omedelbart. Vems är felet att han dog? Hans eget, kvinnans, den andre mannens eller ungdomsgängets? Frågan är så klart omöjlig att svara på och det är ju heller ingens fel att det sker, men faktum kvarstår, om inte mannen vid Odenplan gått till perrongens mitt av olust inför kidsen som sitter på perrongen och dricker folköl hade inte bollen satts i rullning.

I verkligheten händer ju såna här saker varje dag, även om effekterna oftast blir mindre. Men ändå.

I går stapplade jag, lätt feberyr och förkylningsjävlig, ner på Odenplans tunnelbaneperrong vid lunchtid eftersom jag var tvungen att åka ner på stan och handla lite. Jag brukar alltid sätta mig i den ände av tåget jag ska upp åt. Nu skulle jag upp mot Sergels torg (jepp, jag behövde min heroinfix) och skulle alltså kliva på längst bak i tåget. I mitt feberrusiga tillstånd fattade dock inte min hjärna det, utan jag kom fram till att jag borde stå längst fram istället. Tåget kom, och jag klev på. Redan vid påstigningen såg jag en tjej jag kände igen, men inte kunde placera. Hon hade stått bakom mig och väntat, och satte sig på ett säte en bit bort. Jag försökte sluta stirra på henne, men lyckades väl så där. När jag klev av tre stationer senare satt hon kvar, skrivandes ett sms. Dörrarna stängdes, tåget åkte, och hon tittade inte åt mitt håll när det skedde.

Det var först när jag kom upp, och insåg att jag gått på i helt fel ände av tåget och istället var nere på Vasagatan, som jag mindes henne. Vi hade en kort historia vintern 1996, eller möjligen precis efter nyåret 1997. Hon var två år yngre, precis ankommen till Uppsala, berusad av staden och ointresserad av en riktig pojkvän. Jag hade nyligen kommit ur ett förhållande och var väl inte heller särskilt intresserad av att skaffa en ny flickvän. Vi träffades på Kalmar nation, hon hamnade hemma hos mig några gånger, vi pratade i telefonen, var på bio. Ungefär i den ordningen. Och sedan inget mer. Jag tror hon bodde i Kantorn. Jag minns inte hennes namn, men jag tror det började på K. Jag har ett vagt minne av att vi sprang på varandra i nattvimlet något år senare, sade hej. Därefter har jag aldrig sett henne igen. Förrän nu.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här. Det var inte en särskilt omvälvande händelse, det var ju inte direkt som att hon såg mig där genom tunnelbanefönstret samtidigt som dörrarna slogs igen och vi insåg att vår enda chans till livslång kärlek grusats i och med att hon susade in i tunneln på väg mot Gamla stan, men ändå, det kändes lite fint att återse henne, även fast hon nu inte såg mig, eller åtminstone inte låtsades om det.

Dessutom älskar jag när världar krockar. För jo, lite av henne finns med i Dannyboy. Och nu dök hon upp i ett scenario som, om än i väldig lighttappning, återfinns i min nya bok. Sånt gillar jag.