Författare: Daniel Åberg

Vissa jobbsamtal är jobbigare än andra. De är av två arter. Döden är den ena, ett tips har kommit in om att någon känd person har dött, kanske har en familjemedlem ringt och berättat, eller en vän eller annan närstående, eller någon som bara råkat höra något. Vi kan ju inte dödförklara en person bara för att någon ringer och säger att den eller den har dött, inte ens om personen påstår sig vara nära anhörig räcker det, det måste motringas, kontrolleras och få bekräftat, och jag blir lätt illamående när det sker. Oftast när man säger att man ringer från TT och förklarar sitt ärende brukar det inte vara några problem, särskilt inte bland äldre människor, för dem står TT för något tryggt, värdigt och officiellt som sitter i ryggmärgen sedan barnsbenens radionyheter i Sveriges Radio, borta sedan tolv år i TT:s regi men det brukar inte folk tänka på. De vet vad det är och de brukar inte bli arga när man ringer.

Hur som helst, samtalen är jobbiga för jag vill inte störa, inte snoka och att prata med någon i sorg är åtminstone för mig ingen barnlek. Förra veckan ringde jag en dotter till en konstnär som dött, hon lät dämpad men var ändå tillmötesgående, vi pratade ett tag och en timme senare ringde hon upp igen, eftermälet är viktigt och hon undrade om jag fått uppgifterna rätt om de priser han fått och de stora utställningar han gjort.

Döden alltså. Den ena typen av jobbiga jobbsamtal. De andra är de till Jan Guillou.

För om det är något som kan ge den mest ärrade reporter inkontinensproblem, så är det att ringa Jan Guillou. Jag har gjort det tre gånger i olika jobbärenden genom åren, och det är fan i mig lika nervöst varje gång. Karln utstrålar en sådan pompös självsäkerhet i allt han gör, han har aldrig fel och även om han har det så har han rätt ändå, på något vis. Det går inte att säga men hörru Jan, nu är du väl ändå ute och cyklar? för då äter han upp dig levande, tugga för tugga, lem för lem tills inget finns kvar. Det är så det känns. Det är så det är. Och då skulle jag ändå bara ställa den oerhört okontroversiella frågan Din bok ”Tjuvarnas marknad” ska bli film. Vad kan du berätta om det? och inget värre. Ändå dunkade hjärtat när jag slog numret till huset han har där uppåt Roslagen någonstans. Ren skräck, fruktan inför att slutligen bli avslöjad som den bluff jag är.

Säger du det? sa han på det där guillouska sättet när jag sa din bok ska bli film. Genast hade han sopat undan benen på mig, jag kunde se hans ansikte framför mig och jag började svettas. Eh, jaa, det står så här, i ett pressmeddelande vi fått, försökte jag, men insåg att skadan var skedd, han hade möblerat om dagordningen, jag hamnade på defensiven och därefter var det fritt fall, jag kom aldrig med i matchen igen, jag var uppe på läktaren och trots att jag förhoppningsvis dolde det någorlunda väl kände jag mig fem år gammal. Någon gång ska jag också bli lika självsäker som Guillou. Satan i gatan, ja det ska jag.

Hur som helst, vårt kanske två minuter långa samtal utmynnade i det här avslutande pratminuset. Och han var faktiskt rätt snäll i går. Tack för det Jan, men du gör mig fortfarande rädd.

Åter i Stockholm och världen är sig lik. Solen i Berlin är bytt mot grådask på Söder och något annat var väl inte väntat. Det känns sehr märklich att jag vaknade i en säng i Tyskland i morse men ändå sitter och jobbar som vanligt här hemma några timmar senare.

Nej, nog om Berlin. Mot framtiden!

——

Började för övrigt läsa ”Skumtimmen” där nere. Sehr gut so far, faktisch.

Nyvaken nyrakad, nytvättad, nypackad och nästan redo att gå i Berlin. Om fem timmar och sisådär tjugo minuter förväntas jag inställa mig på jobbet i Stockholm. Oh joy.

Auf wiedersehn Deutschland, det har varit tre fantastiska dagar där jag till och med fått en del färg i ansiktet, men nu ses vi på andra sidan Östersjön.

Kyrkklockorna dånar och ännu en dag i Berlin har startat. Min lätt irriterande förmåga att inte kunna sova på nya platser har dämpat sig, och även fast kroppen känns mörbultad efter att ha gått 22 491 steg i går (tack återuppståndna stegräknaren för det dagsrekordet) och trots en sen öl- och cocktailtimme känns kroppen därför relativt utvilad i dag.

Ibland brukar jag fundera över om hur livet hade blivit om inte. Om jag till exempel inte valt att åka till Uppsala efter gymnasiet och lumpen utan styrt kosan i annan riktning. När jag såg Peters unge norske vän, en 23-årig poet och urtypen för den ständigt glade gutten, röra sig världsvant genom barerna och tillvaron i Berlin undrade jag om det lika gärna kunnat vara här livet utvecklat sig. Om arenans plats egentligen har någon betydelse och hur livet i sånt fall hade sett ut i dag. Och jag undrar verkligen. Inte för att jag skulle vara missnöjd med nuvarande situation utan för att tanken kittlar, funderingen om hur det kunde ha varit lockar mig fast när jag är ärlig är det väl kanske ändå den som stoppar mig från att gå obehindrat framåt – tanken på det tänk om som bromsar, gnager och stretar i skallen.

Oh well, sinnet är för trött för djupa kontemplationer, vi hade mycket klokare insikter om det här och meningen med tillvaron i stort när vi i fylleruset vid tretiden vandrade mot lyan i norra Prenzlauer Berg.

I dag fyller Peter för övrigt år. Hip hip hurra!

Morgon i Berlin och fåglarna kvittrar. Eller ja, jag antar att de gör det i alla fall, här inne i lägenheten hörs de inte riktigt trots att fönstret står öppet och trädet utanför vajar i den tidiga förmiddagens bris. Berlin är grönare än jag väntat mig, och dekadensen som Peter utlovat floder av rinner inte direkt längs Prenzlauer Bergs gator, snarare tycker jag det ser väldigt uppstädat, välvårdat och fint ut. Men det ska tydligen lura bohemer bakom hörnen, jag håller ögonen öppna och kameran redo och lovar att plåta djuren när jag ser dem. Men kommer jag att veta hur de ser ut när jag ser dem? Får be Peter peka.

Huvudet ömmar lite, Alvedontabletten jag snikade åt mig vid sjusnåret från necessären i badrummet har inte gjort sitt jobb riktigt, jag är lite sur på den för det – tabletten alltså, inte necessären. Men i dag är en annan dag och staden ska läggas under mina fötter och erövringen börjar som så mycket annat med frukost.

Peter står och hoppar och kräver att vi ska ut på äventyr, och vem är jag att neka det. Men jag är framme i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg, det är solsken och varmt, redan på planet sprang jag på en gammal Uppsalakompis och det ser ut att kunna bli en alldeles utmärkt helg. Nu ska vi tydligen till Kastanien Allee för dagens tredje öl.

Bis später.

Alltså, är det någon som förstår det här med Schengen?

Sitter på Arlanda, väntar på att få gå ombord på planet mot Berlin. Under min korta promenad från Arlanda Express till gate 65, där jag nu befinner mig, har jag hittills behövt visa mitt pass två gånger, dels när jag checkade in mitt bagage och dels vid säkerhetskontrollen. Var det inte meningen att man skulle slippa passet vid resor inom EU?

För övrigt blev den kaviartub jag köpt med till Tyskland till en av Gunnars vänner just terroristklassad. Jag hade dumt nog placerat den i handbagaget, eftersom jag var lite osugen på kaviarläckage bland mina underkläder. Den här vätskan måste jag beslagta, sa säkerhetskontrollanten och slängde den potentiella bomben i en vanlig papperskorg.

Så nu sitter jag här med en nyinköpt kaviartub, inköpt i en butik sisådär sju meter från nyss nämnda soptunna, men inhandlad innanför säkerhetskontrollen, vilket tydligen är helt i sin ordning. Tack för det, 11 september.

Vi ses i Berlin.

När det är dags att avbilda något som snart ska bli lagligt – who you gonna call? – jo Daniel!

För vem får sedan i går kväll – och fortfarande nu på morgonen – på Aftonbladets etta illustrera den nedladdande svensken till en artikel med Pirate Bay-koppling, om inte undertecknad? Det var inget jag bad om, men vad fasiken, som den linslus jag är kan jag inte göra annat än tacka och ta emot.

Den där bilden brukar poppa upp ibland i olika sammanhang. Den togs till ett test av minidiscspelare som TT Spektras featureavdelning hade gjort, där jag agerade modell. I enlighet med vårt avtal med Scanpix, eller Pressens Bild som de hette då, hamnade den (tillsammans med några andra men det är nästan alltid den här som används) snart i deras arkiv och blev allmängods för den svenska pressen. Självklart står det ingenstans att det är jag på bilden, den agerar genrebild med bildtexten en man med hörlurar lyssnar på musik i en MD-spelare. Den har fått symbolisera allt möjligt genom åren, men främst nedladdning tror jag. Konstigast var nog när den i Arbetarbladet, tidningen jag vuxit upp med och en gång vunnit en novelltävling i, fick symbolisera en TT-notis om en MTV-gala. Det underliga var att jag hade skrivit den anonyma notisen, och när Arbetarbladet fick för sig att bildsätta den, letade de i Pressens Bilds arkiv och hittade en anonym bild på mig som de kopplade ihop den med. Medievärlden är liten ibland.

Vem roboten till höger i bild är vet jag dock inte, i trädgården bakom Pressens Hus på Kungsholmen där bilden togs för snart fyra år sedan var han inte med. Vad tänker Aftonbladet att den ska symbolisera? Nedladdning? Internet? Pirate Bay? Frågan lär förbli obesvarad, men snart kan även Herr Robot bli laglig, den saken är klar.

Många journalister skyr att ställa upp på såna här grejer som pesten, man har som sagt ingen kontroll över var de dyker upp. En av mina kollegor medverkade en gång som modell för en artikel om farorna med att köra bil när man är trött, han sitter helt enkelt och sover framför ratten på bilden. Den dyker ibland upp för att bildsätta artiklar om promillegränser och alkolås i bilar – han ser nämligen stupfull ut på bilden, en fyllo som somnat bakom ratten. Vi skrattar rått varenda gång.

Vi har ju fått stegräknare på jobbet genom någon sorts tävling som Korpen arrangerar. Vi är alla besatta, jämför statistik, mobbar varandra när någon gått för lite, lider av ständigt dåligt samvete och hetsar varandra till nya skavsår. Masspsykosen har pågått i två veckor och ska fortsätta i två till.

Nu har min börjat gå i otakt. Endera det eller så tar jag plötsligt steg på 1,3 meter när jag promenerar till jobbet, eller så har avståndet plötsligt krympt. Och Google Earth lovar att promenaden jag just avslutade var åtta kilometer, stegräknaren säger 6,3.

Livet känns plötsligt rätt futtigt.

Vi hamnade på The Tough Alliances väckelsemöte på Södra bar i går. Det är svårt att kalla ett tjugo minuters disko på en scen ytligt förklädd till konsert, där fanatiska fans med Hitlerliknande dyrkan i blicken faller på knä inför sina mästare, något annat.

Att likna kulten kring TTA för Hitlerdyrkan är så klart ögonstickande, det rör ju sig ändå bara om två slynglar från Göteborg som gör elektropop. Men den fysiska personkulten som den nästan helt manliga publiken framme vid scenkanten bedriver, det homoerotiska lyster som skiner i fanskarans ögon när Eric Berglund med pumpade muskler och överlägset stenansikte försöker provocera undersåtarna runt honom stående på scenkanten blickandes ut över sitt hov men trots det bara får hundraprocentig kärlek tillbaka, jag hittar inget bättre ord. Det brinner något i beundrarnas blick, något som oundvikligen drar tanken till 30-talets Tyskland och ”Viljans triumf” och det är i sanning underligt att se. Likt all villkorslös dyrkan är det svårt att förstå vari lockelsen består, jag bara registrerar, kittlas av den hämningslösa kärleken som visas när han lyfts upp på deras armar och som med rökmaskinens och stroboskopljusets hjälp för några ögonblick skapar en närmast religiöst vacker bild, där Berglund likt en döende Kristus bärs fram på scenen och någon sträcker en elgitarr mot honom – självklart inte ipluggad i något som skulle kunna ge ljud – och han tar den i en symbolisk, blaséartad eller fullständigt fyllewasted gest, håller den lite lealöst i sina händer och försöker mima med till musiken i några sekunder men det gör ingen skillnad om hans mun är tyst, killarna under avgudar honom ändå och längre bak sträcks ett hav av mobiltelefoner upp, alla vill ta kort på en av de märkligaste syner jag någonsin sett.

Jag undrar om jag skulle ha stått där under honom, på scenen som snart ska gå sönder under den fanatiska massans tyngd, och hjälpt till att lyfta fram honom likt Messias om jag varit tjugo år gammal. Jag vet inte, mitt sinne är så skadat av att vara vuxet att jag inte riktigt kan bestämma mig. Jag söker i minnet efter om jag betett mig liknande någon gång, om jag dyrkat så besinningslöst, om jag älskat så förbehållslöst, om jag varit så desperat lycklig men lyckas inte riktigt hitta svaret.

Efter konserten ser jag en bekant med Göteborgsursprung, vi pratar lite och hon säger jag kunde inte hålla mig från att gråta en skvätt på slutet. På något sätt känner jag avund när jag hör det.

Jag är ju rätt duktig på att dissa DN På stan. Dels tycker jag ju fortfarande att det är löjligt att en fredagsbilaga kommer ut på torsdagar, och när det dessutom som i dag sker redan på onsdagen på grund av Kristi Himmelfärds i morgon, och man vet hur det går till med pressläggningar och dylikt och därmed inser att det mesta i tidningen är skrivet senast i måndags vilket medför att den känns lite … ohelgig, så känns det ju knappast bättre, men vad fasiken – kreddas den som kreddas bör: dagens nummers huvudtext om Stockholms trafikljussystem var så fantastiskt nördigt underbar att infrastrukturgeeken inom mig nästan dog av förtjusning. Jag kommer att gå och klappa händerna framför varenda tryckknappslåda jag ser i dag. Och hur får man tag på en sån där dagismojäng som ger förlängd tid vid övergångsställen? Kanske kan jag muta någon ur personalen på dagiset nere på innergården, de brukar ju alltid slänga långa trånande blickar efter mig när jag går förbi. Eller tror de att jag är en ful gubbe och bevakar bara varje steg jag tar, är det det jag misstar för åtrå, jag blir aldrig riktigt klok på vilket det är. Men nej, oroa er inte, jag är ingen ful gubbe, jag vill bara ha extralång grön gubbe.

Gud, ibland borde jag verkligen skriva kortare meningar. Men infrastruktur gör mig galen.

——

Jag hade för övrigt sjukt bra gröna vågen-flyt med gröngubbarna under hela promenaden till jobbet i dag, och då gick jag ändå längs Vasagatan. Det lönar sig att skriva snällt.